Annars var det mera i går med TV och nätet, som jag behöver skriva om.
I förrgår var det på kulturnyheterna om en kvinnlig afghansk teaterregissör, som blivit tvungen fly landet p.g.a. hot och trakasserier. Man såg henne tala om hur de religiösa ledarna skickat massor av brev och lappar till alla i hennes område, om att hon var en dålig kvinna etc. Det ledde till att hon trakasserades hejdlöst. Jag tänkte direkt: Det är ju precis som min situation. Smutskastats sönder med lögner. Blivit en mobb. Jag känner igen detta, och sen säger de att hon flytt landet och nu bor i… Karlstad…
Så, visst; jag satte på datorn och sökte på henne. Det var nog tur att jag inte fanns nån adress eller emailadress – ingenting. Problem med immigrationsmyndigheter fortfarande, fann jag ut. Hon hade talat på Värmlands museum och biblioteket. Det var en föreställning just nu i Stockholm. I går följdes detta upp av en timmes dokumentär, Leka med elden, om faran med att som kvinna försöka göra teater i Afghanistan. Och det var mera om nämnda kvinna och hennes syster. Jag tittade koncentrerat och blev berörd. Jag kände igen mig i det extrema förtrycket. En kvinna där sa att det var ett tiotal män efter henne varje gång hon gick ut, som ville se var hon bodde. Det är ju precis ett sånt vanvett som är igång mot mig. Man kastade sten på fönster så de krossades etc.
Hon hade en vän som hjälpt henne över depressionen. Att de lät deprimerade är också nåt jag känner igen mig i. Men jag har ingen vän… ingen…
Och jag kände igen hur en annan kvinna brast i gråt då reportern sa nåt om att hjälpa henne. Precis den sortens förtvivlad gråt jag haft under alla år. (Nu senast med prästen.) Det brister för en när nån visar medmänsklighet. Hoppet om hjälp. Hjälplösheten. Det var som att se mig själv. Det var en tår i mitt öga då det slutade. "Karlstadkvinnans" syster grät under det att hon framförde ett stycke om situationen på en scen i Berlin, där hon tvingades stanna i skydd.