Stycke ur Track A-dagbok 3 | Lanterna, Torger Berstad

Stycke ur Track A-dagbok 3.

Innehållspunkten En utställning 1996 leder till att jag hamnar på psyket, och att det blir en fnurra i kontakten med min mor. (Teckning nedanför.)

...
OK. Det var en lång introduktion till det mera "konspiratoriska", korrupta och intressanta jag velat beskriva (påstå) i denna bok. Det är bara ett påstående – en anklagelse – men sedan det är så mycket otrolig röta igång mot mig tror jag det legat till som jag tänker.
Det blir flera långa utvikningar kommer jag på.
1996 skulle jag vara med på en utställning i min uppväxtstad, Fredrikstad. Jag hade horribla problem under 90-talet. Mina gamla dagböcker (också äldre) är outhärdligt skrämmande för mig att läsa om. Problemen syntes väl i bildkonsten. Jag postade bilderna, med titelblad med priser, till min mor, så hon kunde ta de till galleriet. Jag antar hon blev lite chockad av bilderna. Folk går i spinn av mina saker. Hon reagerade med att klippa bort priserna från titelbladet, förde hon tyckte de var för höga. Som Robert sa var de inte alls det. Jag minns inte riktigt, men galleriet har väl påpekat att priserna fattades. Robert var närvarande när jag sen talade med min mor och hon sa hon hade klippt bort de. Det som överraskade Robert var hur jag "godtog" detta utan protester. Men det är på detta sätt jag varit resignerat i alla situationer enda sen min barndom. Som Robert sa borde jag ha blivit arg. Min mor har, under min barndom, sett det som en brist att jag inte kunnat reagera aggressivt utåt. Och Robert har sagt att jag haft "aggressionstabu" och uppmuntrat ilska. (Vilket jag tror varit dåligt. Fast lite ilska uttryckts.) Hur som helst var detta en psykisk knäck för mig. Ändå tyckte Robert att vi skulle göra en bilresa ner i Europa, som han ville göra för att ställa ut två vävar med 100 meter Marilyn Monroe och söka sponsorer för bronsgjutning av skulpturer av skrot. Saker från branden, som han gjort till en "skulpturparkutställning" på gården, tillägnat kriget i Jugoslavien. (Detta är sånt som används mot mig, trots att jag ju inte hade politiskt engagemang – bara problem… Robert var mitt stöd. Jag pratade problem dagligen, och han pratade om forskningen i människan han gjort, och det politiska.) Det var vettlöst inte bara förde han aldrig skulle hitta några sponsorer, utan framförallt p.g.a. kristillståndet jag var i. Men han övertalade mig. Jag vill inte beskriva det närmre (det finns beskrivet närmre i tilläggsmaterialböckerna från cd:n till Spelar ingen roll), men Robert fick ryggskott och jag krisade ihop totalt. Hemma slutade det med att jag hamnade på psyket. Öppen avdelning. (Jag bad om det så jag kunde gå mina promenader. Jag hanterade inte klaustrofobin med sluten avdelning.) Medan jag var där begick min far självmord. Satte eld på huset och sköt sig. Jag har skrivit om detta. Jag var en månad på psyket. (Längsta jag varit. Varit ett par veckor vid ett par tillfällen kring -98.)
Fram mot julen -96 skrev jag det jag räknade som "min första dikt". Jag hade gjort många försök innan. Robert berömde. Jag fortsatte skriva, och sedan jag nu fått ett stort arv efter min far tyckte han att jag skulle göra en bok av det. Detta var en sån där idé som aldrig jag skulle fått av mig själv. Överhuvudtaget är det något väldigt viktigt ingen förstått med Roberts "fadersroll": Att han fick mig att göra allt möjligt som jag av mig själv aldrig skulle ha gjort. Inte kunnat p.g.a. min autism och stora problem. (Verklighetsfrämmande i kris.) Som att köpa hus t.ex.
Jag vill göra en utvikning här.
P.g.a. att min mor klippt priserna och det trots allt skall ha varit huvudskälet för en extrakrisighet, som slutade på psyket, var jag väldigt negativ mot henne. Och jag var väldigt påverkat av allt Robert sa. Det var jag generellt. Jag skrev en negativ vers som heter Morsarvet. Jag skulle önska jag inte skrivit den, och jag skulle önska jag inte hade tagit in den i Öppningar till grottan. Det är nåt jag verkligen har skäl ångra. Saken är att min mor bad om ursäkt för att hon hade klippt priserna. Av alla tallösa som gjort dumma saker mot mig är hon den enda som bett om ursäkt. För det borde jag inte ha tagit in den i boken då den trycktes 2001. Autism, och med Robert som enda "livsrådgivare", gjorde jag det misstaget. Men när det var gjort borde jag i alla fall inte skickat min mor boken. Men det var Roberts idé, som jag kände på mig inte kom gå bra. Jag hade åkt hem varje sommar och varje jul. Nu var jag utbränd vid julen 2001, och jag åkte inte hem, men skickade boken… Robert hade massa overkliga tankar om saker. Han menade att boken skulle hjälpa min mor att förstå mig. Som det blev bröts kontakten med min mor i och med detta. Jag var i kris sen. Jag minns inte om jag pratade med min mor på telefon igen. Robert försökte prata för mig. Han ville hjälpa mig. Han talade om att jag hade autism, men det ville min mor och syster inte tro. (Jag frågar mig varför de inte skulle vilja tro det.) Hur som helst bröts kontakten där. Då jag 2006 fick min Aspergerdiagnos kunde jag inte vänta en dag med att skriva till henne om det. Jag skrev på en gång. Vi hade mejlkontakt sen, men hon var inte rak. Varje gång jag skrev nåt utifrån Asperger/autism fick jag inget svar, och hon skrev att det var nåt fel på mejlen. Detta var väldigt uppslitande för mig. Jag försökte mejla från min andra adress etc. Min mor dog 2008. Då jag försökte flytta och bo i hennes hus fick jag reda på att en man som känt vår familj länge läst alla mina mejl tillsammans med henne… De har haft samma vanföreställningar om mig där – åtminstone sen fått boken… De har inbillat sig att jag haft missbruk och att jag och Robert haft en homosexuell relation. Det är outhärdligt för mig att tänka på att även hon dött i tron på sånt om mig. "Vännen av familjen" har hjälpt henne uttolka mina mejl… Han hade en bror som dött av en överdos, och han är själv bisexuell. Jag har skrivit om honom och detta innan.
Då jag var i akut ångestkris i min helvetessituation julen 2007 ringde jag min mor. Den enda förbehållslösa kärleken man fått. Men hon dog inom två månader. Jag tror det var precis innan min födelsedag. Det är väldigt smärtsamma saker med detta, som jag nog inte vill skriva närmre om ens. Hela mitt liv har varit förfelning. Allt har missförståtts.
Det var en utvikning kring förhållandet till min mor. Åter till 1997 och tanken på att göra en diktbok.
Då jag bröt kontakten med psykiatrin i Hagfors, och sökte mig till Karlstad i stället, sa Robert att jag skulle ringa och säga att jag ville få mina journaler. Återigen inget jag själv skulle ha tänkt på. Som Robert återberättat använda jag hans ord och sa att jag ville ha "rubbet". Hur det var så fick jag i varje fall även de handskrivna notaterna. Jag har skrivit i förordet till Spelar ingen roll att de är "mycket avslöjande". Ja, det är de om man tror att det jag säger är sant. Men som Robert konstaterade innan han dog är människor auktoritetstrogna och tänker att "så många läkare kan inte ha fel". Så man tror mera på vad de skrivit och skribblat än mina ord.
Jag vet inte hur mycket det är förde jag är en förträngningsexpert sedan min barndom eller om jag inte kollat så noga då jag fått journalerna 1994, men jag mindes inte det handskrivna då jag, av en slump, fann lapparna igen 1997. Jag minns jag stod vid fönstret och tänkte om det att det var en guldgruva. Inte i betydelsen att tjäna nåt på det, utan just förde det var totalt obegripligt för mig hur de kunnat inbilla sig så vansinnigt fel om mig – samtidigt som jag talat vidöppet med dom om varje minsta detalj på ett sätt som ingen vuxen människa gör. Just det har Robert sagt att skall ha varit skälet till att de tolkat att jag spelat. – Min naiva öppenhet. Att de skulle ha blivit oroliga - att det "rört på en öm punkt" – och de föredragit tro jag var en förslagen fuskspelare, när jag inte kunde spela, och inte har det i mig att jag skulle kunna ljuga. (Jag hamnade verkligen i en smärre kris då det var nån liten vit lögn Robert tyckte jag kunde ha för min mor och far innan. Jag kan faktiskt inte ens komma med vita lögner. In absurdum ärlighet.) I förra boken har jag ett kapitel just om hur Asperger lätt förväxlas med narcissistisk personlighetsstörning. Och hur psykopatpersonligheten (och det är nåt ditåt de uppmålar mig som) är diametralt motsatt av Aspergerpersonligheten, men hur t.ex. bristen på mimik kan göra att personlighetstyperna förväxlas.
Jag mådde verkligen illa då jag nyligen läste kommunens journaler på mig från då jag behövde hemtjänst 2007 – 2008. Min LSS-handläggare har trott jag var en sån där fuskis. Hur han fiskade runt i mitt ansikte för att komma åt skit (som inte finns) bakom mitt pannben är någon jag aldrig kommer glömma. Han skriver om min brist på mimik, men jag kommer aldrig glömma hans mimik. Den var läbbig. – Det är samma gamla lögnspår om mig man kört vidare i den gång.
Hur som helst. På den knäppa avdelningen, Slintsidan, som jag hade på min hemsida under 2000-talet (gjort 2002 – 2004), skrev jag, som sant är, om hur jag blivit fundersam när jag hittat att överläkaren på Hagfors psyk. skrivit som första journalnotat "soc. Alkoholproblem". – Han hade frågat mig om hur jag hade det med alkohol, och jag hade gett den exakta beskrivningen att jag tog kanske tre nubbar och ett (som i 1) glas vin under en vecka. – Och sen hittar man hans notat… Så då får man fråga sig "var har han fått det ifrån?". Det fanns ryktesvis. Rykten har letat sig in i psykiatrin… Han kan ha fått det från flera håll. Sedan Robert är en sån "megasnackis" blir ju jag det med. Men mest konkret skall de ha kunnat få det från basen på bruket eller företagshälsovården. Företagshälsovården sa att de inte hade kvar journalerna. Jag har talat öppet till dom med, men man har uppenbart trott annat än vad jag sagt.
Ett stycke ur inledningen till Spelar ingen roll: "...50 – 90% av allt som förmedlas i möten mellan människor har att göra med mimik och kroppsspråk. Vanligtvis lär sig människor detta omedvetet från barnsben. Sedan man, med autism, aldrig lärt det, uppstår ständigt missförstånd och orättvisa situationer. Frustrationen över det har följt mig hela livet. De signaler jag själv skickar kan ofta vara helt missvisande. Om någon ställer mig en fråga där ett förväntat "ja" finns inbakat, ramlar det lätt ett "ja" ur min mun, även om det personen säger är direkt fel. [Detta finns nu på min Aspergerlänk, men inte de "allvarliga exemplen" som följer.] I konsthäftet Bilder och journaler finns ett exempel: Jag hade inte kunnat sova en natt och ringde stålbruket och sa jag inte orkade komma. Basen svarade då med att göra gällande att jag skulle ha supit hela natten. Min far har varit ett optimalt skrämmande exempel, så jag har varit medvetet mycket restriktiv med alkohol. I denna situationen blev jag (som vanligt är för människor med Asperger i pressade lägen) blockerad och kunde inte svara. - Varmed jag ju gav honom rätt i något osant… Ett annat exempel ett par år senare: Något jag inte kunde beskriva [som finns beskrivet i texten Genombrottsupplevelse.doc på cd:n till Spelar ingen roll] hade precis hänt då psykologen på arbetsförmedlingen ringde. Jag sa att något hade hänt. [Det var morgonen efter. Hon väckte mig, så jag var perplex för det.] Hon svarade "Det är en sån hallucination, vet du." Vid denna tid hade jag redan falskeligen förknippats med min hyresgäst och man trodde jag knarkade. Jag blev också här svarslös. Det hjälpte inte att Robert och jag, då vi mötte henne, förklarade att det aldrig funnits någon hallucination. I hennes journal står det att vi "har talat om Torgers hallucination"… En annan situation, ur brevet till socialstyrelsen: "… Vid ett möte med arbetspsykolog "X" på arbetsförmedlingen i Munkfors kring -94 frågade hon mig plötsligt: "Men du har slutat knarka nu?" Jag svarade: "Det har jag aldrig gjort." Senare ifrågasatte hon mig, då jag sa att jag hade psykiska problem, genom att kontra: "Du är väl osäker." Jag svarade "Ja" på det. Mot slutet av samtalet frågade hon mig: "Man blir väl osäker av att knarka?" Jag visste ingenting om man blir osäker eller inte av att knarka, men svarade här "Ja". I efterhand förstod jag ’kontentan’ av mötet, som jag sedan förtvivlat återgav till Robert. "X" hade kontakt med Karlstad psykiatriska avdelning fram till 1996.

OK. Nu har jag skrivit en nästan fem och en halv sidor lång bakgrundsbeskrivning till det jag vill beskriva, som jag först förstått på sistone.
...