Seglar Laserjolle med släktbesök från Tyskland. Kölen halvt uppe vid "skarp slör". (Svenska?) Det togs väldigt få fotografier i vår familj, så jag är glad systern tog detta enda seglingskort jag har.	Läs en seglingsanekdot längre ner!

 

Två seglingsdikter från 2007 och 2008:   Vinden och jag Jag seglade i vinden som ung Jag bor på vinden idag Där vinden är i morgon kommer även vara jag	Segling Vinden har inget mål den lyfter mig dit det bär Det sliter i seglen i motvindsseglats under havsytan finns det skär Nyckfulla är vindens villkor och vågorna sveper och slår Det är den finaste dansen där vinden dig leda får
Om inget förändrats så är Lasern den snabbaste jollen som finns. Så jag har båda underbara minnen från soldagar med lite vind och spänningen vid stark vind. Med vinden bakifrån från sidan ("slör" på norska) kan man surfa på vågarna. Man hänger ut bakåt, med vattnet forsande över en, medan det ular i masten. Jollen väger bara 59 kg och seglet är 7 kvm, så det är rätt stort segel i förhållande till det plattbottnade skrovet. Början på segling Då jag var 13 hade vi åkt med farsans stora båt till Sydnorge. En dag blev jag betagen av två Laserjoller som kom helt nära. (Jag hade aldrig seglat.) Morsan och farsan hade varit separerade två år. Mycket för min skull flyttade de ihop igen. En morgon tog morsan mig ner till en överaskning. På platsen där vi hade Julgranen och presenter fanns en sommarpresent. Inslaget var det rodret till min Laser. Grannpojken lärde mig segla. Evigt tacksam att jag fick uppleva det! Med grannpojken fick jag senare även segla havsseglare två gånger. Bredvid en bild på mig på farsans båt, från då vi reste ner Bohuslän och till Skagen, 1981. Jag är sexton. Seglingsanekdot från då jag var sjutton, med överraskning av storm Nedanför är kartan från en bit norr om där vår sommarstuga låg, med Hankö markerad. Det är ett känt ställe för regattasegling. Hela viken är väldigt vacker. (Kungen hade sitt skepp liggande där vid tillfällen.) Ibland seglade jag så långt som dit. Beskrivningen nedanför börjar vid siffran 1. Jag har uppförstorat rutan vid 2:an och visat hur jag tvingades kryssa i medvind då jag överraskades av en storm. Det var en livsfarlig situation, sedan klipporna går brant rakt upp - som en panna - längs hela kustsidan som heter Märrapanna. Det finns ingen möjlighet att komma upp på land där. Jag vet inte vad för väderfenomen det var frågan om den dagen, men en storm har kommit väldigt plötsligt. Hankö är relativt hög, och det går rätt brant högre upp på landsidan, så i viken, vid ettan, är man rätt så i en gryta. Stormvindarna skall inte ha kommit enda ner till vattnet till att börja med. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var plötsligt inte den minsta vindpust. Man försöker finna ut varifrån det kommer lite vind, för det fyller inte ens seglet. Man har inte ens styrfart. Sen plötsligt - så man inte hinner reagera - slås jollen omkull av ett jättestormkast från ingenstans. (I liten vind är det lätt att vända upp Lasern när man kantrar.) Uppe är det igen lika knäpptyst. Jag trimmade om seglet, som man har det när det inte är vind, d.v.s. jag släppte det helt löst. Sen fick jag göra som man gör när det är vindstilla, och flytta mig fram mot masten och över mot seglets sida, för att få det att fylla sig - bara för att få minimal rörelse. Sen igen: Pang, och jag slogs om kull av ett jättevindkast från ingenstans. Det fortsatte så tills jag kommit lite längre ut. Där blåste det allt starkare, och jag såg att det var full storm utanför. Här är det jag borde ha vänt om och dragit iland jollen i Hanköviken. Fast det skulle ha blivit besvärligt, så jag fortsatte ut i så hård storm som man absolut inte skall segla Laser. Utanför viken med vår sommarstuga är man skyddad av kobbar när det blåser mera, men vid Märrapanna är det öppna havet utanför. När man seglar i hård medvind (så att man har bommen helt utsläppt) blir segelbåtar ostadiga, och en Laser blir väldigt ostadig. Om man dessutom har seglen trimmade för svag vind, som jag hade nu, blir det ännu värre. Man kantrar om jollen bara närmar sig att ha vinden rakt bakifrån. Som man ser på kartan finns en kobbe i fältet med 2:an. (Slideskjär.) I stormen skulle det inte gått att segla utanför den, utan jag var tvungen segla mellan kobben och Märrapanna. Där hade jag nu vinden rakt bakifrån, d.v.s. omöjligt för att inte bara kantra direkt. I en sådan situation är man tvungen att kryssa i medvind, som jag ritat. (Jag minns inte om jag varit tvungen att göra det nånsin före.) Det är ju i motvind man normalt kryssar. Men här är det alltså för att undvika att kantra som man tvingas segla i åttor, och ta sig långsamt framöver så. Jag kantrade två eller tre gånger, men som tur är var det aldrig för nära Märrapanna, så att jag kunde få upp jollen igen och fortsätta. Skräckscenariet vore om jag hade kantrat för nära den branta graniten på Märrapanna. I de höga vågorna skulle det ha blivit omöjligt att få vänt upp jollen och komma vidare, sedan jag bara skulle ha legat och slagit mot berget. (Som sagt kan man inte ta sig upp på land någonstans där.) Jag tror att jag kunde ha dött om det skulle ha skett. Nu var jag väldigt lättad då jag kommit mig genom passagen. Det här var en av två gånger i den ålderna då jag kunde ha dött. Det andra var en gång vid 20 då jag ville klättra upp på ett berg i Andorra.

Torger Berstad | www.lanterna.nu