Rubrik: Mig och smärta
Jag humpade mig på plats i stolen i går. Som det ständigt är kommer jag på mig själv med ett liksom trycka foten (med skadan) mot den andra och spänna den. Grejen är att jag vet varför jag spänner den. Jag gör det för att inte känna smärtan som kommer när jag släpper spänningen. Så jag tvingar mig släppa spänningen, och smärtan kommer. Väldigt.
Jag skrev om det i förra boken. Jag tror att jag undermedvetet tränat mig själv att förhålla mig till smärta på detta sätt i  barndomen. Jag har berättat om den ständigt återkommande drömmen i halvsömnen. Jag faller, men kommer på att om jag anspänner kroppen så kommer det inte göra ont, utan jag kommer studsa som en boll när jag "träffar marken". Och det funkade varje gång.
Robert har gjort samma feltolkning som man gjorde om autism på 50-talet när han i inledningen till Öppningar till grottan talar om problem med symbios etc. med morsan. "Kylskåpsmorsor", som var 50-talets oriktiga tolkning. Han gjorde också en stor poäng av att hon svarade honom på telefon att det hänt att hon örfilat mig. Det kan också ha varit illa sen jag var väldigt känslig, och med autism. Saken är att, som Ingmar Bergman sa att en del människor inte minns sin barndom förde den varit så hemsk att de förträngt det mesta, så har jag förträngt stora delar av min. Jag vill inte skriva illa om syrran (i spekulationer), men hon har haft mig som leksak - hon är fem år äldre - och verkligen kunnat göra vad hon velat med mig utan att jag reagerat emot. Robert sa att hon nog försökt pressa mig mera och mera just för att få nån reaktion. (Jag tänker att det kanske är nåt motsvarande när man i psykningshetsen gör värre och värre.)
[Uteslutet stycke.]

Om det eller morsans få (tror jag) örfilar bidragit, eller om jag lärt mig spänna mig för att uthärda psykisk smärta (för det hade jag sannerligen under de åren!), vet jag inte. Som en psylolog, som inte läst mina journaler, rätt fattade kring 2000, har jag haft tålamod i lidandet. Ja, in absurdum. Som nu, in i det groteska…
Med autism kan inte hjärnan ta in för många signaler samtidigt. När jag gör saker har jag ofta intensivt fokus. Fast, som när jag flytt ångest in i motion, är fokusen inte på vad jag gör med kroppen… Hur som helst känner jag inte kroppen. Och sen tror jag alltså att jag i barndomen lagt mig till med nån sorts självförsvarsvana att spänna mig för att uthärda lidande. För som i går: Jag vet att så snart jag släpper spänningen i foten så känner jag hur det egentligen ligger till. Det är inte att jag "börjar känna efter" – nåt som är inbillning (som man vill tolka). Utan så länge jag spänner kroppsdelen känner jag inte smärtan. Som med handen. På morgonen känner jag hur det egentligen ligger till. Smärta. Men om jag inte hörsammar det, och sen nöjobbar på dator, så känner jag inte smärta – då jag desto mera skulle behöva känna det – som normalt är - utan jag inbillar mig t.o.m. att det "kanske inte är så farligt". Tills sen… Så är det med allt. Jag har heller ingen känning i foten när jag är ute och fördärvar den kroniskt genom att gå längre än jag erfarenhetsmässigt vet att den skall tåla. Som sista promenaden runt skolan. Smärtan kommer med fördröjning, och då är det för sent…
Även när nåt känslomässigt knäckande händer är det en fördröjning, då jag förvånas att jag inte är mera knäckt, innan jag verkligen blir det.
Detta har jag klarhet i nu, och det är nåt som det borde gå att tala med en läkare om, men det hjälper inte. Inte ens min psykolog (som jag bara hade telefonkontakt med från 2007) har jag fått att förstå detta, trots att hon kan AS. Nu hade jag heller inte klarhet i det den gång, som jag har nu.
Men då hon skrev rapporten om mig, efter utredningen 2006, fanns det med att jag hade, som typiskt, sensibilitetsstörningar. Jag reagerade mot det just sedan jag menade det gav bilden att jag skulle vara överkänslig. (Overkliga krämpor etc.) Jag beskrev en situation från då jag var 6, då en pojke fått mig delta i att reta upp en hund, som sprang efter mig, så jag kanade på berget. När vi kom tillbaka sa mamma att jag var blöt i baken och kände. Det var inte vatten utan blod. Men jag kände inget… Fick sy 10 story stygn. Psykologen sa ungefär "Och du skulle inte ha sensibilitetsstörningar?!" På basis av underkänslighet kom det alltså med, men det används mot mig, som jag skulle vara överkänslig.