Hur jag överlevde i skolan, från klass 4 - 9.

 

 
När man växer upp med Asperger/AutismSpektrumDiagnos (odiagnostiserad) brukar det vara rasterna som är problemet på skolan. Det skall vara väldigt mycket man normalt lär sig här, i hur man förhåller sig och är.
Nedanför är bilder från min ena lågstadieskola och högstadieskolan. De vita områdena är skolgården. (Det har byggts till något.) I hörnen nederst gömde jag mig rätt och slätt, sedan jag inte hanterade det på något annat sätt.
Jag har förträngt saker från då, så jag minns bara att jag varit i gråtkris med lärarinnan på lågstadiet för vad man nu hade gjort mig. Hon tröstade mig då med att säga att de andra bara var avundssjuka. Jag kom ju från en rik familj och var bra i skolan.
Jag skulle tro att man nog försökt prata med morsan om att jag gömde mig ensam runt hörnet. Men hon hade problem nog som det var, som tysk i Norge med en man som hade alkoholproblem (och Aspergers syndrom - det brukar ofta gå i släkten).
På högstadiet var morsan och jag till ett möte med klassföreståndaren, där han försökte tala om för henne att jag hade problem. Men sedan jag fick höga betyg var hon omottaglig.
Jag tror det hade varit bra om mina föräldrar fått reda på att jag hade problem. Jag har haft stora problem utan att uttrycka det. Som det nu blev var det något de inte förstod då jag var 21 och krisade ihop så illa att jag tvingades prata om det. Jag hade varit i kris länge då. (Morsan lade sen skulden på Robert.)
 

 

Klass 4 - 6.

Klass 7 - 9.


Doktor Tim Wahlberg säger i en intervju:

"At about three years of age kids start to really pay attention to the other kids around them. - The social environment. I think that with individuals on the spectrum, if they’re overwhelmed by the environment, they’re trying to tune it out. They’re trying to manage it, as opposed to taking it in. So I think they’re kind of heading in the opposite direction."

Ur inledningen till boken med den mobbningstacksamma titeln Sagan om Snurreplutt (som jag utgav 2005):

"
Jag kände redan som barn att något inte var som det skulle med mig. Den ende som uppmärksammade det var en högstadielärare vid en träff med mig och min mor. Min mor var omottaglig sedan jag trots allt fick bra betyg. Jag minns den overkliga känslan då vi gick hem efter mötet, i att hon inte gjorde min av att någonting hade hänt, när det egentligen var något fruktansvärt viktigt som just sagts."

Jag kunde inte ge igen när någon gjorde mig något. Jag var inkapslad i mig själv och hade en "livslögn" om att jag var bättre än andra sedan jag presterade bra (även i sport och annat), var snäll och inte gjorde dåligheter. I min föreställningsvärd gjorde jag som det står i Bibeln och "vände den andra kinden".


Om Aspergers syndrom/ASD.

 



 ©Torger Berstad | www.lanterna.nu