Stycke ur Track A-dagbok 5 | Lanterna, Torger Berstad

Stycke ur Track A-dagbok 5 Vad som helst kan normaliseras.

Innehållspunkten Känslomässig igenkänning i serieboken Persepolis.

Sedan jag psykades utifrån Persepolis dagen efter att jag skrev om boken, tar jag in det som följer i dagboken.

Jag läser Persepolis på tyska, och det är verkligen nyttigt utifrån innehållet. Jag känner igen mig i Marjane Satrapis historia i situationer nu, som jag inte kunde då jag läste det medan Robert och morsan levde. Hon har haft all emotionell anknytning upphakat på en pojkvän hon förlorade. Det är precis samma totala otrygghet jag hamnade i då Robert dog. Jag hade ju under nästan 20 år tänkt att jag "levde på lånad tid". Att det var ingen chans att jag kom kunna klara mig när han dog. Det har varit det där ena, abnormt tajta, bandet, och inga andra riktigt fungerande kontakter. Det är konstigt att ingen haft en tanke på vilket totalt gungfly det blev för mig då han dog. Det syns i teckningarna också. De i En penna fick på känn och Kadaverpudding 1; de är så skrämmande uppfläkta och oroliga, att jag inte vill se de. Så det är också ett skäl till att jag inte gärna kollar de böckerna.
Precis som Marjane kunde söka den sista tryggheten i föräldrarna, var det för mig då jag ringde morsan julen 2007. Utifrån ett totalt elände. Tyvärr fick inte jag uppleva hur jag fick "komma tillbaka" till någon trygghet. Men detta berörde mig så jag nästan grät. Jag kollade efter nån bra markörbild till det jag skrivit om, men fann inget direkt. Men apropå pussande fåglar, på sidan 324, tar jag in dessa två exempel på teckningar från kring 2008. Inget "uppfläkt" i motiven, men stilen kan vara sådär på teckningar från då. Slevig, men också ofta expressiv. Den högra finns i En penna fick på känn. Det är några skämtteckningar och en sidas "serier" i den boken.

[P.S. Jag lägger bara ut skämtteckningen och inte pussteckningen.]

19:45 Jag har lite ont i knäet. Allmänt, där det inte oroar mig, men just nu också där det varit skadat. – Om jag skall drista mig uttrycka så mycket hoppfullhet. Känner mig verkligen hoppfull sen jag kunde gå så långt i går. Gör hela skillnaden i hur jag mår.

21/11 Längre psykningspromenad
Något verkligen oroande hände. Då jag kom bort till korset, där psykning alltid väntar, kom två ungdomar från höger, och den ena var…Väl, det var Marjane Satrapi, som ur serieboken. På pricken, som jag aldrig sett något liknande… Helt svart, och lång som Marjane. Nån sorts "rebellslöja", för den var inte normal, utan var lite tomtenattmösseaktig. En lång svart rock. (Öppen?) Slängig stil, med en cigarett i den slängande handen. Marjane är nära att dö i avsnittet jag skrev om. Och det är livsfarligt om hon fortsätter röka. (Och hon har rökt hasch och varit langare.) Men hon köper två limpor och nöröker under fem dar i väntan på flygplanet tillbaka hem till föräldrarna i Iran. [P.S. Boken är inte helt autobiografisk.]
Killen som gick med den arabiska tjejen, var vit, men typ åt det alternativa hållet, och med en ryggsäck. Så det var verkligen som en scen ur boken.
Så: Uppenbarligt är det en psykning utifrån boken. Jag fick bara panik då jag såg det, sen jag inte kunde tänka annat än att då har de ändå också insyn i denna laptop. Jag kan se ett par andra alternativ. Sen de har insyn i mejl och saker på datorn, vet de att jag köpt boken. Men det är bara det att det var ett tag sedan jag gjorde det, medan det var i går jag skrev om Marjanes tid i Österrike, med rebelltillvaro, typ.