Från 30/11 2016. Jag tar in även det jag samtidigt skrev om.
Ett stort textstycke hade raderats från min laptop då jag klistrade in namnet Michail Chodorkovskij, så jag var förtvivlat över att tvingas skriva om det och spooked över att det raderats. Jag vet man har insyn i min dator och tyckte detta verkade som att man kanske hade insyn även i min laptop.
Det pågick takarbete med arbetare som såg in till mig hela tiden. Känsla av att inte ha riktigt privatliv, som jag också skriver om.


En poäng var att i 3SAT’s program med Michail Chodorkovskij beskrev ju han hur han var i fängelse med ”tortyr” avsett att bryta ner honom, och jag skrev att det är min situation med. Jag är i fängelse med daglig tortyr, och måste göra vad jag kan för att de inte skall lyckas knäcka mig. Precis som Chodorkovskij också fick göra. Hur förhåller man sig för att stå ut. Det går inte svara med ilska. Jag skrev långt om i går och i morse, innan jag kom fram till dagens terroridé. [Tanken på insyn även i laptoppen.] Omåttligt sur på att tvingas göra en dålig text av det jag skrev bra – och långt…
I gårkväll kunde inte jag få ro alls, utan jag satte igen på datorn och lade ut hela innehållslistan till de två senaste böckerna. Det blev otroligt provokativt mycket uppfläkt på en gång i går, och jag hade mardrömmar reflekterande ångesten det gav, i kombination av intrycken intervjun gav. Jag skrev om hur fantastiskt det var att se K-namnet. (Jag vågar inte skriva annorlunda… [Rädd för raderiongsupprepning.]) Han hade blivit en så… fin mänsklig människa av fängelsehelvetet. Jag blev så glad av att se/höra honom. När har man senast sett nån med ett så… väl, medvetandetillstånd är väl bästa ordet.
Hans mor sa nåt om hur han förlät alla. Nåt han hade, som hon inte hade. Det letade sig in i mina mardrömmar. I en scen var jag med morsan i skräpiga rum. (Helvete nu brötar nån under igen. Det går inte få den minsta ro längre. Det är tortyrbrötande mot mig. [Mina grannar ljudterroriserar mig dagligen. En del av deras "hyreskontrakt" får man anta.]) Jag gick in i ett rum där hon var, och sa att hon var omänsklig. Detta har göra med hur Robert kallade allt som inte var ”rent mänskligt” för omänskligt. (Omänskligt hårt…) Men hon hade varit på ett dåligt sätt.
Precis som jag gick in och sa det strömmade det in kvinnor från två håll, så att de ”ertappade mig” i att säga det brutala. Så det handlar om hur jag inte har privatliv här, i hur takarbetarna (och de under) härjar med mig. Och det handlar om att kunna, eller inte kunna, förlåta, som Chodorkovskij och hans mor pratade om. Hon sa att han kunde det, men inte hon. Hon hade inte det han hade. Men främst handlar det om exponeringen genom att jag i går lade ut allt, som jag är rädd kan bli… mitt fall. Att de kommer efter mig. Den nakenheten och skräcken.
Jag var i morse verkligen rädd för om nån kommit efter mig i mejl. Prästen är utpekat genom innehållspunkten om hans rödluvan och vargen-demoniseringsbild mot mig, som jag rubricerat som typ fatwa-uppmanande. Och sen han är i Karlstad, och är den senaste jag mött är jag rädd han kan göra nåt. Eller A [Roberts son] eller min gamla psykolog. Eller vem vet vem.
Jag tar mardrömmarna först denna gång då. I en annan var det skräck-kaos-segling i en brötig båt, med träskivor. Referens till plåtkaoset och skadan de gjort på mina fönster. Som jag skrivit förr har jag en barndomsskräckupplevelse med en nära bilolycka, som måste vara skälet till att jag alltid drömmer om farlig bilfärd när jag har mycket ångest. Jag drömde att jag körde med någon. Det var motsvarande här nere, fast det var en stor stad. Från kaféet kom jag till antikaffärshörnet, där jag såg det stod en grupp psykningspersoner. Jag undvek titta och svängde vänster. Det var alltså som korset här nere, fast i trafikerat stadscentrum.
Jag har ju inte kunnat köra bil sen mina handleder pajade 2007. Grejen i drömmen var att jag kunde inte längre köra bil, utan det blev trafikfarligt, med att manövrera undan bilar och folk. Skräcksituation. Ofta drömt motsvarande.
Phu… Klarat av den beskrivningen. Tar paus. Handen värker.

©Torger Berstad | www.lanterna.nu