Programkonceptet gick ut på att fyra, fem personer fick briljera med sin berättartalang i var sin självupplevda historia. Frågor jag tycket man bör ställa sig i ett sånt sammanhang är t.ex.: Är historien sann eller ger den en falsk bild? Är det ansvarigt att berätta den, med tanke på den eller de som eventuellt berörs (i den konkreta verkligheten)? Får man ljuga hur som helst om vad som helst för att vinna beundran för sin berättartalang?
Jag kan inte minnas berättelsen exakt, men den gick i korta drag såhär:

Berättaren hade ett tag regelbundet åkt buss en viss sträcka. På bussen fanns en "konstig" person som verkade bära på en "mörk hemlighet". Detta var åtminstone uppenbart för berättaren... Vid något tillfälle hade han tänkt tilltala honom, men inte gjort det. Den "mystiske" mannen hade varje dag suttit och mumlat något under resan. Senare fann berättaren ut att han mumlade stationsnamnen på en tågsträcka i Indien. (Synkroniserad med bussresans stationsnamn, om jag minns rätt.) Berättaren återkom gång på gång till mannens okända "mörka hemlighet".
Historien slutade med att den "mystiske" mannen inte längre åkte med bussen och, vid förfrågan, informerades berättaren att mannen skulle ha åkt till Indien.
Det verkligt kusliga med denna historia är inte den "mystiske" mannens "mörka hemlighet" (som vi aldrig fick reda på…). Det kusliga ligger i att mannen efter allt att döma var autistisk och att det med största sannolikhet inte fanns någon "mörk hemlighet".
Beskrivningen av den ovanlige mannen skulle kunna vara en läroboksbeskrivning av en autistisk individ. Undfallande, icke kommunicerande, annorlunda och med ett specifikt beteende som knappast förekommer bland gemene man, men som är mycket typiskt för just någon med autism.
Sådant som att memorera tidtabeller och fakta om tåg, bussar etc. är rätt vanligt. Jag var en gång på en Aspergerträff och frågade någon varför t.ex. rymden är ett populärt autistiskt "specialintresse", och fick ett logiskt svar. I den allmänna otrygghet en autistisk individ upplever kompenserar vanor, rutiner och företeelser med stor förutsägbarhet för allt oförutsägbart och främmande.
Planeters cykliska regelbundenhet blir tilltalande. När bussar eller tåg inte kommer eller går precis enligt tabellen, störs en del med autism till den grad att de får sammanbrott. (Begreppet Meltdown används på engelska för den sortens psykiska sammanbrott vi med autism kan få vid mental överbelastning.) För alla som sett filmen Rain Man (baserat på den autistiske savanten Kim Peek) känns detta igen. Av samma skäl var matematik mitt favoritämne i skolan: Ett sätt att lösa problemen, och bara en lösning. Fullt logiskt och utan några världsliga komplikationer.
Personen i historien bar antagligen inte på någon "mörk hemlighet", utan led sannolikhet av ett osynligt funktionshinder: autism
Att denna historia blev så intressant för mig beror på mycket smärtsamma paralleller med mitt liv. Jag har lidit helvetet av att ha odiagnostiserad autism och blivit misstänkliggjort och smutskastat med falska rykten. - Inte minst av psykiatrin, mellan 1993 och 2004, fast egentligen mer eller mindre från alla håll. Människor tycks vilja tro absolut allt och vad som helst om mig undantaget det jag själv säger att är sant och verkligt.
Om jag återgår till pseudoberättelsen finns oändligt många möjligheter till varför mannen inte längre bodde kvar. Jag tror knappast att han åkt till Indien (och har han gjort det lär det ha gått illa). Han kanske har blivit sjuk. Eller varför inte föreställa sig möjligheten att berättaren själv initierat en stigmatisering av mannen, som tillslut blivit ohållbar för honom. Han kan ha tagit sitt liv. Hur som helst håller berättaren (och åhörarna) på och gottar sig i något som troligen är ett mycket tragiskt livsöde. Kanske sitter mannens familj och ser på TV och känner igen "farbror X"...

En lärare jag hade på mellanstadiet underhöll en gång klassen med en liknande "skräckhistoria". Han berättade om en mystisk kvinna som inte gick ut under dagen. En gång hade han sett henne svepa förbi i mörkret.
Det är förklarligt och enkelt att förstå varför en person kan komma att bli rädd för att gå ut under dagen. När någon är stigmatiserat - konstigt omtalat - så som uppenbarligen denna kvinna var, kommer folks attityder rätt och slätt att bli för jobbiga att orka med. Jag känner mig ofta konstig själv när jag är ute. Det är en helt annan känsla av trygghet när det blivit mörkt. Här är ett citat från Frank Zappas bok, The Real Frank Zappa Book:

"Daylight is an ugly time of day. So many people are awake, and if I go outside, I know what they’re all thinking. They are mainly doing bad things. White-collar criminals fucking up the world. Phooey on them.
Nighttime is better. It’s not just that it’s quieter, but I can feel the absense of daytime bullshit. People have stopped scurrying [jäkta]. (I don’t mind them scurrying when I’m asleep during the day - I’ll find out what they where up to when I wake up and watch the six o’clock news.)"

Själv har jag en regelbunden dygnsrytm, men jag kan tycka att det är jobbigt att det är ljust så sent på sommarhalvåret. Jag beskriver mina vanor och min livssituation längre fram.