Det som är den stora skillnaden mellan hur alla andra gör på nätet och hur jag gjort, är att de alla tänker på vilket intryck andra får av dom - väldigt i första hand - medan jag lagt ut eller länkat (i favoritmusik på YouTube särskilt) till verkligen allt och vad som helst som intresserar mig. Normalt inordnar människor väldigt i "stilfack". - Och söker/hittar gemenskap, "likasinnade" etc. på så sätt. För det första gillar jag saker från alla möjliga stilar. För det andra har jag inte tänkt i termer av att andra kommer tolka in si och så och att det hela blir "för konstigt" för dom - och att jag sen behandlas därefter...
Det samma gäller mina bok- och häfteskoncept. Robert har talat om att "lyssna och lita inombords" som konstnär. Om jag var kompromisslös och egensinnig i det jag gjorde innan kontakten med Robert, har jag bara blivit det så mycket mera efter. Och nog tyvärr (...) ännu mera efter hans död, då jag heller inte haft nån att råda mig. Jag har gått och går fortfarande efter vad som känns rätt - mitt konstnärliga omdöme.
Därför finns alla möjliga häfteskoncept som bara sätter totalt skruv i människor. Och titlarna Sagan om Snurreplutt och Spelar ingen roll, som verkligen... medfört eländet jag har nu. Fast jag tror inte det i sig skulle ha medfört förföljelsesnurren. Jag antar att många saker spelar in där.
När det nu finns allt med mediala porträtt av Aspergare (människor med autism) som varande inte riktigt människor, och massmördare eller psykopater - och att man ville ge Anders Behring Breivik autismdiagnos - allt detta spelar definitivt in i att nån som jag kan bli fritt villebråd totalt. Jag tror Robert skulle avrått titeln Kadaverpudding. Som jag skrev i K1 [Kadaverpudding 1] dök namnet upp kanske tre kvarts år efter Roberts död, och det var i samband med serietecknarens morbida lek med tanken på mitt möjliga självmord, i brev och publicerad serie. Så jag tror nog att Roberts död varit del i hur det kommit sig att jag gjort morbidare teckningar ett tag, men främst tror jag det handlar om de "kadavriga" sakerna jag utsatts för. Av flera personer. Serietecknaren följdes av Aspergerkvinnan C, som följdes av en tysk kvinna, som följdes av en "shamankvinna" från Nye Zeeland. Och sen ytterligare. Och med kvinnorna har jag då haft mina overkliga romantiktankar. Det var i själva verket det att Robert försvann som gjorde att jag började att "klamra efter en ersättare". - Känslomässigt.

P.S. Jag lägger inte ut bildexemplen som finns i boken, för jag vill inte släpa efter mig allt "konstigt" jag gjort förr, som inte är representativt, eller ger en signal jag inte vill ge.



©Torger Berstad | www.lanterna.nu