Det är en sak jag skrivit om i tidigare bok, men vill fördjupa lite här.
Då jag var tolv separerade morsan och farsan. Det är något med detta jag först fattat på sistone. Jag var sonen till den förmögne tandläkaren, som bodde i de flotta husen vid älven. Detta är något som har förhindrat andra barnen att mobba mig. Jag vet att man gjort saker mot mig (fast jag förträngt vad), för det har varit situationer då jag varit i upplösning, i gråt, och tröstats av lärare,
som sagt att "De är bara avundsjuka." Vilket är en del av sanningen. Men i och med "statusfallet", då jag och syrran bodde med morsan på en vindsvåning i gamla stadsdelen, blev det plötsligt fritt fram att gå på mig på ett nytt sätt. Jag är ju i en situation där det blivit fritt fram nu också. I stället för mina tidigare bästisar lekte jag med ett "lågstatusbarn" (fattigare familj). Jag tog färjan över älven varje morgon, och gick tillsammans med mina tidigare två grannvänner till skolan. En av dem gjorde nu till vana att fullständigt utan förvarning, när som helst, puffa in mig i häckar vi gick förbi. Jag var ju mindre dessutom. Och i skolan hade de nu plötsligt hittat på ett öknamn, Tyggis. Det betyder tuggummi. Ett icke autistiskt barn skulle fattat vad det var frågan om, men jag förstod ingenting. Jag kunde inte förstå att jag plötsligt var Tyggis. Jag kan bara spekulera. Jag kan tänka mig att jag talade långsamt. "Tuggummisegt" kanske. Men jag vet inte. I huvudet hade jag ett intelligentare språk, som jag inte använde. Jag "fördummade" mig själv för att smälta in, någorlunda. Det var väl för mycket av ett liten-professor-språk jag egentligen hade. Men jag minns den medvetna tanken på hur jag inte använde språket jag hade i huvudet, med svårare ord etc.
Jag vet det inte, sen jag förträngt allt, men jag kan tänka mig att det var nu jag började gå runt skolhörnet, och vara isolerat där, ut mot trafiken, för att slippa de andra på rasten. Det har nog blivit för kaosjobbigt för mig. Jag fortsatte med det på högstadiet.
Ok, men det var just sambandet mellan statusfall och mobbning jag villa få in här.

Men apropå status tar jag samtidigt något sorgligt annat. Jag hade en bästis (B), och var lite med de två andra. Men nån gång i tidig barndom började jag leka med ett barn i en fattigare familj, som bodde nära. Jag kommer aldrig att glömma då morsan och farsan sa till mig att jag heller skulle leka med B, och inte leka med honom. Det är ju en form för förtryck och tvång, och verkligen sorgligt. Jag hade massa leksaksbilar, och en stor väldigt speciell bil, från Tyskland. Hela min låda med bilar blev nu liggande hos honom, och jag gjordes plötsligt till… en som inte vill ha med fattigare att göra. Det läggs ju på mig. Hur har familjen och pojken tolkat? Så det är ett sorgligt exempel på statustänk.