31/1 ”Jag tror det är bättre du stannar hemma.”
12:21 Var en liten psykningssväng ute. Väldigt länge sen jag varit ute utan nåt ärende. Men man behöver luft och lite omväxling, så då tar jag psykningarna på köpet. Om jag inte är för överbelastat är det, i bästa fall, värt det. Var det i dag.
Nere utanför porten hade de parkerat två tjejer som talade och rökte. Hon jag såg var helt i svart och var i vägen då jag skulle ut. Jag satte på solglasögon, som är bäst, sen jag kan stänga ute mera då. Då jag åkte kom, i ryckknepig stil, en man framför mig med ryggsäck med Karlstadsol-loggan på. Jag ignorerade verkligen alla sen. Åkte bort under träden vid kanalen, på andra sidan. Länge sen varit där. Mest naturkänsla. Orolig för hur snabbt det laddar ur. [Elrullstolens batteri har skadats. Svagt nu.]
Laddade innan åkte, men de två gröna lamporna släcks inom 50 meter. Satt still ett tag i stolen där borta. Kom joggare. Går ju inte spänna av. Den läbbigare psykningen kom då jag åkte tillbaka. Två kvinnor stod utanför antikhandlaren och väntade på mig. Då jag kom korsade de gatan så de kom in precis bakom mig. Meddelandet jag skulle höra var: ”Jag tror det är bättre du stannar hemma.” Jag ville slippa höra mera, så jag ville stanna på bron och låta dom passera. En grågubbe kom på cykel, som nog var insats. Han stannade, som det skulle vara för trångt mötas. Jag stannade då också. Han flinade. Kvinnorna passerade. Men då jag åkte igen hade den ena vänt sig om och tittade alertargt bakåt på mig. Orsaken var att hon var rädd jag filmade. Det är ju precis så jag gjort med många av dom jag filmat. Jag stannar och får film/bilder på dom bakifrån. Jag hade innan upptäckt att jag glömt kameran.
Jag har inte filmat psykning sen nån gång i höst. Jag har så många bilder och exempel att det är inte som jag behöver mera, med mindre nåt väldigt exceptionellt fixas fram. Men jag vill generellt inte filma längre. Har inte kameran vid kajfönstret heller. Ser saker hela tiden, men tittar bort.
Efter bron hade en kvinna i vinrött parkerat sig på en rullator, i korset. Då jag åkte där innan möttes jag av två grågummor. Ena höll den andra i armen, och den äldsta hade en skidstav. Så det var insats. Där kom dagens första psyktutning. [Skedde medan jag skrev alltså. Psykningarna har sedan 2016 nått en ännu mera sofistikerat nivå: Bilar tutar dagligen när de åker förbi utanför.] Var ingen i går. Varit två, tre dar utan.
De två psykningskvinnorna korsade gatan på bron. Då jag var nästan framme kom de över till min sida. Blev rädd och arg på om jag skulle tvingas möta dom en gång till, men de gick in på sushirestaurangen. (Jag fick fantasier om att säga nåt konfrontativt i fall de kom igen.) Ut från restaurangen kom en man och en yngre kille, som hade håret konstigt upp i topp. De var psykning. Kom hindrande och killen sa något och lät typ förståndshandikappad. Nån med ledsagare kanske.
Så kvinnorna var ju ett exempel på fysisk förföljelse, och det är en bra sjuk skrämselsgrej man hade tänkt ut som meddelande. Men det är också meningen nu med det absurt höga trycket de lägger på, även om jag bara är till tvättstugan eller ute med soporna; det är meningen att jag inte skall våga mig ut längre, och krokna här inne.

©Torger Berstad | www.lanterna.nu