Jag är alltid intresserad att se program med döva. Och det är uppenbart varför: Jag har ju heller ingen röst, och har ju mera än normalt för personer med Asperger ju verkligen stängt in mig i mig själv sen barndomen. Jag har flytt inåt. Funnit tillflykt, i lidandet, ini mig själv. Därför har jag också blivit något som inte riktigt är "av världen" – som jag nu har "citat av Jesus". Det är bra att jag lagt ut de styckena ur Evangelierna. Det har gjort det klarare för mig själv hur jag inte varit "av världen" då, och följaktigt heller inte är det nu. Och jag har ju faktiskt haft Nya Testamentet som "rättesnöre", mitt i mitt "aggressionstabu". Robert kallade det så. (Känns inte egentligen helt rätt formulerat.) Det var väl min "lösning", och grundat på hur jag lidit av andra barn som gjort mig illa. Det har ju faktiskt varit en situation då jag "stenats". Och jag har bara inte kunnat göra nån något illa. Vilket borde ses som nåt verkligen bra. Men man skövlas bara i världen om man är lagd att underordna sig i relationer. Som jag gjort. Tusen procentig lydnad.
Men det är alltså programmet Eldsjälar, om döva som lyckas, nu om tio minuter.
I morgon går jag ut och psykas och skriver klart det sista från Stockholmsresan.

©Torger Berstad | www.lanterna.nu