Min mors kort på mig från ca 1997, just hemkommen från jogging.



Jag var också väldigt fysiskt aktiv som barn och fick medaljer och diplom från idrottsdagar.


Det enda "livsstilsproblemet" jag någonsin haft är att jag motionerat och arbetat sönder min kropp.
"Så är det förstås..." sa en hemtjänstmobbare 2007.
Ja, det är så.

Sedan jag inte får vård i största allmänhet har jag fått många sekundärproblem, vilket gör att det kan se ut som jag har livsstilsproblem. På så sätt "går ekvationen skönt ihop" för många. (Inklusive vården.)




Sensibilitetsstörningar

En del menar att sensibilitetsstörningar är det som "gör autistiska människor autistiska". Hur som helst är det typiskt och väsentligt.
Med autism har hjärnan problem med att processa information. Man hanterar inte lika mycket olika intryck och information på en gång. Det kan ge t.ex. ljud- och ljusöverkänslighet.
I mitt fall släpps inte smärtsignalerna fram i konkurrensen med annat.
Det är inte smärtöverkänslighet, utan när jag väl känner smärta så är det som jag borde känna under belastning. Det är "hur det i verkligheten är", som först kommer fram när kroppen och psyket är i vila. Innan är det bedövat.
Jag har skrivit lite mera om det nederst.








I diktboken Sagan om Snurreplutt finns diktavdelningen Snipp snapp handikapp. Det är rätt dåliga verser om detta, skrivna 2001.
Här är några rader om situationen med inläggssulan i Edinburgh:

...
att resan blev den sista resan
med ett ödets nyck:

Om jag valt den högra sulan
(min fot kan ej va' utan bulan)
som medbragt sulmodell
när jag gick att sulor söka
den verk som kom min puls att öka
den vore en bagatell
...
 


 


Hälsoreferat 1999 - 2017

Bakgrund

Jag har varit i toppform tills jag 1999 fick en joggingskada, och samma år en knäskada och en ryggskada.
Jag har haft sömnproblem sedan 1990, och Robert menade att jag skulle jogga, och trötta ut mig, på kvällen, för att somna. Tyvärr har jag följt det rådet, och jag har börjat att tvinga mig motionera när jag mått psykiskt illa.
Vad jag hört brukat människor bli passiva när de mår illa. Jag har alltid i stället flytt in i frenetisk överaktivitet.
Enda sedan jag 1987 kom till Sverige har jag gått en långpromenad varje morgon och varje kväll. En fast

 
Skadorna:
Höger fot, vänster knä, ryggslutet, handlederna och vänstra axeln.
Inga "vaga smärtor här och där", utan alltihop skador jag fått vid specifika tillfällen av överansträngning.
vana ända tills joggingskadan 1999. Jag har också joggat väldigt mycket och gjort situps och armhävningar.
Så grannar i Ransäter, där jag hade ett hus, har inte sett mig göra annat de tryckt på mig (falska rykten om missbruk - ingen har någonsin sett något sånt), men de har sett mig promenera och jogga väldigt mycket. (Också mycket renoveringsjobb på huset etc.) Jag har brukat avsluta joggingen med bad i Klarälven, även vinterbad.
Då jag joggade som mest sprang jag 8 km. varje morgon och kväll. Jag deltog i många lopp på kring 10 km och sprang Götajoggen (15 km) tre gånger. Den sista gången på under en timme.
1998 blev jag kallad till ett konditionstest på sjukhuset (vet inte varför), och jag presterade så bra att de sa jag kunde bli rökdykare eller maratonlöpare.
Jag har allmänt tyckt om att promenera.
När jag vart halvår varit på besök hos min morsan i Norge (besökte även farsan - de var skilda) har jag brukat krisa ihop. Det gick inte prata med morsan om mina problem. Jag har då brukat gå ut och bara ströva runt, långa sträckor, i Fredrikstad. Jag har inte gått till någon (annat än ibland till farsan), utan bara gått runt jättelångt. (Jag brukade t.ex. alltid gå ner till det vackra området vid älven där jag växt upp.) Jag gjorde så då jag bodde i Oslo också, och även när jag rest i Europa.
1999 hade jag flyttat till Karlstad och gick här en folkhögskolelinje för människor med psykiska problem, Ord, Bild, Drama. Jag bodde i en källarvåning i Viken. Jag tog den sedan det är intill Mariebergsskogen. Jag har alltid älskat naturen.
Jag hade vid denna tid som fast vana: Cykla till och från skolan. En promenad på lunchrasten och en långpromenad varje kväll. Jag var till simhallen varje måndag, onsdag och fredag, med in absurdum fasta simvanor. Det hör till min autism. Jag gjorde på minuten likadant varje gång. Dessutom sprang jag 5 km varje helg. Genom Mariebergskogen och runt ett spår bakom sjukhuset. Helt fasta vanor alltså.

Dagen som förändrade mitt liv, 1999

En vinterdag 1999, då jag just kommit hem från Ord, Bild, Drama mådde jag psykiskt illa. När jag gjorde det fungerade det inte att försöka ligga och vila. Utan jag blev förbannad förde jag nu tvingades gå upp och jogga. För att bli fri från illamåendet alltså.
Till saken hör att jag hade samma joggingskor som jag haft sedan slutet av 80-talet, tror jag. Tunnslitna sulor, inget stöd. Då jag sprungit genom Mariebergskogen fann jag att sträckan mellan Mariebergskogen och spåret som går bakom sjukhuset, inte var plogat. Jag var alltså förbannat förde jag fick tvinga mig ut och jogga, och när jag nu korsade sträckan med hög snö, forcerade jag den, stampande hårt och trotsigt.
Det är först de senaste åren det blivit klart för mig att jag har autistisk sensibilitetsstörning, som artar sig så att jag inte känner min egen kropp när jag använder den, eller när jag är fokuserat på andra saker. När jag gör mig illa når inga smärtsignalerna hjärnan, utan det är först efteråt, när jag är i vila, som kroppskänslan kommer. Det tidigaste exemplet på detta är en situation då jag var 6 år. Jag följde med en annan pojke, som hetsade upp en hund, så den sprang efter mig. Jag kanade på berget. Då jag kom tillbaka till morsan sa hon att jag var blöt i baken. Men det var inte vatten, utan blod. Jag kände inget. Fick sy tio stora stygn.
Åter till dagen 1999, då jag fick fotskadan. Det var när jag stampat sådär i den höga snön, med skor med tunnslitna sulor, som jag fick skadan. Men det var först då jag joggade tillbaka som det började göra ont.
Jag fann, efter detta, att jag inte kunde jogga längre, och jag var till sjukhuset, där de gav mig en inläggssula med stöd i främre hålfoten. Jag har kunnat påpeka på millimetern var skadpunkten varit enda sedan dess.
Jag var till en ortopedklinik och läkaren sa att det skulle vara en fraktur i det ena sesambenet, som ligger där, men ha sa att det inte kunde opereras. Jag hade blivit sopat under mattan av psykiatrin sedan 1994. Till oviss grad pga. att jag ju har ett kommunikationsfunktionshinder. Men jag gäller i Värmland som saker jag inte är, och det har varit väldigt tvärstopp med allt här. Kanske var det läkaren sa, om att det inte gick operera, uttryck för det, för det går visst operera. Jag fick det opererat på en privatklinik 2012.
Jag var till samma ortopedklinik en gång till, och träffade en ny läkare, men nu var det fullständigt tvärstopp. Han ville inte lyssna alls. Om man har psykiska problem kommer man lätt tro att allt kroppsligt är psykosomatiskt. Jag hade också redan misstänkliggjorts med lögner i psykiatrins journaler. Sedan jag är "associerat med Robert Jäppinen" har jag väl varit en snackis redan då. Kanske var det tvärstopp pga. det eller pga. min bristande kommunikation, eller en kombination.

Fotskadan förvärras, och jag får en knäskada i tillägg.

Samma sommar hade jag beslutat tågluffa i England. En lärarinna tipsade mig i stället om Skottland. Jag har älskat att klättra i berg i barndomen och beslöt nu att köpa bergvandringskläder för att kunna komma till bergstoppar i Skottland.
Under alla år har jag varit beroende av det psykologiska stödet, och råd, jag fick från Robert. Något han hade sagt gjorde att det var en brytning nu, och jag tydde mig i stället till en kvinnlig vän. En gemensam vän till Robert och mig. Jag tror att hade jag haft kontakten med Robert så skulle det inte ha gått som det gick.
Fotskadan gjorde att benen var försvagade jämfört med innan. Jag fick förnya mitt pass i Göteborg och gick en lång sträcka där. När jag kom på Englandsfärjan började jag få ont i fotskadan. Jag fick för mig att i stället ta på de nya vandringsskorna. Allt som skedde nu var i abnormt stress. Jag fick ingen ro på mig, och vilade inte det minsta förrän jag var i Edinburgh, med värkande fot. Jag var först inom en Engelsk stad, men åkte alltså, utan uppehåll och vila, rakt vidare till Edinburgh.
Jag vilade heller inte då jag kom till vandrarhemmet där. Det hade alltså gått i ett, utan vila, från Göteborg, och i stället för att vila ut på vandrarhemmet skulle jag nu "lösa fotsuleproblemet" på en gång. Jag tänkte att jag behövde en ny sula och gick ner mot centrum. Och: Jag hade tagit ut sulorna och hade tagit med den till den vänstra foten, i stället för den nödvändiga för högra foten, där skadan är.
När jag kom in till centrum började foten värka värre, och jag fann heller ingen affär med inläggssulor. Det blev katastrof. Skadan förvärrades kroniskt av detta. Jag låg nu i vandrarhemmet i 5-7 dagar, med värkande fot, innan jag kunde åka vidare. Under tiden hade jag ständiga kristelefonsamtal med den kvinnliga vännen.
Jag fick några fina dagar vid ett par små kuststäder. Men då jag skulle springa efter en buss blev det klart att jag inte kunde springa längre. Det har inte gått sedan dess.
Jag var inbiten på att få klättra till bergstoppar. Det var en allmän tanklös stress. Jag hade heller inte gjort någon längre resa sedan ungefär 1990. Jag kom till en vacker plats i Skottlands inland, där det var berg. Jag ville känna känslan jag haft i barndomen när jag nått en bergstopp. Så det var inte först och främst att vandra jag var utan efter, utan jag ville till toppar.
Jag klättrade genast upp på den närmsta toppen. Nästa dag bad jag värden för Bed & Breakfast-stället om klättertips. Han tipsade om en led. Men han fattade inte att jag ville till toppar. Leden fortsatte bara i all evighet på låg höjd. När den började gå upp fick jag så ont i knäet att jag fick bryta. Knäet var, som sagt, inte så topptränat som normalt.
Jag minns inte följden precis nu, men jag ville upp på det högsta berget där, men fick bryta pga. knäet direkt. Sedan åkte jag till en speciell mossplats (a moor). Jag skulle gå på mossan, men det var ingen stig och fötterna sjönk i mossan. Jag fick ge upp pga. knäont. Det var vänstra knäet jag här hade skadat. Höger fot innan, och vänster knä nu.
Då jag liftade tillbaka fick jag ont i knäet av att sitta i bilen. Jag har sedan dess alltid varit tvungen tänka på att ha vänstra benet sträckt när jag sitter. Får jätteont ont i veckor om jag sitter med det böjt mera än ett par minuter.
Tillbaka i Bed & Breakfast-stället hade jag nu pajat båda foten och knäet, och det blev psykisk kollaps, efter berg- och dalbana i stress sen jag gett mig av. Det slutade med att de som ägde Bed & Breakfast-stället körde mig till ett psyke i Perth. Efter en eller två nätter där kom jag mig tillbaka till Karlstad.
Jag skrev dagböcker den gång. Efter att det gått åt helskote även med knäet i Skottland, är skriften pytteliten. Det är uttryck för den befogade skräck jag hade: Jag förstod att det var så allvarligt att jag sannolikt behövde vård, och, givet hur jag sopats under mattan av psykiatrin (och även två ortopeder), kände jag väl på mig att jag inte kom få det. Och så har det gått.

Jag tvingades nu gå med krycka. Det gick inte cykla längre - det har inte gått sedan dess - utan jag fick ta bilen till skolan. När det värsta gick över visade det sig att foten inte tålde att gå mera än ca 2 km. Jag var sorgsen att jag aldrig mera skulle kunna gå strövtåg i utländska städer. Jag hade nu som fast vana att jag gick de två kilometrarna på Gubbholmen under skolrasten. Jag fick för mig att göra ett test. Jag tänkte att jag, i tillägg till de två kilometrarna, skulle gå en kort kvällspromenad, och tänkte att det värsta som kunde hända var att jag fick lite övergående ont i foten. Så var det inte. Kvällspromenaden förvärrade fotskadan kroniskt så att jag härefter bara kunde gå ca 800 meter på en dag. Sedan dess har jag haft det hängande över mig att detta bara kan minska och minska. Och så har också skett. Sedan jag har haft psykiska problem (Aspergerdiagnos först 2006) har alla föredragit att tro att dessa "maxsträckor" jag talat om varit inbillning. Jag har förstås gjort tallösa test i hopp om att kunna gå längre. När jag gått lite längre har jag fått ont, som suttit i i veckor, innan det gått över. Varje gång med skräck för att "maxsträckan" igen skall ha minskat kroniskt. Jag har fått tänka på detta varenda dag från då det förvärrades den gång i slutet av 1999. Jag har ofta hatt med mig en krycka.

Får en ryggskada samma år, av samma orsak

Just inför julen 1999 hade en dag min nödvändiga inläggssula glidit upp bakom hälen. Jag tror det var först efter skoldagen jag fann det. Foten pulserade. När jag nu kom hem till morsan över jul, kunde jag inte gå. Så när jag blev krisig kunde jag inte, som förr, gå runt i staden. Utan igen försökte jag fly ångesten genom motion. Till all olycka hade en bekant i Ransäter sagt att jag gjorde situps fel när jag gjorde det med böjt rygg. Han visade hur man skulle göra det med rak rygg. Jag gjorde nu maniskt situps på detta sätt och ådrog mig då en ryggskada. Sedan dess kan jag inte sitta utan svankstöd, och det går inte göra vad som helst. Motion med ryggen går inte sedan dess.

Habilitering gör inhabil 2007

2006 fick jag min Aspergerdiagnos efter utredning hos en privat psykolog. (Psykiatrin ville inte vara med på att jag skulle kunna ha autism, så jag var feldiagnostiserad. Jag hade misstänkt det sedan 1998.)
Jag ville bara ha diagnosen för att förstå mig själv och kände överhuvudtaget inte till Vuxenhabiliteringen, som psykologen tog som självklart att jag nu skulle få hjälp av.
Det är flera felaktiga "grundsanningar" (egentligen grundlögner) om mig, som alla jag fått kontakt med varit införstådda med, och som gjort att allt som varit av kontakter skurit sig. Det gällde även Aspergerpsykologen.
Som man kan se i mina dagböcker (lite ur de finns publicerade) har jag haft fullständigt horribla psykiska problem under vuxenlivet. Robert har känt igen ångesten från då han var tillfångatagen i ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget, och han har sagt att jag inte hade vanlig ångest, utan dödsångest. Så är det gudskelov inte sedan ett antal år.
Men psykiatrin har inbillat sig att jag varit en lat simulant. Som Robert sagt har figuren de målat upp överhuvudtaget inte med den jag är att göra. (Det är egentligen frågan om i system satt förtal.) Men Värmland är inte större än att denna myt, liksom andra, spridits överallt. Så det var ruttet från början i hur jag bemöttes på Vuxenhabiliteringen. De som jobbade där kom bl.a. från psykiatrin. På hemsidan hade jag då presenterat allt med psykiatrin. De ville direkt se böckerna och dessutom två häften som handlade specifikt om felbehandlingen av psykiatrin.
De har inte trott på några skador och har tyckt att jag bara behövde sjukgymnastik. Jag hade mellan 2000 och 2006 redan varit inom flera sjukgymnaster och kunnat konstatera att det inte var det jag behövde. Knäet har brakat ihop varenda gång jag försökt göra cykelrörelser.
De var mera eller mindre på en mobbingnivå mot mig på habiliteringen. Det insinuerades saker som jag förstått senare. Hur som helst gjorde jag vattengymnastik och en knipövning med tårna. Knipövningen är i själva verket fördärvlig om man har en fraktur i ett sesamben.
Jag skulle göra en övning med flytkudde runt midjan, trampande i vattnet. Men sjukgymnasten kom på den lysande idén att se till att jag flöt ordentligt genom att ge en extra flytkudde. Effekten blev att jag var som en kork på vattenytan och fick trampa frenetiskt för att hålla ballansen. Mitt knä tålde inte det, utan det blev övergående illa. (Det kanske går en månad eller så innan det normaliserar sig efter nåt sånt.)
Jag märkte att foten redan förvärrats av knipövningarna. Nu kunde jag bara gå en ännu kortare sträcka här utanför.
Sen var det en situation på min sommarstuga (som jag älskade - som paradis - och tvingades sälja pga. hur habiliteringen gjorde mig inhabil), som får bli en utvikning:
Det var första vårbesöket 2007. Jag såg ett litet fågelbo i björken ovanför där jag satt, men inga fåglar. Jag tänkte tokigt, att det var något från året innan och kastade boet med de pyttesmå äggen. Men sen kom föräldrarna, och jag såg deras frustration/förtvivlan. Detta blev för mycket för mig. Jag hamnade i en ruggig skuldkris. Fick ångest och fick åka hem. När jag har värre ångest flyr jag in i frenetisk överaktivitet. Jag gjorde hemmasnickrade häften med bilder, dikter och text den gång, och kastade mig nu på ett bildhäfte. Jag gick så oroligt fram och tillbaka mellan rummen här att, givet att foten redan var förvärrad av sjukgymnastiken, gick det nu helt åt helskote med den.
Då jag ringde sjukgymnasten och talade om att det gått åt helskote båda med knäet och foten gjorde hon gällande att jag skulle ljuga, och jag sparkades ut från habiliteringen. Med det blev detta inte bara en förödande förvärrning av fotskadan, utan jag flydde nu in i än värre överaktivitet, i arbete med min tredje diktbok, plus två häften. Det ena häftet innehöll mejlkorrespondansen med habiliteringen.
Hur som helst.
Som sagt känner jag inte kroppen när jag är fokuserat på annat. (Man brukar säga att personer med Aspergers syndrom ofta har "hyperfokus".) Förutom det trotsade jag nu kroppens signaler.
Jag hade haft problem med handlederna sedan 2002. (Jag hade jobbat för hårt med att göra klart mitt hus så att en konstnärsvän kunde hyra där. Vilket i själva verket var ett ruttet upplägg, som jag skrivit om på andra länkar.) Jag hade handledsstöd. (Minns inte om jag redan hade mousetrapper.)
Då det började göra ont i handlederna, medan jag nu jobbade, trotsade jag smärtan. Det gick åt helskote med högra handleden, så jag inte kunde använda den. Samtidigt var jag överfrustrerad av det hinsides brutala som skett med habiliteringen. Hade jag kunnat gå en långpromenad, eller fått avreagerat mig på nåt liknande sätt..., men nu kunde jag bara fly in i datorjobb och teckning. (Diktboken var tänkt som det stora upprättelsesprojektet...) Jag minns hur jag förbannade mig själv då jag satte mig att teckna med vänstra handen, sen jag tänkte jag kom paja även den. Och det gjorde jag...
Inte nog med det. Jobbet med de två häftena jag nämnde orsakade att jag även fick en nackskada. Häftena hade över 80 sidor sammanlagt. I programmet jag använde jobbade jag med sidorna så att de var vända 90 grader. Jag satt därför med huvudet helt lutad ner på ena sidan medan jag jobbade med det. Nackskadan gör att jag inte kan ligga med huvudet lutad eller böjt åt vänster, och jag kan bara vrida huvudet åt vänster kort. Kan inte sitta så länge.

Så sammantaget måste jag tänka på hur jag har min kropp ständigt sedan 1999, och ännu mera sedan 2007.


På olika länkar beskriver jag hur jag, till dyra pengar, köpt kirurgi på tre privatkliniker mellan 2012 och 2014.



Jag såg på sesambenet, som jag 2012 fick med, att spetsen fattades. Mejlade kirurgen om det
Så exakt som krysset på foten har jag kunnat säga att skadpunkten är, ända sedan 1999, och det är det inre sesambenet som ligger där.
Jag har nu att andra par med ännu mera rejält slitna kryckor.




Biten av sesambenet som inte kom med ut, och som jag misstänker att fortfarande finns kvar. Röntgenbild från nästa privatklinik.





På första stolen satt benen ihop, så jag fick åka med båda benen sträckta. Man blir lite synlig... Lätt att se när man började systematiskt psyka mig. Hemtjänst har kunnat tala om mig hemma hos folk här. De satte i system att alltid möta mig på en bro över kanalen här nere, varje gång jag åkte och handlade. De kom även på andra platser. Samtidigt psykningsinsatser från tallösa vem-som-helst. Det är någon sorts rekryteringssystem i "sporten".
Bilder på psykningarna finns i mina "Track A-dagböcker". Se nya böcker. Alla är samlade i boken
Dokumentation av en masspsykos. Där finns även en hemtjänstpsykning jag fick på film 2012: Se videon:
När hemtjänst gör psyktjänst.
Jag hade ingen hjälp av hemtjänst längre, utom att de gjorde apoteksärenden för mig, då psykningarna inleddes. Efter en "låtsas-Aspergerträff", anordnad för att skrämma mig, sade jag upp all hjälp. Träffen följdes upp med andra "terrorinsatser". Bl.a. telefonterror från ett hushåll med en kommunanställd. Detta finns beskrivet i detalj i boken Kadaverpudding 1 och även i de senare böckerna.



  
Den andra stolen. Vänstra benet sträckt. Tyvärr har batteriet tagit skada, så jag kan nu bara åka helt kort.
 
Trots att jag går med dessa här inne i min lägenhet har jag nu, varje dag, rejält ont i foten. Läget är allvarligare än tidigare, och det går bara åt ett håll. Snart fungerar det inte längre för mig m.a.o.

 


Men, som det också finns beskrivet på länkar, har jag kommit att bli föremål för en hets pga. alla och allt jag utpekat i mina "upprättelsesböcker". Man har "sjösatt en mobb" mot mig genom lögner och demonisering. Det är drösvis av läkare inom psykiatrin jag skrivit om - allt ruttet där. Det är läkare inom vanliga vården. Det är flera heta potatisar om hur man även "misshandlat" Robert genom åren. (Även om saker innan jag kom hit 1987.)
På en cd-skiva jag lät följa med diktboken Spelar ingen roll, finns hur mycket som helst sådant. (Ofta skrivet i arga ordalag.) Där finns också mycket om lögner om Robert i tidningsartiklar, och i böcker.
Så summa summarum har jag väl (lite autistiskt omdömeslöst) trampat allt som är av personer högre upp, på tårna, vilket gett motivet att få malt ner mig. Sedan jag är isolerat är det lätt att få till i vår datoriserade tid.

Det jag menade skriva var att 2012 var djungeltelegrafen och hetsen mot mig redan så omfattande att heller inte privatklinikerna trott mig i utgångsläget och inte gjort professionell kirurgi. Vid första fotoperationen 2012 lämnades en bit av sesambenet kvar. Jag var salig över att ändå kunna gå 2 km varje dag efteråt, men märkte att det fanns en gräns där. Ungefär ett halvår senare gick jag en dag en ytterligare sträcka och därmed var det slut med att kunna gå 2 km dagligen. (Jag hade inte kunnat gå ner till centrum sedan 1999, så det var fantastiskt så länge det varade.)
Efteråt har en privatklinik gjort, påstår jag, två bluffoperationer. Foten och ena handen. Ingen ändring skett. Jag är utsatt för i system satta psykningar, och det har varit psykningar på varje resa till klinikerna och också på klinikerna. (Man tror tydligen att jag är gud-vet-vad, som måste hetsas ihjäl. Flera och flera jobbar bara allt hårdare på att knäcka mig.)
Jag fick en bluffkikhålsoperation av knäet på den tredje privatkliniken. Som resultat är knäet nu mera skadat. Min gamla knäskada är kvar. Det är en synlig ny knöl på knäet som gör ont, och jag kan inte längre gå normalt ens några få trappsteg när jag går neråt. Jag kan allmänt inte gå i trappor långt sedan 1999 (hissberoende), men nu tvingas jag gå ett steg ner med högra foten, och vänstra ner till samma nivå, etc., när jag bara går en halvtrappa.

2010 ledde ett ortopedbesök på en annan privatklinik till att jag inte ens längre kunde gå det jag behöver gå här inne i lägenheten, utan mellan 2010 och första operationen gick jag med kryckor som går upp i armhålan. Pga. händerna kan jag inte gå med vanliga kryckor. Köra bil har jag inte kunnat sedan jag fick handskadorna 2007.
Fotskadan har igen successivt förvärrats efter att jag kunde gå, efter operationen 2012, så jag går nu, sedan ett par år, igen med kryckorna som går upp i armhålan här inne, eller om jag måste gå längre ute.

Det kommer väldigt huller om buller här nu. Ny rubrik:

Egeninköpta elrullstolar

Det går inte föreställa sig var jag skulle ha varit om jag inte hade ett arv efter min far och mor.
Situationen med hur skador förvärrades och tillkom 2007 ledde till att jag blev beroende av omsorgen. Inte ens min Aspergerpsykolog har fattat att verkligen mitt liv gick åt helskote då. Att något skedde fysiskt med mig. Hon har väl trott lögnerna om att jag är en som vill "suga av samhället" (det har jag fått tryckt på mig så det räcker), och har egentligen gjort sitt till att besanna lögnbilden. Hon tyckte ungefär att: Nej, men detta gör inget, för nu med Aspergerdiagnosen har du rätt till stöd. LSS: Lagen om stöd och service till funktionshindrade. Det var ingen idé att gå till min läkare om fotskadan eller det andra. Jag visste ju att han inte trodde mig. Jag behövde inget funktionshinderrelaterad "stöd i hemmet och vardagen", utan var nu i akut behov av hjälp förde att jag inte fysiskt fungerade i vardagen. Så på basis av Aspergerdiagnosen kämpade min psykolog för att jag skulle få hemhjälp som inte var relaterat Aspergerdiagnosen. Så "fuskisbilden" besannas... Hon optimerade det nog tämligen då hon ordnade så jag skulle få hembesök varje dag. Jag hade inte bett om det, men då jag sa det till henne på telefonen hörde jag hur hon blev irriterad.
Det som hände var att kommunpersonal - hemtjänst, ledsagare, samhall och alla andra - effektivt mobbade mig ur systemet. De mobbade mig tills det blev outhärdligt. Vilket jag naturligtvis också skrev om... Så allt detta, nu ännu mera brännbara, hamnade (ofta i arga ordalag) på cd-skivan som följer med diktboken Spelar ingen roll. Och med material från den har jag gjort tre böcker, så det även finns där... Allt möjligt korrupt jag (och Robert) utsatts för, från....tallösa....

Från 2007 kunde jag ju inte ta mig ut och gå längre, så jag kom bara ut när hemtjänst, eller senare ledsagare, tog mig ut i en rullstol. Det fuskades med ledsagarservicen. Hon skrev att hon varit ute med mig när hon hade ringt för att säga att hon inte kunde komma. (Senare skrev jag ändå på papperet med timmar jag inte fått.)
Så jag var i stort sett instängd i min lägenhet i 3/4 år.
Jag ropade om hjälp så förtvivlat det gick till psykologen och andra, men man har ju inte trott att jag verkligen behövt hjälp... På den där cd-skivan finns också Wordfiler med tallösa "desperata mejl". Allt möjligt som jag förstås aldrig skulle ha "delat med världen". (Jag blir helt förtvivlad om jag nu tittar på vad som finns där. Undviker det.)
Jag "klamrade efter halmstrån" i att ringa och mejla alla möjliga.

Omständigheter gjorde att jag inte haft kontakt med min mor sedan 2001. Vi hade mejlkontakt efter att jag fick Aspergerdiagnosen, men hon var inte rak mot mig. Kring julen 2007 ringde jag henne. Hade inte vågat innan, men det var igen ett "klamrande efter halmstrå". Detta är jobbigt, och jag behöver inte gå in på det, men hon dog... vad jag minns var det på min födelsedag, 5/2 -08, som jag fick uppringningen från min syster. Det var meningen att jag skulle ha åkt med min psykolog och fått besökt henne i Mars.
Nån gång i kaoset efter detta slog det mig att hennes hus, med en pytteliten trädgård - och därmed möjlighet att få frisk luft! (NB) - stod tomt där nu. "Skulle jag kunna flytta dit?" Min psykolog och en kontakt till tyckte det. Så våren 2008 gjorde jag ett första misslyckat försök att flytta tillbaka till Norge. Jag har beskrivit på andra länkar varför det inte gick.
När jag var tillbaka i lägenheten här fortsatte jag att skicka desperata mejl till folk jag inte känner, om att jag behövde hjälp - med den fysiska situationen. I Norge kunde jag sitta ute och få frisk luft i tre månader, men här fortsatte instängdheten. Närmare julen 2008, efter sammanlagt ungefär femton månader instängt i min vindsvåning (och hettan på sommaren är outhärdlig) köpte jag min första elrullstol på Blocket. Nu tog jag mig ut, men då började samtidigt de i system satta psykningarna. Kommunen och andra hade inget emot att jag ruttnade instängt - det stämde ju med lögnbilden av mig som någon med "livsstilsproblem" - men att jag kom ut med en elrullstol köpt med mitt arv kunde man inte tåla.

Jag skall inte göra denna text evighetslång. Detta finns också på andra länkar på hemsidan.
Men i och med att jag kunde gå igen, efter fotoperationen 2012, blev det fysiskt möjligt att fly hetsen jag nu redan var utsatt för intensivt. Dagliga, i system satta psykningar. Jag köpte en lägenhet i Skien som var liten och slängde allt möjligt vid flytten. Bl.a. elrullstolen, som jag trodde jag inte behövde längre. Därför fick jag köpa en ny för ett par år sedan. Denna gång en ny och dyrare, sen det inte fanns någon begagnat som funkade för mitt vänstra ben, som måste vara sträckt.
 

 
Journalen från 2012.

Ur en video inspelad direkt efter fotoperationen 2012.
T.v. journalen, som vårdcentralen mörkat. De har fått den, men vill inte föra in något som strider mot det en läkare där skrivit 2006.

 
Bland de innehållspunkter jag lagt ut från "Track A-dagböckerna" finns tre av mina "desperata mejl", där jag klamrar efter halmstrån utifrån min situation. (Jag skrev såna mejl till alla möjliga mellan 2008 och 2014.) Ett av mejlen är till min LSS-handläggare. Jag nämner "låtsas-Aspergerträffen", och att kommunanställda "ofredar" mig, och att jag telefonterroriserats av någon kommunanställd.
Jag är inom mycket om min situation i ett jättelångt mejl till Kay Pollak, som också finns där. Det är längst ner i listan med snart hundra innehållspunkter. Mejlen är ur Kadaverpudding 1 och Track A-serier/Kadaverpudding 2. Efter dessa två böcker, från 2011 och 2013, heter böckerna Track A-dagbok 2, 3, 4... (Hur länge skall jag tvingas skriva dessa böcker?...)

 


Tillägg om autism och min sensibilitetsstörning, samt aktivitetsreglering


Jag skrev texten på denna länk, och lade in bilderna, på en dag. (Har bara förbättrat det lite sen.) Det är ett exempel på hur jag har svårt för att ta pauser och pressar mig att bli helt klar med allt på en gång. Då kan det också lätt bli mera än händerna tål, men som sagt känner jag det inte förrän efteråt.
Då jag hade köpt den andra elrullstolen trodde jag först att jag av misstag köpt en stol för barn, och att jag inte kunde använda den. Den var dyr, så i panik började jag kämpa med att få sänt den i retur. Den behövde stå på en pall, och pallen jag hade var för bred för hissen. Jag började hamra på pallen för att få av ett led, så den blev smal nog. Efter att jag hamrat ett tag tänker jag att: "Detta bör inte kunna gå bra för handen." Men jag slutar ändå inte, och det känns alltså heller inget i handen, fast det borde det. Jag förvärrade högerhanden kroniskt här. Så jag kan förstå intellektuellt att något är "mera än vad som skall kunna gå bra", men att det varit det visar sig oftast först sen. Jag får jättevärken och sen är jag i ovisshet i veckor efteråt medan jag hoppas det skall normalisera sig till samma nivå som det var. Oftast gör det det, men ibland inte.

När jag gör mina böcker är det samma sak. Det är problem med aktivitetsreglering, som hör till diagnosen. Jag har heller inte vett på att ta paus när det är nödvändigt. Att naturligt följa kroppens signaler.



 

 


   ©Torger Berstad | www.lanterna.nu