Jag kan inte veta hur stor del Roberts saker har i det som görs mot mig. För att få en bild av honom tar jag in hans manifest från Arvika, 1986, då han proklamerade ny tideräkning. (Det gör väl alla nån gång…)

Texten finns att läsa i presentationen av min bok, Robert Jäppinens texter.
Efter den har jag skrivit något som jag tror är helt väsentligt i det som pågår mot mig:

Stycket om ”gömd bakom roller och masker” finns först i Spelar ingen roll, och på hemsidan.
Jag frågar mig om ”rollspelande” är psykologins ömmaste tabupunkt?


Efter detta följer i appendixet innehållspunkten Stycken ur ”Track A-dagböckerna” om bl.a. missförstånd i kommunikation:


Jag vill ta in en beskrivning. Apropå hur de på Bergsgården hade tagit in en ”skådespelare”, som på gruppterapin bara talade om skuldkänslor. (Han sa bara att han hade det. Inget mera.)
Man har inbillat sig att jag gjort något, och hoppats att få reda på det. Jag har gett beskrivningen flera gånger. Detta är ur Track A-dagbok 5:

Kom nu på än klarare än jag förstått och beskrivit rötan med hur man demoniserat mig (utifrån INGENTING) och psykiatrin, för skattepengar, fixat in en låtsaspatient på Bergsgården, för att snoka och finna ut av nåt de velat/hoppats jag gjort. Jag har beskrivit honom förr och drar inte allt på nytt, men han hade ett norskt namn och knöt an till mig, i snoksyfte, som jag nu ser att flera gjort. I gruppterapin kom det inte fram nånting annat än att han hade skuldkänslor. Bluffgrej. Det var det enda han nånsin sa. (Bisarrt overkligt i bildterapin med.)
Nu plötsligt kunde jag knyta ihop det med en situation på bruket, som jag också beskrivit förr. (Finns i en text i konsthäftet Bilder och journaler.) Det var nån gång mellan -92 och -93.
En dag frågar plötsligt en tjej där, som jag inte alls känner, om jag vill gå ett varv med henne. Man utnyttjar min naivitet (och som det är pga. min autism). Jag säger ja. Jag minns inte vad vi sa. Vi har nog knappt sagt nåt, för jag hanterar inte sånt. Jag hade horribelt helvete med min hyresgäst. (Det var troligen -92, kort efter att jag börjat där igen, för jag hade megahelvetet med hyresgästen.) Inget sägs, och vid slutet av ronden kommer hennes ”evaluering” (som psykiatrin tagit på allvar… - tydligen har flera tolkat i blindo likadant). Hon säger: ”Synden är sitt eget straff.” Och jag har autism och blir bara stum när (obegripliga) saker trycks på mig. Jag svarar ha och ja till vad man än säger till mig. Jag svarade ”Ja.” Men detta kan ingen förstå. Jag hade ju hjärntvättats av Roberts analyser av mig och hans annorlunda terminologi. Han har kallat att jag haft negativa, självnermalande TANKAR för självdestruktivitet. Självdestruktivitet betyder normalt missbruk och annat. Inte tankar. Enligt Roberts terminologier blir denna sortens tankar också nåt åt hållet ”synd”. Jag har aldrig begått någon synd. [P.S. I betydelsen att ha gjort något olagligt.] Aldrig. Men jag hade ett obeskrivligt helvete och tyckte väl att mina egna negativa tankar var ”synd”.
Jag säger i alla fall ha och ja till vad man än slänger i ansiktet på mig. Så hon trycker här på mig: Du har begått synd, och nu straffas du av skuldkänslor. Detta är hur mögelvärmlänningar tolkat mitt uppenbara lidande. Och 1997, när en bok är på gång, fixar psykiatrin in en dummypatient – med skuldkänslor… - i hopp om att få fatt i vad jag syndat. Fy fan! När man nu fattar detta! Nivån på rötan… Och det jag har nu är i förlängningen av dessa galna illusioner man byggt upp från jag hade oturen få in en dålig hyresgäst i mitt hus…. Medan jag bott i Karlstad har fantasin löpt amok hos hans grannar i Ransäter. Det pågick saker där, men ingen rapporterade nåt till mig. I stället tryckte man det på mig. (Som jag t.ex. skrivit i brevet till socialstyrelsen, har hans narkomana vänner, i journalen gjorts om till mina… Jag skulle aldrig kunna umgås med någon missbrukare. Men här har ”grundsanningar”, som varit lögner, matats in.)


I ”Track A-dagböckerna” har jag indexerat sådant jag tycker är viktigt eller intressant. Jag har f.n. lagt ut över sextio sådana innehållspunkter på hemsidan.
Jag tar in tre innehållspunkter där jag skriver om kommunikationsmissförstånden, som ständigt uppstår, förde jag har Aspergers syndrom. (Det är taget från hemsidan.)

Stycke ur Track A-dagbok 7 Dokumentation av en masspsykos.

Innehållspunkten Hur min hyresgäst kunde tolka in rabiata overkligheter, som jag inte kunde korrigera.

...
Men grejen är att då jag kollade hennes hemsida, och fann saker som verkade peka mot mig (även en kuslig teckning), fanns där samtidigt en video om Mansonmorden.
I går kom jag på en sak till som troligen hyresgäst T dramaturgiåterberättat till sina "uppdragsgivare". Jag kunde inte få kommunikationen att fungera, och att försöka skämta – spela skämtsamheter – blev ett sätt att försöka kompensera/överbrygga. (2012 blev jag medveten om att jag hade det samma i förhållande till A. Nederlaget i att känna att jag inte kommunicerar – smärtan – gör att jag börjar skämtsprattla.) Det var så hela tiden i förh. till T.
Jag har min "spralliga fantasi" och saker kastas in hur som helst. Jag minns inte på vilket sätt det letade sig in i nåt skämt, men jag minns att jag en gång sagt honom nåt om "hakkors tatuerat i pannan", och sen berättat att jag sett ett kort på Charles Manson där han hade ett litet hakkors tatuerat i pannan. Typ där tredje ögat annars sitter. Och jag minns det som att detta igen var nåt sånt som T reagerade knepigt på. Han uppfattade ständigt inte alls vad jag sa, utan upprepade bara de sista orden jag sagt på ett menande sätt, så jag märkte att han tolkat in nån annan skit än vad jag sagt/menat. Så han har fått nåt "extraspännande" att ge vidare till sina uppdragsgivare i konstnärskretsarna här. Nåt som antagligen varit viktigt i öknamnsstorlanseringen av grå och röda parhästarna. De har väl fått mig till en "nazimördare" utifrån detta.
Detta tror jag att ligger bakom att den där norrmannen [En påhoppsgrej jag hittat på YouTube.], bland allt strunt, som bara måste vara på låtsas, även hade videor om konsert(er) – tror jag det var – med Marilyn Manson. I K2 [Track A serier] finns en Aspergerkvinna på YouTube, som också typ gjorde mig till en mördare, i en attackvideo.

Stycke ur Track A-dagbok 5 Vad som helst kan normaliseras.

Innehållspunkten Barndomsbeskrivning. Resignerade i att få tryckt på mig något osant. Fortfarande problematik.

...
Detta blir magstarkt och långt att beskriva, och det blir en hel del som jag beskrivit i tidigare böcker och inte känner för att behöva upprepa. Men jag tvingas släpa fram allt gammalt, som jag inte vill påminnas om, sen man fortsätter att massvåldta mig med de samma sakerna – vidare i det oändliga.
Då det började bränna till med olika saker på Roberts och min hemsida 2002 och 2003 har man kommit på den lysande idén att fixa in "konstnärsvännen" (snarare en bekant som stod ut med mig) T som hyresgäst i mitt hus. Detta var korrupt. Jag har först förstått det kanske för nåt år sedan. Skrivit om det. Man ville fixa in nån nära mig som kunde samla in skit om mig rätt och slätt. Kommit på idén att få honom säga att han inte har nånstans att bo, och fråga om han kan bo i mitt hus. Jag hade för mig att jag fick drömhyresgästen, och hon som bodde där fick flytta. Men i stället har T gjort en riktig Judasinsats. Fiskat skit. Det var hela tiden så att han inte hörde vad jag sa, eller tolkade in nåt nedrigt jag inte menat eller sagt. Ofta sa jag en mening, och jag märkte att han inte alls hörde hela meningen, utan bara ekoupprepade ett par ord ur den, som visade vad för nedrig skit han trodde sig att ha hört. Jag blev mera och mera frustrerat av att det var denna sortens kommunikationsklickar hela tiden. För det riktigt tragiska är att med min autism (och detta är nåt som skall vara värre än normalt för autistiske) så är inte jag i stånd att korrigera när jag märker att den andre fattat fel. Nu är jag nog lite bättre på det än då, men det är fortfarande så. Ständigt jättefrustrationer och onödiga missförstånd pga. detta. Jag resignerar bara i nåt ödesmättat av att missförstås som varande nån skit jag inte är. Precis som jag beskrivit den ödesmättade frustrationen i en situation då jag kanske var tio. Var på andra våningen i vårt hus. Min mor påstod att jag skulle ha gjort nåt som jag inte hade gjort. Nåt som vore inom det normala att en pojke skulle ha kunnat göra – nåt sorts sträck. Jag minns inte vad. Men som jag var (och är) hade jag det inte i mig att jag ens skulle ha kunnat göra det min mor lade på mig. Men jag kunde inte protestera. Jag har inte kunnat och kan inte hävda min naturliga rätt. Kan inte hävda mig alls. Eller göra min röst hörd. Så det har fastnat i mig minnet av hur morsan lade detta orättvisa och osanna på mig, och jag ödesmättat, resignerat gick ner trappan med mitt lidande av detta. Och jag kände nån form för njutning i lidandet… Detta är en väldigt central problematik hos mig, som jag aldrig kunnat prata med nån om och få respons/förståelse. Heller inte med min psykolog.
På samma sätt har jag resignerat (och resignerar) i tallösa situationer när nåt blivit åt fanders fel. Detta har hänt hela tiden t.ex. i kontakten med psykiatrin. Ofta uttrycker folk saker indirekt, och sedan jag antingen inte hänger med (pga. AS) eller ändå inte förmår protestera, pga. AS, kan man trycka vad som helst på mig. Och det har man gjort, och gör man. (A gör det när han kommer inom. [...] Alla har gjort det, undantaget Robert. Nån gång han med.)
En variant som ofta blev med hyresgästen, var att jag uttryckte att jag gillade nåt. En konstnär, regissör eller nåt annat. Nåt jag verkligen satte högt. Men sedan jag var (är) allmänt deprimerat, och med min AS aldrig lärt att uttrycka med röst och mimik, lät det som om jag var ironisk. Att jag tyckte att det jag egentligen älskade var nån skit. Och jag märkte att det trillade in så (i hur han upprepade och svarade - menande), men jag resignerade bara i det samma ödesmättade. Att det tolkades tvärt om. Normalt skulle man självklart kunna uppbåda att svara "Nej, jag var inte ironisk nu. Jag gillar verkligen…", men jag kunde inte det. Och all nedrig skit han tolkat har han rapporterat vidare till sina "uppdragsgivare" – konstnärer.
Nu blir detta tyvärr en jättelång beskrivning, som jag tvingas dra om. Jag började själv att bo mera i mitt hus då T flyttade in där. Men jag var psykiskt totaluppfläkt pga. vad jag just då funnit att psykiatrin skrivit om mig sedan 1994. (Massvåldtäktens inkörning.) Jag har beskrivit hur det yttrade sig.

Stycke ur Track A-dagbok 7 Dokumentation av en masspsykos.

Innehållspunkten Exempel på hur de falska vittnesmålen mot mig uppstår och sprids

18:16 Vill inte skriva, men kom på en parallell, eller flera. Då jag hade telefonkontakt med Aspergerföreläsaren E var det en gång jag hade haft sån ångest att jag för första gången någonsin tagit två ångesttabletter och inte en. (Xanor. Jag tar 5-6 på ett år.) Man får ta två. Men då jag sa detta till E fick jag "höra speglat", att jag tagit "många tabletter". För det är vad hon vill höra, för det är det hon vill tro, för det är det hon vill kunna rapportera till alla andra, som vill höra just det. Och det är det hon rapporterar. Motsvarande: ... [Här ger jag två likadana exempel till.]
...
På precis samma sätt har också min psykolog, som jag bara hade telefonmonologer med, "hört in" overkliga saker hon velat höra, sen andra vill tro det, och hon vill skvallra vidare det andra vill höra. De sjukbondar på mitt livs bekostnad hela bunten. Det har varit såhär under alla år. Gång på gång i det oändliga…
 

Röntgenbilden som visar biten av sesambenet som lämnades kvar 2012, och fortfarande skall finnas kvar. Jag fick med sesambenet efter operationen, men upptäckte att spetsen fattades. Ett mejl till kirurgen, där jag uttrycker min oro och misstanke (finns i Track A serier):

 

Hej! Ursäkta om jag kanske oroar mig i onödan om operationen. Foten blir stadigt bättre, men är fortfarande svullen (framfoten) och går inte att gå på än. (Det kanske är normalt?) Bifogar två bilder på den. Där sesambenet tagits ur finns en rodnad. Det är tryckömt där och flammar till när jag trycker. Från rodnaden finns det, in under stortåbenet, en hårdnad (ca. 2 cm. i diameter) och svullnad. Jag går mest möjligt med kryckor, sedan det blir ont i detta område annars. Jag vet inte hur det eventuellt påverkar att jag har en inläggssula med en förhöjning, som lägger lite press just mot området. (Jag har inte kunnat gå alls utan sulan sedan jag fick skadan 1999, så jag är lite orolig för att ta bort den, men jag har minskat förhöjningen.) Bifogar även en bild på det rengjorda sesambenet. Jag antar det är en onödig farhåga, men, sedan spetsen på benbiten är avbruten, har jag börjat tänka om det skulle kunna finnas kvar en flis som inte kommit ur. Den lösa flisen på bilden passar in, men mera av spetsen fattas ändå. (Jag vet ju inte om du lagt in allt i flaskan jag fick med, eller om jag eventuellt sköljt bort spetsen, men detta är ett lite ”hjärnspöke” för mig.) Sedan skadan varit så handikappande har jag tvingats gå med kryckor sedan två år, så min fot är säkert försvagat. (Om det kan påverka läkningen?) Annars har det också funnits viss belastning under de tre första veckorna. Hoppas allt ändå är som normalt. Om det inte är det, kommer jag gärna till en ny undersökning. Vänlig hälsning Torger Berstad

Bilden bredvid är från ca 1997. Från cd-skivan till Spelar ingen roll: Innan jag fick fotskadan hade jag 1999 fast rutin på: En långpromenad varje morgon och kväll. (Plus ofta efter skolan också sedan jag inte kunde få vila/avkoppling av att lägga mig.) Simhallen varje Måndag, Onsdag och Fredag. Fast rutin (in absurdum…): […] Jogging varje Lördag. Genom Mariebergsskogen och motionsspåret intill. Sammanlagt ca. 5 km. Jag hade rutinerna året om. Dessutom cyklade jag från lägenheten vid Mariebergsskogen till Ord, Bild, Drama på Haga och tillbaka varje dag. Jag gjorde ett konditionstest på Centralsjukhuset ca. Januari 1999, där jag presterade så bra att de sa jag kunde bli rökdykare eller maratonlöpare. Jag har under åren deltagit i många lopp på kring en mil och presterat bra. […] Jag sprang Götajoggen – 1½ mil – tre gånger och under en timme den sista gången. Kort sagt har jag varit i toppform tills den där olyckliga dagen 1999 då jag fick fotskadan. Den dagen hade jag ångest och för att komma över det tvingade jag mig att jogga. Det var vinter och på sträckan mellan Mariebergsskogen och motionsspåret var det inte plogat, utan halvmeterhög snö. I det irriterade tillstånd jag var i (förde jag tvingade mig jogga pga. ångesten) forcerade jag snön stampande hårt, i ”trots”. På kontot ”brist på sunt förnuft pga. autism” kan man sätta att jag hade samma joggingskor som jag använt sedan 1987 – eller ännu tidigare… - Helt utslitna, utan stöd nog i sulorna m.a.o.   Över är journalen från fotoperationen 2012. Som man kan se var det (är det…- en bit kvar) osteokondros i sesambenet. Det är, som han skriver, ”väldigt mjukt”, vilket innebär att det, som mitt foto visar, är skrovligt, och ligger och irriterar. Jag fick ta stygnen på vårdcentralen. Jag sa att jag opererat foten privat, och var, och gav henne journalen. Det hela är ju väldigt underligt sedan de där, redan 2006, ”beslutat sig för” att fotskadan är overkligheter, så jag sa inte så mycket. Men tillräckligt. Sköterskans reaktion visar hur de skyddar varandra. Det är en väldigt overklig minnesbild för mig, hur hon lade journalen framför sig, tittade på den och sa: ”Och här står det heller ingenting.” Allt står ju där… Jag har senare fått bekräftat att det överhuvudtaget inte journalförts att jag opererat foten. Långt mindre att ”det overkliga” hade diagnostiserats.         Hur jag fått mina skador, och allt kring det, finns på länken Hälsoreferat 1999 - 2017.