Jag tar inte in bilden från 1997, och det jag skriver först.

...
Jag kunde koncentrera mig nog för att få med någorlunda på klasserna. Sen hade jag självdisciplin och gjorde hemarbetet direkt då jag kom hem. Då memorerade jag det vi skulle kunna till nästa dag. Sen hade jag resten av dagen att hålla på med mina kreativa saker. Jag tror inte det är vanligt att barn med ADD och ADHD är så totallydiga och lugna och disciplinerade, och högpresterande i allt i skolan.
Det jag ville fram till med tjejen var hur hon sa att vetskapen om AS (som hon ännu inte formellt fått diagnostiserat) gjorde att hon slapp självanklagelserna och äntligen förstår sig själv. Precis som för mig och människor med autism allmänt. Men då hon sa det tänkte jag "Ja, lägg till 20 år till med självanklagelser…" Hon är 22. Vilken skillnad skulle det inte gjort om jag fått diagnosen tidigare! Som t.ex. då jag gjorde förra bilden, 1997. Jag skulle kunnat haft ett helt annat liv. Jag har haft horribla självanklagelser fram tills jag fick diagnosen 2006, då jag var 41. Jag har fortfarande självanklagelse, men det är ingenting jämfört med den onödiga tortyr jag haft i 22 år innan diagnosen. Egentligen längre. Jag har lidit rejält av självanklagelse under uppväxten också. Jag har haft ett onödigt lidande under alla år tills diagnosen. Och att nåt var fel med mig borde självklart uppmärksammats redan i barnskolan. Förskolan klarade jag inte av. Jag orkar inte skriva om allt detta på nytt. Men en högstadielärare försökte ju få min mor att förstå att jag hade problem. Jag gömde mig från alla elever runt ett hörn på rasterna. Då bör man förstå att det finns ett stort problem som behöver uppmärksammas. Men sen jag presterade bra kunde jag ha helvete utan att det uppmärksammades. När det sen blir uppenbara problem, när jag blev vuxen, finns igen förståelse, för man har inte förstått att jag haft problem under hela barndomen redan.