Hur jag "gömde mig" för att stå ut på skolrasterna från klass 5 - 9.

Min mor och far separerade då jag var 12. Sedan farsan var förmögen tandläkare, men min tyska mor inte hade nåt att falla tillbaka på innebar det en "klassresa". Jag förlorade de par vänner jag hade haft. Med autism är omställningar väldigt jobbigt. Varje kväll, när jag skulle sova, hetsade jag upp mig i bön att morsan och farsan skulle bli ihop igen. Då jag var 14 blev de det. Men då hade jag redan börjat "gömma mig", isolerat i ett hörn, som jag beskrivit nedanför. Jag var deprimerad på högstadiet.
Då jag var 17 gjorde farsan nåt ruggigt mot morsan, så att de skildes, och igen blev det drastisk omställning.
 

 
När man växer upp med Asperger/AutismSpektrumDiagnos (odiagnostiserad) brukar det vara rasterna som är problemet på skolan. Det skall vara väldigt mycket man normalt lär sig här, i hur man förhåller sig och är.
Nedanför är bilder från min ena lågstadieskola och högstadieskolan. De vita områdena är skolgården. (Det har byggts till något.) I hörnen nederst gömde jag mig rätt och slätt, sedan jag inte hanterade det på något annat sätt.
Jag har förträngt saker från då, så jag minns bara att jag varit i gråtkris med lärarinnan på lågstadiet för vad man nu hade gjort mig. Hon tröstade mig då med att säga att de andra bara var avundssjuka. Jag var bra i skolan.
Jag skulle tro att man nog försökt prata med morsan om att jag gömde mig ensam runt hörnet. Men hon hade problem nog som det var, som tysk i Norge med en man som hade alkoholproblem (och Aspergers syndrom - det brukar ofta gå i släkten).
På högstadiet var morsan och jag till ett möte med klassföreståndaren, där han försökte tala om för henne att jag hade problem. Men sedan jag fick höga betyg var hon omottaglig.
Jag tror det hade varit bra om mina föräldrar fått reda på att jag hade problem. Kanske skulle jag också fått hjälp och klarat allt bättre sedan. Jag har haft stora problem sedan barndomen utan att uttrycka det. Som det nu blev var det något de inte förstod då jag var 21 och krisade ihop så illa att jag tvingades prata om det. Jag hade varit i kris sedan jag var 19 då. (Morsan lade sedan skulden på Robert.)
 
Doktor Tim Wahlberg säger i en intervju:

"At about three years of age kids start to really pay attention to the other kids around them. - The social environment. I think that with individuals on the spectrum, if they’re overwhelmed by the environment, they’re trying to tune it out. They’re trying to manage it, as opposed to taking it in. So I think they’re kind of heading in the opposite direction."
 

Klass 5 - 6.

                Klass 7 - 9.


Ur inledningen till boken med den alldeles för mobbningstacksamma titeln Sagan om Snurreplutt (som jag utgav 2005):

"
Jag kände redan som barn att något inte var som det skulle med mig. Den ende som uppmärksammade det var en högstadielärare vid en träff med mig och min mor. Min mor var omottaglig sedan jag trots allt fick bra betyg. Jag minns den overkliga känslan då vi gick hem efter mötet, i att hon inte gjorde min av att någonting hade hänt, när det egentligen var något fruktansvärt viktigt som just sagts."

Jag kunde inte ge igen när någon gjorde mig något. Jag var inkapslad i mig själv och hade en "livslögn" om att jag var bättre än andra sedan jag presterade bra (även i sport och annat) och var snäll. I min föreställningsvärd gjorde jag som det står i Bibeln och "vände den andra kinden". (Jag hade en bra klassföreståndare som gav "kristlig uppfostran".)
Jag har inte ADHD, för då har man koncentrationssvårigheter och är orolig i skolan, vilket aldrig varit fallet för mig. Jag satt tyst som en mus och hade disciplin på att göra läxorna direkt då jag kom hem.


Om Aspergers syndrom/ASD.

 



 ©Torger Berstad | www.lanterna.nu