Tänkte jag kunde förklara den kreativa processen kring teckningarna i K2 [Track A serier] (och i denna boken - antar jag). Jag har inte tänkt att jag skall teckna nåt om vänskapsbesvikelse. Jag har inte ens tänkt teckna ett mynt. Jag drar ett par linjer. Jag får för mig att göra det till ett mynt, men inte riktigt. När jag tecknat nåt dyker ofta nåt ord eller nån mening upp i huvudet. Detta är som fritt associativt tänkande. Jag skriver nämligen ner det utan att tänka på varför det poppat upp i huvudet. I detta fallet har nåt som ser ut som ett mynt som är på väg bli avrivet gett raden från Lou Reed's Coney Island Baby: All my two bit friends have gone and ripped me off. [Jag har inte lyssnat på Lou Reed sedan 90-talet.] När jag sen sitter med texten och tittar igenom teckningar - letar efter nåt som på nåt sätt "passar", kan det "passa"

Under står det ungefär All my two bit friends have gone and ripped me off.

på vilka som helst sätt. Så om jag skriver nåt om dålig vänskap, klämmer jag in den teckningen. Därmed ser det ut att ha funnits ett sånt syfte med teckningen från början. Det har det inte. Det är trevligt när man kan lägga till en teckning så att humor uppstår. Men när jag t.ex. skriver om nånting väldigt allvarligt har jag inte velat ha nån teckning alls. Annars kan texten fordra en allvarlig eller drastisk eller desperat eller ångestaktig eller... teckning. Men jag låter det också uppstå nåt helt annat än det texten uttrycker. Det är just detta plockandet som var det kreativt roliga med helvetesprocessen det var att sätta ihop boken. (Och så blir det med denna med.)

©Torger Berstad | www.lanterna.nu