Stycke ur Track A-dagbok 2 | Lanterna, Torger Berstad

Stycke ur Track A-dagbok 2.

Innehållspunkten Lite mera autismrelaterat.

Detta är från bokens appendix.

Det är alla möjliga saker i min livsstil och hur saker framstår som är helt onormalt, just förde jag har autism och ingen att ge mig nödvändiga elementära råd. (Den rollen Robert haft.) Och jag är heller inte typen att söka information på nätet.

Kan ta lite mera autismrelaterat.
I Norge hade jag bra norska, femma i norsk skriftligt. Man kan alla standardfraser, ord och uttryck som man får med uppväxten, som "sitter i ryggmärgen" och gör att man har en någorlunda kommunikation. Man kan snabbt säga det som är "på kornet" i beskrivningar, och kan uttryck som fungerar som glidmedel i samtal. (Det har hänt att jag tänkt på nåt här hemma, och direkt vetat ordet på norska som på sekunden skulle beskriva nåt för nån annan, OCH: På ett trovärdigt sätt. NB. Medan om jag skall famla efter hur man beskriver på svenska blir det till nåt som den andre är mycket mera benägen avfärda som overklighet. – Mitt stora livsproblem…)
Att jag fått ett dåligt både muntligt och skriftligt språk när jag kommit till Sverige, har alla gånger spelat in – och spelar in. Det flyter inte på i samtal. Hackar än mera, med än mera missförstånd. Dessutom har jag sett på mina videor att jag talar en bred ("bonnig") väldigt sluddrig och forcerad svenska. Ibland säger jag rent av fel ord, utan att märka det själv. Och det går så fort och stottrigt att det kan vara svårt för mig själv att hänga med. [När jag ser mina videor.] Så jag förstår på ett helt nytt sätt varför det blir så mycket stopp och missförstånd sen jag sett och hört mitt tal. Jag har aldrig lagt en ansträngning på att lära korrekt svenska, utan det har bara fått komma av sig själv. Och Robert hade ju ingen normal bra svenska heller. I böckerna ser man hur min svenska förbättrats över åren. Men det är ständigt elementära saker (och ord) jag inte kan. Så, som jag skrivit i Spelar ingen roll, har flytten gjort mig "mera autistisk".

Som beskrivet i K2 [Track A serier] har Roberts fokus på vikten av ögonkontakt dessutom gjort att jag fått ett tvång på att titta folk i ögonen. Med autism behöver man titta åt sidan när man talar. Det har bara förvirrat mig totalt, och försämrat min kommunikation, att jag haft detta tvång på ögonkontakt. Som jag skrivit blir relaterandet som nånting skild från informationsöverförningen. (Jag behöver titta åt sidan för att klara ta in, och klara att säga det rätta. Men har inte gjort det…)

Jag kan ta annat lösplockautismgrejer jag inte nämnt förr. T.ex. läste jag samma deckare som min fem år äldre syster och mor då jag växte upp. Jag kunde aldrig förstå vad som menades med att hjältetyperna gick med "avmätta steg". Kunde de känna så att varje steg blev lika långt? Så det är ju en sån där typisk autismgrej.
Som jag skrivit förr är det många saker som trillat in från långt tillbaka, först senaste tiden. T.ex. förstår jag att den där korta vänskapskontakten med en kille som tog slut, inte verkligen berodde på att han "drog sig mera för sig själv" allmänt, som han sa. Han "dumpade mig som vän". Jag har gett andra exempel i K2.
Jag hade verkligen nytta av en del i Temple Grandins bok, The way I see it. Om Theory of Mind, som autistiska har problem med, gav hon ett exempel. Hennes mor hade, utan framgång, försökt få henne stänga munnen medan hon åt. En dag talade Temple G med henne om hur släbbigt det såg ut att nån kille i klassen åt med öppen mun. Mamman kunde svara att så såg hon själv ut. Då förstod hon och ändrade på det. Det är på samma sätt med mig och ovårdat utseende. Jag tänker ju själv att nån i dåliga kläder och ovårdat utseende ser ut att kunna vara en missbrukartyp. Så varför har jag då inte gjort kopplingen och tänkt: Jag ser ju själv ut så. Jag kreverar av att jag döms orättvist, utan att tänka på att jag tenderar att döma på samma sätt. Dock skulle jag aldrig påstå att "Han är en missbrukare." om nån där jag inte visste det. – Och det är ju det alla gör med mig…
En viktig sak i Temple Grandins bok tycker jag är vad hon säger om moralen som fanns på TV, i filmer etc. då hon växte upp, jämfört med nu. Jag kollar eller spelar inte datorspel, men jag har sett att det är som hon säger, att hjältarna nu också gör onda handlingar. Hon påpekar hur detta påverkar en autistisk människa.
Temple G kan underbygga allt med logik. Hade jag haft henne samtidigt som Robert, tror jag att jag skulle sett att det var hennes logik gällande välvårdat utseende, som håller och inte Roberts. Enligt Robert försökte man "göra sig vackrare än man är" när man rakar sig. Roberts logik och levnadssätt var kanske optimalt för honom, men absolut inte konstruktivt överförbart på mig.

Något annat som jag påstår är autismrelaterat är min smärtupplevelse. Som Tony Attwwod skrev i mejlsvar är det båda min smärtupplevelse och förmågan beskriva krämpor, som spelat in i att jag inte fått hjälp. På sistone har jag blivit mera medveten om hur jag inte känner min kropp så länge jag är uppe och igång. Med autism är det just att ta in och sortera många intryck samtidigt som blir ett problem. Jag tror det är orsaken till att jag inte känner min egen kropp när jag gör den illa. (Med mindre jag gör den väldigt illa.) Det är först när jag sitter eller ligger i vila – andra intryck är borta – som jag känner hur det egentligen ligger till med min fot. Jag känner inte att jag går länger än den tål när jag är ute och går på den. Då känns inget och jag tror det går bra. Sen kommer "kvittot" efteråt. Särskilt när jag lagt mig. (Och det är inte förde jag "överkänsligt känner efter då" som det är så.) Tankeintensiteten (autistisk hyperfokus), ångesten etc. när jag flytt in i motion, har gjort att jag inte känt kroppen och skadat mig. Så är det fortfarande.