Förordet till boken Dokumentation av en masspsykos

Ur boken Dokumentation av en masspsykos:

Förordet

Denna bok innehåller bilder på dagliga, i system satta, logistikskötta psykningar. Bilderna är hämtade ur en bokserie jag gjort utifrån hetsen som pågår mot mig. De är från boken Track A-serier (den andra boken i serien) och Track Adagbok 2 – 8. (Jag har ändrat namnet på böckerna efter de två först gjorda.) Jag skriver nu på Track A-dagbok 8, och jag tänker mig detta förord, som förord också till den boken. Track Adagbok 8 lär få samma undertitel som Track A-dagbok 7: Dokumentation av en masspsykos.
Texten bredvid är i stort sett den samma som finns på baksidan till Track A-dagbok 7. Precis som i de senare böckerna i serien låter jag de

tidigare böckernas förord följa på detta. Det betyder att det blir mycket upprepningar.
Då jag gjorde Track A-dagbok 6 fick jag idén att göra en bok där huvudvikten lades på psykningsbilderna.
Jag skriver om allt möjligt ruttet jag utsatts för i bokserien, men också om allt möjligt annat. Från och med Track A-serier har jag skrivit i dagboksform. Psykningarna har intensifierats till den grad att det är nödvändigt att bearbeta det i dagligen för att stå ut.
Bilderna jag tagit in är alla skärmklipp från film av psykningar. Det finns många flera bilder, och det skulle också gå att visa filmerna. Jag har lagt ut ett par på min YouTube-kanal. Materialet är unikt och så socialpsykologiskt intressant att det borde mynna ut i att få bli ett studiematerial. Jag leker med tanken på att jag skulle kunna föreläsa med det, nån gång när det hela är över – om det går över…
Men böckerna visar att det är ett annat mål andra tänker sig, nämligen min död. (Jag har beskrivit de ställen jag funnit det uttryckt.) Man nöjer sig inte med nåt mindre, utan det här är en spikad agenda sedan flera år nu. Man har tydligt visat att det inte räcker att jag slutar att skriva om det man gör mot mig. 2013 försökte jag fly det genom att flytta till Norge, men man överförde hetssystemet dit. Det ger en indikation på hur allvarlig demoniseringen av mig måste vara. Allt jag funnit har jag beskrivit, men det skall bara vara en liten del av hela ”propagandakittet”. ”Propagandakittet” som alla undantaget jag har tillgång till…
Jag har blivit isolerat. I och med det är det fullständigt fritt fram, och ingen hejd på hetsen. Anledningen till att jag blivit isolerat är att alla föredragit att tro overkligheter om mig. Gamla lögner som spridits vidare. Det gäller absolut alla undantaget Robert Jäppinen, som jag hade en onormalt tät relation till, så han såg vad man

Texten nedan är i stort sett den samma som baksidestexten till den förra boken i serien.
Böckerna i denna serie visar hur jag blivit föremål för en sorts masspsykos. Situationen skall vara unik, liksom min dokumentation av den. Jag är utsatt för dagliga, i system satta, logistikskötta psykningar, som utförs av ständigt nya människor. Man vill knäcka mig, man vill faktiskt se mig död. Målet har funnits utstakat sedan flera år, bl.a. i en tv-serie...
Hetsen sker efter en fastlagd agenda, som klarerats från toppinstanser (!), och som kostar pengar och resurser. Bokserien dokumenterar hur man kan ta sig för att göra sig av med en icke önskvärd individ i en rättsstat.
Finns egentligen yttrandefrihet om man mobiliserar en hets mot någon som skriver om komprometterande saker? Jag har främst skrivit om vad jag blivit offer för, för att ge mig upprättelse, men även om hur man behandlat Robert Jäppinen.
Genom en otroligt omfattande "propagandasnurr" har hetsen fått full tillslutning. Jag har blivit fritt villebråd.
Sedan länge löper det vidare fullständigt oberoende av vad jag gör. Jag är en helt isolerad, autistisk människa, som det är lätt att "ljuga sönder".
Med nätet finns ett kusligt effektivt, nytt verktyg för att mala ner en individ. Sedan man gör det indirekt – inte skriver ut mitt namn – har jag heller ingen möjlighet att försvara mig. Som det utvecklat sig är det inte nödvändigt att nämna mitt namn för att andra skall förstå vem det handlar om.
Ansvarslöshet, och väldigt många människors lögner, har fått mynna ut i något som borde vara otänkbart.
Jag är en helt oskyldig, frihetsberövad människa i ett välfärdsland. Det som sker är olagligt och fullständigt groteskt.
Det är kusligt att finna att alla tycks vilja delta i något som är omoraliskt och olagligt, när man vet att man kommer undan med det. Dokumentationen är socialpsykologiskt mycket intressant.
Hur många som helst kan ha hur fel som helst, hur länge som helst, med hur horribla konsekvenser som helst. Här är ett unikt exempel.

gjorde med mig, och hur galet det hela var. (Det handlade då främst om kontakten med psykiatrin.) Ingen annan har brytt sig om att försöka förstå mig, utan man har bara velat tillfredsställa omgivningen genom att späda på koncensuslögnerna.
Alla har deltagit i att trycka overklig skit på mig. Jag kan tänka mig två, tre personer som eventuellt inte vittnat falskt om mig, men annars gäller det verkligen alla. Och alla är därför delskyldiga i vanvettet som pågår mot mig. Framförallt ligger skulden på de som funnits närmre mig, som trott omgivningen i stället för mig. Det är det allvarligaste sveket. De borde ha talat om vad man säger om mig, så att det skulle ha kunnat stoppas. De som står närmre en lyssnar man på, sedan de kan göra anspråk på insyn. Men de har alla bara velat trycka det på mig som omgivningen ljugit om mig. Lögner som påbörjats redan i början av 90-talet, och som spridits inte minst genom psykiatrin.
Jag har märkt att de som varit närmre mig också trott koncensuslögnerna genom hur de indirekt uttryckt sig. Mina två sista kontakter var telefonkontakten med psykologen som 2006 gav mig diagnosen Aspergers syndrom, och den väldigt sporadiska kontakten med Roberts

Det är bara för det att vi har lagar som samhället inte är ett fullständigt barbari. Robert har beskrivit hur nazisterna betedde sig under andra världskriget. – När lagarna är åsidosatta. I det som pågår mot mig är svensk lag ”halvt åsidosatt”. Anställda i landstinget och i kommunen deltar i hetsen, och vid två, tre tillfällen har även polisen deltagit i det olagliga mot mig, och borde alltså polisanmälas. Det har utbasunerats i tidningar, och från kulturens högborg, Värmlands museum. Folk matas med propaganda mot mig dagligen på tv, och på tallösa nätsidor. Man har enats om detta sätt att, ”inom lagen”, stressa ihjäl mig.

son, A. [Utesluten mening.]
I Track A-serier finns mejl jag skickade honom, om det kusliga jag fann att pågick mot mig på nätet. Han har inte velat tro det och är nu själv delaktig i det. Psykologen ville heller inte tro det.
Hur jag misstolkats av alla – även av psykiatrin - handlar mycket om stereotyper. - ”Koordinater placerade i fel koordinatsystem.”
1999 fick jag en fotskada vid jogging, och jag har efteråt ådragit mig

flera skador, som jag inte fått vård för. (Jag bortförklaras med absolut allt. Hela vägen – till döds…) De som funnits närmre mig (inklusive psykologen) har heller inte trott mig i handikappsituationen. (Psykologen borde ha informerat mig om möjligheten till privat kirurgi.) I skvaller med andra har de alla befäst parametrarna enligt vilka jag nu hackas ihjäl. Att jag skulle ha låtsasskador är en sån parameter. Jag tar mig nu bara ut med min andra egeninköpta elrullstol, och tvingas gå på kryckor här inne i mitt fängelse. Som man förstår av mina dagböcker, och psykningsbilderna, lever jag i en tortyrcell, utan luftgård. Det är vad det mordiska vansinnet, som byggts upp runt mig, innebär.
Nu är de alla övertygade om att jag är ett monster… De själva är tappra ”monstermördare”… Bilden av mig har skenat i väg fullständigt sedan jag blivit isolerat. Det lever helt och hållet sitt eget liv. Går inte för mig att rugga på någonting, vad jag än gör. Det är en lavin som löper vidare av bara farten. Det är en masspsykos.
Jag påstår att min situation måste vara världsunik, och att alltså även min noggranna dokumentation är världsunik. Och därmed potentiellt värdefull. Det som byggts upp kring ”mig” har bara kunnat ske tack vara vår tids datorisering. Allt kan spridas till oändligt många på nolltid, och det är så hetsen nått sin omfattning. Därtill går de logistikskötta, dagliga psykningarna bara att få till tack vare smartphones. Genom mobilerna kan det organiseras med effektiviteten det utförs. Som jag skriver i nästa förord är det uppenbart att det finns ett ”rekryteringssystem”. De som kommer efter mig i psykningar är varje gång nya människor. (Det är ett fåtal människor som gör återkommande ”psyktjänst”.) Utifrån det kan man förstå att ordet masspsykos är det rätta, sedan antalet personer som deltagit ligger på några tusen.
Psykningarna har körts i gång systematiskt kring årsskiftet 2009 – 2010. 2013 kunde jag ett tag gå ut varje dag, sen jag köpt en fotoperation. (Operationen saboterades dock, som jag beskriver i nästa förord.) Ett antal personer hetsade mig varje dag, och det är hela tiden nya människor. Man kommer efter mig undantagslöst varje gång jag går ut.
Det är inte bara att jag hetsas så snart jag sticker ut näsan. (Även här i byggnaden, när jag bara är nere efter posten eller i tvättstugan.) Jag har under alla år brukat stå vid fönstret i min vindsvåning. Från 2012 har man börjat arrangera ”fem-våningar-ner-psykningar”. De flesta bilderna i boken

Redan från tidigt 90-tal har konsensusbeskrivningen av mig blivit: ”Han klagar i onödan.” Därför har det blivit fullständigt omöjligt att få hjälp med någonting alls. Förde jag har en psykiatrisk diagnos läggs allt på det kontot.

Om en hund plötsligt stannar inne (och kanske linkar), fattar man att den har en skada och tar den till en veterinär. Med en människa kan man i stället säga: ”Han har livsstilsproblem.”, och låta honom ruttna.

Med autism brukar det följa sensibilitetsstörningar. Jag är inte överkänslig, som man vill tro, utan jag har fått och förvärrat alla mina skador förde att jag inte känner min egen kropp när jag överbelastar den.
Jag har alltid flytt min ångest in i överaktivitet (och inget annat). Det är så jag skadat/skadar mig.

Nätet är det kraftfullaste och farligaste propagandaverktyg mänskligheten någonsin haft.

I en situation där alla belönas som säger något negativt om en viss, helt isolerat, person, är det givet vad som kommer ske.

är från sådana psykningar.
Det som sker mig hänger tät ihop med hur man behandlat Robert Jäppinen, och vad man ”gjort med honom” sen han 2006 dog. 2012 anordnades det i Munkfors vad jag kallar ett ”freakshowmuseum” utifrån Åke Mokvists bok De ovanliga. Robert var en del av det, sen han finns i boken. (Robert har inte godtagit manuset till de böcker där han beskrivs. De är fulla av osanning och förvrängningar.) Det var i och med detta museum, som öppnades just i bygden där de falska ryktena om mig körts i gång, som jag plötsligt inte kunde stå tryggt vid fönstren längre. Jag märkte, till min chock, att inom ett par minuter spattade nån psykningsinsats fram där nere. Detta har bara förvärrats. (”Effektiviserats”…) Inte minst efter nästa insats för att ”begrava Robert” – och med honom mig – som var Värmlands museums utställning, och bok, Vem är rädd för Robert Jäppinen? De har 2014 satt ihop ett fullständigt vidrigt skräckkoncept… Vida sjukare än jag nånsin kunde fantisera om.
Hetsen stegrades än mera i och med det. Som det visade sig har en stor del av syftet faktiskt varit att ”få ner mig”. Det visade sig genom den kända svenska konstnärinna de utställde samtidigt. Det hon sade på Värmlandsnytt var ett rent håna-Torger-framträdande, och den målning som visades – och som lyftes fram i tidningarna – var en trampa-på-Torger-målning. (Se sidan 103 och sidan 166!) Utställningen invigdes med en performance av en mycket speciell duo, bestående av en präst i Svenska kyrkan och en ung tjej. Invigningsskådespelet var ingenting annat än en seans riktat mot mig. Man har använt en av Roberts texter och gjort en föreställning där jag gestaltas av tjejen, som varande nåt hemskt – som skall tas. (Hon bär en mask och smyger, som ondskan, mellan besökarna, som visar sin fientlighet till henne, d.v.s. ”mig”.) Här puffar en kristen präst på folk för att få i gång en mobb. Det introducerades ett nytt verb. Det man gjorde mot mig fick kallas att jappa. (Utifrån en hemsidelänk med filnamnet AndraJapp.htm, på hemsidan jappinen.se, som jag gjorde. Sedan hetsen i så mycket utgår från Roberts saker tog jag 2013 bort hemsidan jag gjort för Robert, plus det jag efter hans död lade ut på jappinen.se.) Videon med ”seansen”, plus flera trampa-på-Torger-videor (som jag undviker att kolla närmre), finns på performanceduons hemsida. [Utesluten mening.] Upplägget handlade om ”en rädd människa”. – Han de alla så intensivt jobbar på att skrämma till att begå självmord... (P.S. Att jag är rädd, av just psykningshetsen, har prästen hört mig uttrycka då han, något tidigare, var på besök hos mig, efter att jag ”klamrat efter ett halmstrå” till helt fel person. Jag har gjort det i mejl till alla möjliga, och praktiskt taget alla har svarat med att ge sig på mig. – T.ex. även en mobbningsexpert. De kontaktar alla någon ”tillförlitlig källa”, som ”känner till mig”, och vips: sabotageläge! – Insats för fädernesland, mot det livsfarliga monstret (!...).)
Men tallösa sådana ”voodooinsatser” har gjorts och görs mot mig. (P.S. Ursäkta min användning av ordet voodoo.) Det pågår dagligen på alla möjliga webbplatser. Jag har gått igenom väldigt mycket sådant som jag funnit. I denna bok tar jag bara in några exempel. Det är mycket man behöver läsa i de andra böckerna för att få en bild av hur hetsen kunnat byggas upp.
Sen vet jag inte själv hur mycket det beror på det ena eller det andra. Det är uppenbart att det inte skulle gå att få i gång hetsen bara på basis av vad jag faktiskt gjort och skrivit. Jag har redogjort för demoniseringen och lögnerna jag hittat, men det

skall bara vara en del av vad som skickas runt, och som uppenbart övertygar alla om att jag är ett monster.
Sedan jag gjort allt möjligt konstnärligt experimentellt (allmänt hejdlöst) spretar det jag gör åt alla möjliga håll. Det är enkelt att göra ett snävt urval av saker för att skapa en demonbild. (Spetsa det som finns med lögner och fabrikationer.) Detta är också vad man gjort mot Robert. Sökresultatet på Google ger en det direkt. Men sökresultatet på Robert ger också flera länkar till saker som trampar på mig.

Det är inte bara det jag själv - ofta väldigt autistiskt omdömeslöst - gjort digitalt tillgängligt, som används för att sporra mobben. Jag har nyligen lagt på min hemsida en blänkare om fabrikationer. Jag har beskrivit massor av fabrikationer i böckerna. I blänkaren skriver jag att jag har en speciell situation, sedan jag har en dator som jag vet att är hackad. Det är inte det mest ”speciella”. Det riktigt ”speciella” med min situation är att alla vet om att jag har en dator som hackats. Jag har psykats utifrån saker på min dator sedan 2013. När vem som helst gör ”psyktjänst” utifrån saker man bara kan veta utifrån datorinsyn, förstår man att alla vet om datorinsynen. Alla tror och tycker att det är rätt och som det skall vara… I bildsidorna finns något exempel på sådan psykning.
Det skall vara alla Roberts politiska saker som gett möjlighet till att demonisera mig med allvarligare saker. Han kämpade för fred och var väldigt kritisk mot allt möjligt i världspolitiken.
Kring 2010 fick jag en ny granne under mig. Han är känd från Big Brother och Halv åtta hos mig. Han har jobbat (jobbar?) offshore, för

”Normalmänniskan är sjuk och potentiell terrorist.”

Robert Jäppinen, 2006

Ur inledningen till seriens första bok, Kadaverpudding 1:

”Inför utgivningen av Spelar ingen roll - och särskilt då det som finns på cd:n - tänkte jag att jag kom att få en lynchmobb efter mig. […]
Som jag säger [i en video] medför min autism att jag har svårt förutse vilka konsekvenser mina handlingar kan tänkas få. Så i efterhand kan jag konstatera att ja, jag fick en "lynchmobb" efter mig, och nu vet jag vad jag inte visste inför utgivningen, nämligen hur detta kom att manifestera sig.”

oljeplattformar. Nåt sånt. I Track A-dagbok 3 har jag beskrivit den väldigt allvarliga demonisera-Torger-facebooksida, som jag fann att han hade. På en bild representerades jag av ett gigantiskt, rött sjömonster på väg att ta sig in i en militärubåt. Manskap överspänt tittande på signalskärmar. Nåt oerhört håller på att ske!… Ja, nåt oerhört sker – mot mig. Grannen (som jag inte är säker på om flyttat nu) har nu ett företag som håller på med drönare. Även andra högteknologiska saker. ”Bara fantasin sätter gränser”, stod det på hans företags hemsida, om allt de kunde åstadkomma. Han har deltagit vid en brandolycka på sjukhuset, och han fanns med på ett hörn med uhjälp. Så man får bilden av en riktig James Bond. Jag kallar honom Double 0 Zero. Mina grannar har förstås, allvarligare än andra, bidragit i att vittna falskt om mig.
Jag tror det var kring 2014 som det var födelsedagskalas i hans lägenhet. En man ville absolut åka upp hissen tillsammans med mig, trots att det blir trångt med elrullstolen. På vägen upp sa han ”Är du lat eller?”. Men syftet med att åka med mig vara att göra mig uppmärksam på vem Double 0 Zero’s sambo var. Han var hennes far. Jag kollade upp namnet och fann att sambon rekryterade personal till försvaret…
Jag tror att övervakningen av mig, och hela djävulskapet, ligger på hög nivå. ”Inom det allmänt orimligas gränser” är en fras jag använder ibland. Den vanvettiga snurren kanske ligger hos Säpo och försvaret? Roberts grejer är såpas obegripliga för folk flest, och så öppna för misstolkningar, att jag tror detta är basalt för min situation. Jag gjorde Roberts hemsida 2002 – 2004. Det var bl.a. väldigt många groteska, ”surrealistiska” bildkollage, som jag gjorde på hans ”diktamen”. (Dessa finns omnämnda på en attackblogg jag funnit.)
På en cd-skiva, som jag omdömeslöst nog lät följa med diktboken Spelar ingen roll, finns inte bara mina drastiska uttryck om vården (och bilder som kan tolkas som antisociala), utan jag lade även hela Roberts hemsida på cd: n.
Men nu märker jag att jag tappat bort mig i beskrivningen. Det jag menade skriva var att datorinsynen gör att det inte bara är det jag själv delat som kan användas som propaganda mot mig, utan vad som helst på min dator. Och då finns det mycket speciellt och demoniseringslämpligt.
Jag har två YouTube-kanaler, som båda hackats. Jag upptäckte för några dagar sedan hur den andra kanalen manipulerats på nytt. Mitt namn var bytt till Torgers Berstad. (Inte skrivfel av mig.) En sån situation är naturligtvis en fullständig skräck, för vad som helst kan ske. Som jag skrev på min hemsideblänkare: Gud vet vad som görs i mitt namn. Kring 2011 staplades all musik jag hade på min första kanal (väldigt mycket olika) flera gånger om till en optimal demoniseringscocktail. Nyligen fann jag att nåt liknande hänt igen. Det var en spellista jag inte ens vetat om, med videor jag skulle ha gillat. Jag har inte varit inloggat och gillat videor sedan 2012. Det fanns allt möjligt jag ogillat i listan, och igen var det som jag skulle ha gillat sånt som var optimalt för demonisering.
Så situationen är en skräckmardröm. När man så ivrigt vill komma åt mig kan man utan vidare fabricera vad som helst på eller genom min dator. Jag är isolerat. Ingen kommer försvara mig den dagen man hittar på något värre. Jag är i princip rättslös sedan jag har alla emot mig.
En parallell: 1987 lade museet en av Roberts tavlor på golvet, så att den trampades sönder av publiken. Robert skaffade en advokat, men som han sedan konstaterade var ”hans advokat deras advokat”. De konkluderade att det var ”Inga synliga skador.” Som Robert sagt om situationen: I sådana fall löper korruptionen enda till toppen.
En första allvarligare, brottslig fabrikation gjordes mot mig då jag försökte flytta till Norge 2013. En total skräckgrej, som finns beskriven i Track A-serier (och senare). Sedan allt bara uttrycks genom insinuationsskådespel är det inget jag kan polisanmäla.
Förde att man har för sig att jag ”spelat, och spelar saker”, och jag 2007 – för att bemöta den misstolkningen - utgett diktboken Spelar ingen roll, sker psykningarna i form av skådespel. Man ”dansar” hejdlöst runt mig…
Sedan man har insyn i vad jag gör på datorn, och vet att denna bok är på gång, har hetsen stegrats än värre. Man har nu infört att bilar varje dag tutar när de åker förbi på infartsleden. (9/7 räknade jag till tjugoen tutningar. - Riktat mot mig. En var en känd signatur, som använts ofta i ljudpsykning. Sedan länge har man satt i system till att nån hund skall skälla vilt utanför varje dag. Det har också stegrats på sistone.) Det är nu diverse fem-våningar-ner-ljudterror.
På sidan 55 finns Kay Pollaks beskrivning av mobbningsmekanismerna. Det är som han skriver. Det stegras bara. Man ”kör fast i ett hörn”.

Som jag beskriver i förorden längre fram är det psykiatrin som lagt grunden för demoniseringen av mig. De har feldiagnostiserat mig, och sen ”snickrat min personlighet” efter den felaktiga diagnosen – under tio år i ca hundra sidor journaler... Då jag 2004 upptäckte detta i system satta förtal, bröt jag kontakten och anmälde det grövsta. Det går bara anmäla saker två år tillbaka i tid, till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, så det mesta var det för sent med. Socialstyrelsen gav mig rätt i de journalraderingar jag ville få gjort, men egentligen borde journalen raderas i sin helhet. Sedan psykiatrins grundlögner utvecklat sig vidare till det nuvarande vansinnet, är frågan om det inte borde ha polisanmälts. Min anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd visade att myndigheten finns där kanske mera för att få det att se ut som om patienten har skydd, medan den i själva verket skyddar läkarna.
Robert var väldigt öppen och talade mycket om öppenhet. Med autism är man antagligen från början mera som jag vart: inkapslad. Som Robert skrivit i en inledning till diktboken Öppningar till grottan, var det inför läkarna i psykiatrin jag började öppna mig. (Fel människor att öppna sig inför, visade det sig… De har alltså trott att jag spelat.) Jag har talat om varje minsta tanke och känsla på ett sätt som ingen normal vuxen

Jag hade stora sömnproblem då jag 1992, efter tjänstledighet för högskolestudier, fortsatte att arbeta på stålbruket i Munkfors. En morgon, då jag ringde in och sa att jag inte orkade komma, svarade basen med att säga att jag skulle ha varit uppe och supit hela natten. Jag har aldrig i mitt liv gjort det, men p.g.a. min autism blir jag bara svarslös när jag får tryckt på mig något brutalt osant.
Att jag här inte motsagt honom har förstås tagits till intäkt för att det var sant. Jag var också helt öppen i förhållande till företagshälsovården, men de har tydligen inte trott mig. Härifrån har, 1994, det falska missbruksryktet letat sig vidare till psykiatrin i Hagfors.

människa gör. Om andra skulle ”tänka högt” på det sätt jag gjort, skulle långt värre saker komma fram än det psykiatrin och andra (även snokande vänner och kontakter) girigt sugit tag i, uppförstorat och förvrängt till rena overkligheter. Ofta minimala fragment. Jag tenderar också själv att uppförstora fragment. Är överdrivet självanklagande.
De overkliga bilder, som initialt psykiatrin målat upp, har man sedan sökt att få bekräftat i korrupta snokningsinsatser. Dessa insatser har jag först förstått att varit just ”insatser” den senaste tiden.
En första (allvarligare) gjordes då en person sökte bekantskap med mig 1996. Det man får förstå är att när någon får i uppdrag att snoka reda på skit, utifrån destruktivt önsketänkande, så kommer den personen att ge sina uppdragsgivare/vänner det de vill höra, även om han/hon inte finner det begärliga snasket. P.g.a. min autism är det optimalt busenkelt att trycka nästan vad som helst på mig. Man har utnyttjat min naivitet, och öppenheten jag kommit att få. Detta gäller även människor jag tänkt på som vänner. Alla har velat servera sin nyfikna omgivning så pikanta som möjliga saker, och då saker som överensstämmer med gamla grundlögner. På så sätt har en ”lögnkonstruktion byggts över mig”.
Lögnerna/förtalet handlar bl.a. om missbruk. Jag har aldrig varit i gränszonen för alkoholmissbruk, och jag har aldrig testat något annat. Skulle aldrig göra det. Man har också inbillat sig – och inbillar sig – att Robert och jag haft en homosexuell relation. Men det är värre overkligheter än som så man velat, och uppenbarligen lyckats, med att trycka på mig. Jag får bara se konturerna av monsterbilden man målat upp. Så länge alla uttrycker sig indirekt går det inte polisanmäla. Skulle jag t.ex. polisanmäla påhoppskanaler jag hittat på nätet (sådant jag gått igenom i bokserien), så skulle man bara tvinga mig att tala med en psykolog. Man ger sig på mig i bildform, och på andra sätt indirekt. ”Spoofande”, som jag kallar det. (Beträffande psykningarna så finns ingen lag mot att dansa Jenka runt en individ… - ens om jag kunde bevisa det mera än bilderna här gör. Ingen kommer ”tala ut” för mig.)

Robert har läst mina psykiatriska journaler. Det var till och med meningen att vi tillsammans skulle göra en bok där journalerna fanns kommenterade av honom, och där man samtidigt kunde läsa mina renskrivna dagböcker från samma tid – där verkligheten finns.
Robert brukade säga att psykiatrin misshandlat mig och kedjat mig med tabletter. Först den senaste tiden har jag fattat till vilken grad man gjort allt man kunnat för att just kedja mig. Min far begick självmord 1996, medan jag råkade vara på en dagtidsenhet på psykiatriska avdelningen i Karlstad. Sedan han var förmögen fick jag ett arv. 1997 började jag skriva självterapeutiska dikter, och Robert tyckte att jag skulle göra en bok av det. Robert var kritisk till psykiatrin också utifrån insyn han fått genom andra än mig. Han talade vitt och brett till alla om hur han också kom skriva om psykiatrin i min bok.
Jag hade fått också de handskrivna anteckningarna till psykiatriska avdelningen i Hagfors, då jag gjort som Robert sagt och bett om att få ”rubbet” av mina journaler. Lapparna visade sig väldigt avslöjande, och Robert tyckte de borde finnas i boken. Vi var till kommunhuset i Munkfors, för datorjobb med materialet, så man har där också fått se lapparna, som de senare kom finnas i boken.
Psykiatrin hade i över fyra år varit ”omöjliga” mot mig, då man 1997, i Karlstad, plötsligt skenbart visade en välvillig sida. I journalerna från Hagfors hade man gjort om min hyresgästs narkomana vänner till mina (jag skriver mera om det i de nästa förorden), och jag hade verkligen skadats av detta. (Överhuvudtaget har jag skadats av att psykiatrin gjort detta med mig. Det har visat sig på flera sätt. Sätt som tagits till intäkt för missbruk… på nytt…) Så detta var tämligen en neuros hos mig, att jag genast, i kontakt med nya läkare, uttryckte min oro över journalerna och hur man ”gjort mig till narkoman”. Den nya läkaren svarade med att påstå att han inte läst journalerna. Han erbjöd mig att få komma till det miljöterapeutiska behandlingshemmet Bergsgården. En ”kärleksfull miljö”, som han uttryckte det.
Skälet till den plötsliga välviljan var rätt och slätt den kommande boken. Genom att ta in mig på ett behandlingshem får de det att se ut som om jag skulle ha missbruk – befäster den lögnen. (Man förverkligar förutfattade meningar, som jag kallar det.) Dessutom har de utnyttjat behandlingstiden till att snoka på mig. Jag var inte som de andra, utan hade ständiga småkriser, som jag hade enskilda samtal om. Båda i terapin och i dessa samtal har man hoppats att få tag i nåt som bekräftade de gamla lögnbilderna som målats upp. Men inte nog med det. Jag har kommit att förstå att en hel del som skedde där var rent skådespel. Det riktigt sjuka är att man tagit in en kille med uppdraget att ta kontakt med mig, i snokningssyfte.
Redan här handlar det hela om att man försöker få kontroll (kedja) någon som kan komma att uttrycka sig kritiskt i bokform. Från Bergsgården tyckte de sen att jag skulle flytta till Karlstad och gå folkhögskolelinjen Ord, Bild och Drama. En linje för människor med problem. ”Övervakningstänket” har fortsatt där, och med personer satta att komma mig närmre, för att snoka skit, precis som på Bergsgården. En har jag återfunnit med ett annat namn på nätet, i en attackinsats. Till Bergsgården hade de letat fram en med ett efternamn, som är ett vanligt norsk förnamn, fast skrivet på gammal danska (mera ovanligt i Norge), med Å som Aa. Detta har de tänkt ut utifrån hur jag berättat om en barndomsvän jag hade, som hette

Aas… - Jag skriver inte ut namnet, men killen på Bergsgården hette också nåt med Aas…
En kille på Ord, Bild, Drama hade de i namnlistan ”av misstag” givit namnet till en känd neurolog. Den siste ”insatskillen” på OBD hade också ett norskt namn.
Dessa killar (fyra) har fiskat efter att få konfirmerat missbruk, homosexualitet och Gud vet vad för nåt värre. I gruppterapin på Bergsgården sa killen där alltid en och samma sak, och aldrig något mera, nämligen att han hade skuldkänslor. På bildterapin målade han alltid, på en halvminut, en och samma bild: Ett schablonartat argt ansikte.
F.ö. var det inte, vad jag uppfattade, mera än tre med missbruksproblem där. (En med något annat än alkohol.) Det var mest kvinnor med utbrändhet. Fast ärligt talat vet inte jag hur mycket av det som skedde där som var ”riggat runt mig”. Vi var den sista gruppen på Bergsgården innan verksamheten lades ner.
Jag har beskrivit allt med de fyra killarna, och allt annat, utförligare i de senaste böckerna. Jag ville här bara få in i förordet till vilken grad man velat ”ha koll på mig” och jobbat på att få snokat fram overkliga hemskheter, som först skissats upp av psykiatriker i Hagfors med för livlig fantasi, och för lite ansvarskänsla. Det är så de alla hållit på under tio år.

Jag hade haft ruggiga sömnproblem sedan jag 1990 flyttade till Karlstad, där jag gick en treårig utbildning på högskolan. Då de tog in mig på Bergsgården sa de att det var viktigt att jag sov, för att terapin skulle fungera. Därför satte man nu in sömntabletter på ett sätt man inte velat innan. De sa att det var meningen att tabletterna skulle fasas ur efter

Den världskände Aspergerläkaren Tony Attwood förmedlade 2009 kontakten till en svensk Aspergerföreläsare, som själv har diagnosen. I telefonkontakten har hon gjort en snokningsinsats med väldigt destruktiva följder. Sedan jag, på en Aspergernätsida (där man också gått loss på mig) skrivit att jag gillade musik av Björk, har hon hittat på att påstå att hon hade en sextonårig son som hette Björke. Hon har med detta fiskat efter att jag skulle bli tänd på en sextonårig ”Björkkille”. (En del av idén har varit min teckning Trädmannen. Hon sa f.ö. att jag borde ”testa homosexualitet”.) Det finns ingen med hennes efternamn som heter Björke, när man söker på det. Men hon har alla gånger rapporterat att hon fått napp. Bud, och andra som kommit på dörren här, har sedan dess ständigt varit unga och homosexuellt utseende killar. – Nya försök att få bekräftat osanning m.a.o.
Detta är den här sortens förtal jag skulle behöva komma åt med polisanmälan.

behandlingstiden, men detta är inget som någonsin tagits upp efteråt. Jag tar fortfarande samma doser av samma tabletter som sattes in då. (Minus en tablett som jag själv minskat från tre till två.) Jag sover inte utan tabletterna.
Efter en korrupt skenbedömning 2000 ville jag överhuvudtaget inte ha kontakt med psykiatrin. Tabletterna har inneburit att jag just kedjats, sedan jag ändå tvingats möta ständigt nya läkare, för att få recepten förnyade. Möten jag psykiskt kollapsat inför, under och efter, pga. hur man behandlat mig. Den dåliga behandlingen har berott på lögnbilderna i journalerna. Så på flera sätt har man just ”misshandlat och kedjat” mig.

Mera indirekt har några personer uttryckt att jag inte skall skriva, men jag har velat ge mig själv upprättelse, och jag har heller inte kunnat förutse vilken hetsapparat man kunde få efter

mig för det. Och allt jag skrivit har varit sant. - Till stor skillnad från journalerna…
2014 gick A ”de som ljuger sönder mitt liv” sitt ärende i att direkt tala om för mig att jag skulle sluta skriva. Jag skulle absolut sluta skriva om det innebar att man också lät mig vara i fred. Men då hade jag redan

Det är inte det främmande som är det farliga, utan det lögnaktiga.

konstaterat att det kvittade om jag inte skrev. Det hjälpte inte ens att jag bytte land… Så för första gången i mitt liv visade jag någon fingret. Från då har han definitivt föredragit tro lögner han hört om mig, framför mina ord.

I Track A-dagbok 4 har jag gått igenom museets bok, Vem är rädd för Robert Jäppinen? På en tidningsbild från museet ser man på vänstra sidan en skum kontur till en man som håller en arm höjt, med ett finger pekande ner. (På sidan 201 har ritat av bilden.) Under är ett långt bord med Roberts papper. Jag påstår att man visar att ”Det skall ner!”. Och det är inte bara Robert som skulle ner, utan det hela var upplagt för att samtidigt få ner mig.
Jag har just fått ett bevis för hur väl man lyckats, när jag nyss utgivit en seriös bok med Roberts texter. Boken heter Robert Jäppinens texter, och jag står som utgivare och inte författare. Jag har tillrättalagt Roberts viktigaste texter.
När man googlar Robert kommer allt möjligt skräp upp. T.ex. Värmlandsnytts rubrik Bråkig och brokig konstnär. (”Bråkande” om detaljer som målningen som lades på golvet. Eller skulpturerna som 1971 kördes på tippen.) Robert har bara reagerat adekvat på hur de behandlat honom fullständigt hur som helst under alla år. Gjort saker man normal inte gör mot någon människa. – I förlängningen av det har man gjort samma sak med mig.
Motsvarande hur man plockat bitar för att demonisera mig, har man gjort det samma extremt effektivt med honom. Fast mycket skall också handla om att demonisera mig. På sidan 202 skriver jag om något av det allvarligare man hittar när man googlar Robert. Man har skapat en häxbrygd.
I nästa förord beskriver jag en fabrikation/sabotageinsats gjort av en kille som jag umgicks lite med, sedan han varit Prao hos Robert. Jag vill säga att han har gjort en insats till när han på Tradera gjort Roberts affisch Räkning till huset Justitia till salu, och kallar Robert ”anarkism aktivism 68:a radikal outsider”. Robert var ingen anarkist. Ingen köper affischen, utan detta ligger bara kvar sedan 2014. Det kommer upp saker som möjligen, eller sannolikt (också) handlar om sabotage mot mig, och det kommer upp saker som helt uppenbart är sabotage mot mig. Även saker som inte alls handlar om Robert. (Jag har gått igenom sådana påhopp i böckerna.)
Nu finns en seriös, fin bok, som heter Robert Jäppinens texter, som är till salu genom nätbokhandlare och digitalt, men den dyker inte ens upp som förslag på Google. Det visar hur otroligt väl man lyckats med att ”begrava Robert i sopor”. Alla föredrar skiten och lögnerna…
[P.S. Läs Räkning till huset Justitia och andra texter i presentationen av boken Robert Jäppinens texter.]
Alla föredrar också lögnerna om mig. Mitt liv ljugs sönder fullständigt, och det är ingenting jag kan göra åt det. Det hjälper heller inte vad jag skriver eller lägger ut på hemsidan. Alla har övertygats om att jag är ett monster som måste knäckas. Stressas till att begå självmord.
Lika lite som tyska folket under Hitler skulle gått med på att de följde en masspsykos, kan massan nu i gång mot mig godta att det är en masspsykos, och inget annat. Det är baserat på en propagandasnurr som sprider rabiata lögner. (Sen finns det tyvärr material från mig, som kan stödja upp ”monsterbilden”.)
Hur man överhuvudtaget inte vill lyssna till vad jag har att säga om vad som sker, syns också på att ingen vill titta på videorna på min YouTube-kanal. Kanske har de mera anskrämliga filmerna från förr filmats av och klippts ihop till särskilda demoncocktailar som man föredrar? På nån nätplattform som alla undantaget jag känner till... Jag har hittat många propagandaprofiler, som jag beskrivit i böckerna.
Det är på samma sätt med mig som det är med Robert: Man föredrar hans texter uppklippta till hackmat och hopblandat i en lögnsörja. Det är lättare att förhålla sig till ”honom” så…
Beträffande de förtvivlade videor om min situation, som jag lade ut 2011 och 2012, och den galla som kommer till uttryck (också i många texter), vill jag säga att det inte är något annorlunda än vad man ser hos vilket som helst djur som isoleras och stängs in i en alldeles för liten bur, där man samtidigt pinar det med att sticka in pinnar.
Alla tror sig ”känna apan” och alla vill delta i ”aktiv psyktjänst”, vilket sedan åratal sker i allt som är av beröringsytor. Jag har ingen möjlighet att möta främmande människor - nån som tar mig som jag är - och är ok. Jag får alltså bara ruggig beröring med andra människor. Att jag själv försöker vara vänlig kvittar fullständigt. (Det tolkas bara som att ”monstret spelar vänlig”. Man hånhärmar även det.)
Den enda kärleksfulla beröringen som är möjlig för mig, är det jag kan uppleva i kontakten med kajorna jag varje dag matar från mitt vindsfönster. Men se då används just den möjliga ”beröringsytan” hypereffektivt till att ”sticka pinnar in i buren”. Fem-våningar-nerpsykningarna kommer, pålitligt som klockan, varenda dag när jag är i fönstret med mina enda vänner.

Jag skall beskriva hur det går till, så att man också förstår bildmaterialet.

Över är ”dansbanan” här utanför. Om man googlar mig är adressen på Hitta näst överst, vilket väl beror på hur alla behöver veta vart de skall gå för att göra ”psyktjänst”.
Som det nu är, när alla är med på detta, och man har tillgång till all avancerat utrustning som kan tänkas (inte minst med en Double 0 Zero boende under mig), så är det vad som möjliggör att man kan få till terrorn så otroligt effektivt. Det väntar t.ex. en första psykningsinsats redan här nere på trottoaren när jag ger mig ut.

Men nu är detfem-våningar-ner-psykningarna jag skall beskriva.
Jag måste anta att det är hygglig chans att lägenheten är avlyssnad. (Sedan jag har en psykiatrisk diagnos känns det problematiskt skriva sådant…) Man kan ha koll på mig på många olika sätt, skulle jag tro.
Kajorna kallar på mig när de vill ha mat. Den kallningen hörs t.ex. i lägenheten under. Dessutom kan man gott höra mig, när jag går till fönstren, sedan jag går på kryckor. Hur som helst sker det ständigt att när jag kommer till fönstret, och öppnar det, så kommer det en psykning utanför. Så mina fönster har blivit som skyttegravar vid krig. Jag är alltid rädd när jag går till kajorna, sedan det alltid är bra chans att de lyckas sticka till en psykning.
Människorna som gör detta har klätt upp sig hemma. De behöver ju sticka ut tillräckligt (i klädsel eller beteende) för att jag skall uppfatta att det är just en psykning. Det finns något rekryteringssystem. Uppklädda, ofta med

I nästa förord skriver jag om hur det utstakats i Tv-serien Andra avenyn att jag skall ”strypas till döds”. Det är vad man förverkligar. Jag skall inte kunna sticka ut näsan utan att ha 15 – 40 psykningspersoner rännande efter mig; jag skall inte ens kunna öppna fönstren utan att psykningsinsatser skall skjuta fram (tvingas inte titta ut ur de allmänt…) och jag skall inte kunna göra det minsta på hemsidan utan att få psykning utifrån det. Målinriktat och systematiskt utför man dödsstrypningen”.

”rekvisita”, ställer de sig sen nere under viadukten till vänster på vänstra
bilden, bakom muren till Hotell Bilan, rakt fram, eller borta vid bron på högra bilden. De står där och får en signal på mobilen när jag går till kajorna. På signal ilar de in i synfältet, så insatsen skall gå in. Det händer också ofta att de bara står och väntar utanför.
Hetsen är sedan länge så intensiv att det verkligen är skytteltrafik av insatser strömmande förbi där ute. Det händer jag reser mig från tv-stolen och en insats är det första jag ser, om jag kastar en blick ut. Det är inte alls så att de kan veta att jag ens kommer uppfatta det de tänkt ut och genomför. Det är nån sorts ”allmän sport”, som alla vill göra.
För att stå ut har jag blivit tvungen anpassa mig. När jag går här inne har jag det, sen länge, som regel att jag tvingar mig att inte kasta en blick ur fönstren. Jag tittar ner, bort eller gör mig skumögd. Det är livsnödvändigt. Annars får jag för många psykningar. Om jag dessutom filmar de får jag inte tid göra nåt annat (sen jag tar in det i bildsidorna, och beskriver det i dagboken), och det är bara inte till att stå ut. Så jag tvingas bokstavligen blunda för yttervärlden, här inne i mitt fängelse. Samma sak när jag öppnar fönstren och matar kajorna. Jag gör mig avsiktligt skumögd, och är väldigt noga med att inte titta efter på det jag uppfattar att rör sig där nere. Jag tittar bort och kan inte vara mera än helt kort med kajorna. Stannar jag nån minut lyckas de garanterat skruva in en psykning.
Även när jag är ute gör jag numera på samma sätt. Jag tittar minst möjligt efter. Får jag skymten av nåt som ser ut att kunna vara psykningsinsats, tittar jag numera vanligen bort, i stället för att titta efter. När jag åker till apoteket i min elrullstol, uppfattar jag kanske ett femtontal psykningar och får film på en. Jag har alltid med kameran. Den är det enda jag kan ”försvara mig med”.

I bildsidorna skriver jag om en konstnär i Munkfors med initialerna HW. I Track A-dagbok 2 har jag gått igenom ca hundra skärmklipp från hans trampa-sönder-Torger-facebooksida. Den genomgången finns här med, från sidan 171. Det finns många propagandister, men han är extra flitig. Hans bilder på ”mig” är fullständigt horribla, men folk verkar tro att han visar verkligheten som den är, och gilla det. (I Track A-dagbok 2 har jag tecknat av några bilder.) Jag har 2012 också gått igenom påhoppsbilder från hans blogg. (Finns i Track A-serier.)
Jag fann den gång att varje minsta ändring på min hemsida omedelbart resulterade i en ny påhoppsbild, där han gjorde en grej av vad jag än gjort. Om jag så flyttade ett kommatecken typ. Jag minns inte om det var 2013 eller 2014 som jag nämnde detta på hemsidan. Hur som helst visade man omedelbart stöd för sin ”Goebbels”. Från den stunden reagerar alla (i psykningsinsatserna) på varje liten ändring på min hemsida. Man hade fått ett kvitto på att detta var effektivt. Innan fanns en mindre repertoar av psykningsvarianter. Nu kommer hela tiden mera intrikata varianter, och det är satt i system att man svarar på vad jag än nuddar på hemsidan. Det är så effektivt att det händer att svaret kommer inom en halvtimme. (Nyligen kom ett sådant psykningssvar inom fem minuter.) I allmänhet kommer det inom ett dygn. I bildsidorna kan man se hur jag får uttolka sådant.
Apropå mina dagböcker och uttolkningar, så tjänar de essentiellt till att mina ”fiender” kan finslipa sitt vapen. De kan se vad som är effektivt (knäckande); de finner ut på hur subtil nivå de kan lägga sig, så att jag fortfarande uppfattar psykningen; de får se hur väl jag snappar upp detaljer och kan uttyda det de tänkt ut etc. Trots allt finns ingen målgrupp som läser det jag skriver, utan det är bara alla som vill mig illa som är väldigt intresserade.
Som alltid när någon utpekats som en hemsking, växlar uttrycken för att attackerna mellan hat och hån. Från början har jag skyddat marodörerna genom att maskera deras ansikten. Men jag presenterar nu detta som ett material intressant för forskning och föreläsningar, och ansiktsuttrycken är en väsentlig del av det. De är ofta mycket intressanta (mitt i det horribla). Därför maskerar jag inte längre, så sant det är uppenbart nog att det är en psykning. Jag har även tagit in äldre bilder på nytt, omaskerade. Så nu finns båda de hatiska och de hånfulla minerna att se. Plus allt möjligt bisarrt skådespel.
När man hånar någon så härmar man också. Så man kan se hur alla möjliga detaljer, som hur jag klär mig, rör mig och beter mig, härmas. Man hakar också på vad som helst som just händer i mitt liv också. Allt som är används som inspiration till intrikata psykningar. Inget är för litet. Sedan man har datorinsyn har det på sistone varit flera psykningar bara utifrån vilka nätsidor jag varit inne på, eller varifrån jag köpt något. Väldigt obehagligt…
Den obligatoriska psykningen utifrån vad jag än gjort senast på hemsidan, kan också lika gärna komma från t.ex. ICA när de kommer till mig med mat. (Jag beställer från nätet.) Alla som är inom noterar varje minsta detalj hos mig, som de sen sprider vidare till alla tallösa övernyfikna. Ett sådant vanvett pågår nu tack vare möjligheterna smartphones och nätet ger. (Det är nån sorts ”fjärilseffekten”, där vilken detalj som helst hos mig kan ge stort utslag var som helst och överallt i världen. T.ex. så jag får det i ansiktet när jag tittar på tv.)

Med detta groteska, mordiska arrangemang ”byggt runt mig” lever jag som i fängelse utan luftgård. De här i byggnaden ränner efter mig i psykningar om jag bara går ut med soporna. Ute är hetsen så intensiv att jag numera bara åker ut när jag måste: Till apoteket eller efter paket på ICA. Så man håller på att strypa ihjäl mig.
Om jag tvingas till vårdcentralen psykas jag av personal och en tillströmmande hop andra. Vart jag än beger mig väntar psykning. (Ofta i taxin, på väg dit, med.) I nästa förord skriver jag om mina försök att få privat kirurgi. När jag åkt till en klinik i Göteborg eller Stockholm har det väntat psykning i väntrummet, innan jag ens anmält mig. Och väldigt speciella insatser på tåget. Även involverande SJ-personal… (Situationer som ur en spionfilm.)
På sommaren kan det bli ruggigt varmt i min vindsvåning. Dels får man bara vädra tjugo minuter åt gången, för ventilationsanläggningen. Men som det är nu, med tallösa ”dansande för mig” där ute, blir det väldigt svårt med vädring. Om jag vill få en nypa luft viker jag ut fönstret, så jag har huvudet över glasytan, och placerar mina armar så de täcker mest möjligt av glasytan, för att slippa uppfånga ”psykspattare”, som jag vet kommer där nere. Om jag bara stannar i fönstret, är det, som sagt, fullständigt garanterat psykning inom någon minut. Därför är det svårt ett ens få ”quality time” med kajorna.

Allt som är självklart för alla andra att man får i ett välfärdsland, får inte jag. Jag har, först och främst, inte frihet sedan 2007; jag får inte frisk luft och rörelse (lider varje dag av att inte få komma ut); jag får inte vård. Jag får bara konstant intensivtortyr och inget annat.
Livet blir också väldigt svårt sedan det är sabotageagenda och apartheid i alla möjliga beröringsytor. När alla vet att de kommer undan med att göra vad som helst (och djävulskap är något som belönas) kan tämligen vad som helst ske. Jag har beskrivit och dokumenterat saker som påminner om DDR.
Jag tycker att materialet ger en känsla av vad som finns under ”civilisationens tunna fernissa”, utan att behöva studera krig och folkmord.
Sista gången Robert var hos mig, innan han dog, hade han utsatts för obehagligheter på vägen hit. Han sa att ”Primitivismen är så allmänt utbrett.” Det får jag bevisat för mig varenda dag.
Här finns nu också en möjlighet att se primitivismens ansikte i bilddokumentation.
Alla bilder har närmre beskrivningar i dagbokstexterna. Jag har gjort ett litet urval av dessa dagbokstexter och lagt de efter bildsidorna. För att verkligen få en helhetsbild av det som pågår mot mig, behöver man läsa mycket mera av dagböckerna än det jag tagit in här. (Det är inte trevlig

Ute, och på tv, ser jag människor med frihet. Människor som kan gå vart de vill, t.ex. på café. Något jag inte kunnat sedan 2007.
För andra är det självklart att man får vård, medan det för mig är självklart att jag inte får det… (Det är ingen idé att ens försöka om det inte är något som är väldigt synligt för ögat.)

Om bokserien, från min hemsida:

Unik, socialpsykologiskt intressant dokumentation av en masspsykos.
Ju flera människor som låter sig duperas, och har kapitalt fel, ju mera objektivt intressant blir det som fenomen.

eller bra läsning, men jag presenterar heller inte detta som litteratur.)
Jag tar in några exempel på nätpropagandan, men för att fatta omfattningen, och bakgrunden till intensiteten, behöver man läsa flera av mina genomgångar av påhopp på nätet - och på tv... Ja, det sker även på tv. Jag drar mig för att skriva om det, sedan det är tacksamt att använda mot mig som varande paranoida tvångstankar, men det pågår även där, och faktiskt även ett par större utländska webbplatser.
Jag skriver mycket om detta i dagböckerna, men nämner det bara här. Det är för tacksamt att använda mot mig den dag man bestämmer sig för att försöka få klämt in mig på psyket.
När förtäckta attacker (vanligen i form av skådespel) mot en viss individ - som tillslut alla vet vem är - blir något som regelbundet blandas in i TV-utbudet, är det absolut ingen hejd på hur roligt det blir på folk. Bland bilderna finns hånflinen som jag numera ser dagligen.

Jag vill skriva lite närmre kring hur man, här i huset, ”byggt in mig” i korrupta arrangemang.
De har alltså först fått in en känd-från-tv Double 0 Zero under mig. 2012 har de lyckats ge mig en ny granne, bredvid, som heter A... [Samma förnamn som Roberts son. ] Då hade jag tagit bort allt om Robert på nätet. Jag tog bort hemsidan helt då jag försökte fly till Norge. Så de tyckte väl det var spännande att fixa in en granne med samma namn som Roberts son. (Han-försöker-dölja-nåt!!!!!... Eller kanske skulle påminnelsen om A skrämma?)
A[namnet]-grannen är en äldre man, och hans fru dog året efter att de flyttat in. I Norge, 2013, hade man, i lägenheten över mig, fixat ett särskilt stressa-ihjäl-Torger-arrangemang. Det var låtsasfyllefester dagligen, när som helst. Då jag lade ut förordet till förra boken, med beskrivningen av det (”Wow…- där var det höga svallvågor!”), hände nåt. - Igen hade jag gett ett kvitto på vad som fungerar effektivt. Genast fixade man motsvarande ”höga svallvågor” här inne hos A. Jag har skrivit att fulla människor skrämmer mig. De har därför installerat fyllenorrmän båda hos Armas och i en lägenhet med balkong här på baksidan. Så plötsligt finns massa fulla (eller i varje fall högljudda) norrmän här, som rätt och slätt har nån sorts specialkontrakt där ”ljudterror mot odågan” ingår.
Då jag just hade gjort boken med Roberts texter, och lagt den på hemsidan, fixade de något än mera pikant. De har alla för sig att Robert 1987 skaffat sig en ung norrman som älskare. (Indirekt finns det även i de psykiatriska journalerna från Hagfors.) Så… vad hittar man på? Jo, man låter A[namnet]-grannen ”föreställa Robert”, och fixar in en ung norrman, som bor med honom, och ”föreställer mig”. Han spelar mig mera eller mindre nonstop. Han har anlagt en onaturlig, pipig röst, sedan jag har en ljus röst. (2008 spelade syrrans son håna-Torgerskådespel med en sådan pipig röst. Jag fattade inte vad det var frågan om, men han och syrran var faktiskt bland det första riktiga skådespelet mot mig. Innan det kom i gång och blev en fluga här.) Så plötsligt har vi en ”bög-Torger”, som jobbar för hyran, med massa ljudterror och psykningsskådespel, som jag skall höra. Just nu har det varit tyst ett tag, men båda en ny granne under, och vem-som-än-varit-inne i lägenheten intill (norrmän och A), har nu länge kört absurt intensivt med daglig ljudterror. Det är ständigt skrammel med nåt mot golvet, ute i hissrummet.
En gång kollade jag i titthålet. Han som ”föreställer mig” spelar rollen i en rosa jacka – så det är bögigt – och jag såg hur han slängde en stor väska, med mycket metall på, i golvet och skramlade runt med den, som om han letade efter nåt.
En annan gång, då jag gick till titthålet (vilket de skall ha hört), gjorde A ett fullständigt otroligt psykningsskådespel. Det händer saker här, som är så galna att om man berättar det måste folk tro jag hallucinerar. (Definitivt om jag skulle säga det till någon inom psykiatrin.)
Man psykningsskådespelar alltså alltid utifrån det senaste jag gjort på hemsidan. Jag hade skrivit på länken om mig, att jag inte brukar kolla TV-serier, men att jag nu följde den israelska serien Familjen Shtisel på Axess TV. Jag hade precis ändrat meningen, så det stod att jag ”är såld på den israelska…”. Jag står vid titthålet och ser ”bög-Torger-norrmannen” i rosa stå, motsvarande hur jag stått och lyssnat på Robert (väldigt rätt spelat), och ta emot stränga förmaningar från en typ patriarkalisk Armas. (Motsvarande patriarkaliska fäder i TVserien, och som de tänker sig Robert varit mot mig. - Med lite sanning i.) Plötsligt bryter A ut i ett gallimatiasspråk, och avslutar det med ett högt Mazel tov! (Hebreiska för ”Gratulerar!”, som man säger det till nyförlovade och nygifta. – Det förekommer ofta i serien.)
Jag ville bara ta in detta surrealistiska exempel på vad man hittar på ”för mig”.
Ett annat exempel: I bottenplan, bredvid porten, dök det för ett par år sedan upp en affär med smycken, bara att det var så simpla smycken att det knappast kunnat säljas. Detta var faktiskt en idé utifrån de ”skrotkrumelurer” jag gjorde i början på 90-talet. (Se sidan 173 och 174!) De finns med i diktboken Öppningar till grottan, och har funnits på min gamla hemsida. Jag har använt namnet Robert gav dom: Skulptursmycken. ”Skrotiga smycken”… Kort efter köpte jag en keltisk Bodhrantrumma, som jag spelar på som indianer spelar på buffeltrumma. Inte så länge efteråt ändrades den lilla affären. Nu säljs det i stället indiankläder och indianprylar. Så det är en sorts ”spoofaffär” med specialkontrakt att ha saker som indirekt är mot mig. Fast detta är nåt alla vill delta i så till den grad att nåt särskilt kontrakt knappast behövs. Antikhandlaren längre ner på gatan har sedan länge ett håna-Torger-skyltfönster.
Man har byggt upp nån sorts sinnessjukhus runt mig, med ”psykotiskt dansande” varje dag. (Intensivt jobbande på att få mig psykotisk…)

Jag vill ha med en annan, allvarligare korrupt insats i detta förord. Sedan mina skador förvärrats (och jag ju inte får vård) tvingades jag 2009 att sälja min fullständigt underbara sommarstuga. Mot slutet av sommaren uppgav mäklaren att det inte funnits några bud alls… Det fanns nu bara ett enda ”skambud”. Jag visste inte vem köparen var, utan fann ut det då kontraktet skulle signeras. Medan mäklaren var ute ur rummet personlighetsförändrades köparen, som nu frågade om jag visste vem han var. Han var chefen på Värmlands största tidning. Sen framförde han något som skall uppfattas som ett hot. Han sa att han sett mig tillsammans med Robert på tidningen. - Som om umgänge med Robert var det samma som umgänge med en kriminell… Det förbluffade mig verkligen hur han, när mäklaren kom tillbaka, direkt igen var käck och trevlig. (Psykopatpersonligheter är överrepresenterade på chefsposter sedan de är så bra på att spela och manipulera.)
Som köpare av min sommarstuga får han möjlighet att ljuga om vad han hittat på stugan, och om annat.
På cd-skivan som följer med Spelar ingen roll finns väldigt mycket som är komprometterande för tidningen. Inte så mycket gällande mig, utan lögner om Robert. Jag hade också just då skapat en YouTube-kanal ”för Robert”, där jag lagt ut de videoklipp jag hade med honom. Klippen finns också på cd:n. I ett klipp påpekar Robert lögner tidningen skrivit 1998. (Han hotade med stämning.) Jag stärkte att det var lögn, båda på kanalen och på cd-skivan.
Jag hade under några år skickat mina dikter till en poesispalt i tidningen. Efter försäljningen av sommarstugan togs mina dikter in i ”demoniseringskollage”. Skumma andra dikter intill mina, och skumma bilder till och intill mina dikter. Detta var de första indikationerna jag fick på att något allvarligt galet var i gång mot mig. (Kring början av 2010.) Det är saker med dessa ”demoniseringskompotter” jag först förstått senare. Jag har beskrivit det, utan att förstå allt, först i seriens första bok, Kadaverpudding 1.
Köpet av min sommarstuga fanns med i en demoniseringsdikt. Det kallades ”rånet av sommarens akvarell”. Så man kallade det alltså vad alla vetat att det var. En korrupt affär, uppgjort mellan mäklaren

och tidningschefen. Med ”hotet” hos mäklaren (och i egenskap av köpare) har han velat skrämma mig till tystnad. Robert var sannerligen ingen kriminell, och jag har heller aldrig gjort något olagligt, så han kan inte utpressa mig. Även om jag inte kan bevisa det vet halva Värmland vem som gjort något skumt.
Robert har beskrivit allt möjligt korrupt, som gjorts mot honom. Jag har skrivit om en del av detta, och det har alla gånger påverkat att man ”kört igång en hets” mot mig. Bl.a. genom just Värmlands tidningar.

När jag nu skrivit om hur man framställer mig som ett monster, kan man tro jag överdriver. Tyvärr inte. Det är inget som riktigt kommer med i denna bok, men i de andra finns sådana beskrivningar dokumenterade. (Jag skulle också kunna göra en särskild bok med bara påhoppsgenomgångar.) Flera har på nätet kallat mig för ett monster (t.ex. ”this monster dude”), och avbildat mig som monster av olika slag. (De säger bara inte monstrets namn, så ”monstret” kan inte göra nåt åt det…) I den allmänt hejdlösa dehumaniseringen finns jag nidbildsporträtterat som alla möjliga djur (och bil, nallebjörn, lyktstolpe m.m.). Det är ett helt zoo, om jag listar djuren, vilket jag en gång gjorde på hemsidan. Bara från vad jag nu minns av nidbilder, eller vad jag jämförts med: Tyrannosaurus rex, spindel och annan insekt, mask, djupvattenfisk, val, marulk, nakenråtta, fåglar (bl.a. anka), kanin (självklart i och med diktboken Sagan om Snurreplutt), gris, hund, varg och älg. Och alla möjliga idiotiska figurer, inklusive tomte. Jag tror knappast att det kan vara mindre groteskt än nazisternas dehumanisering av judar. HW, som nog gjort flest sådana bilder, har även explicit dehumanisering i en mystisk historia, där jag ”egentligen inte är en människa längre”…

”Sammanfattning” skriven innan detta förord:

Det pågår ett mord. Alla vill ha ett finger på mordvapnet. Det är lätt att mörda när alla deltar. Det är ett lustmord. Det utförs av tusenden av ständigt nya legionärer. Det finns ett rekryteringssystem. Det är logistikskött (nu enkelt med mobiler), så alla delmördare bara behöver göra sig i ordning, och vänta på sin bestämda plats tills han/hon får signalen om att jag kommer. De klär upp sig. De behöver sticka ut så mycket att jag fattar att det är en psykning. De hetsar mig varenda dag, med i system satta, logistikskötta skådespelspsykningar. De har för sig att de delar i att mörda ett monster. Men alla deltar bara i det monstruösa.
Att jag skall dö finns uttryckt på flera ställen sedan åratal. Det är ett utdraget mord, men alla uppmuntras att hjälpas åt. Alla gör sin plikt. Självklart. Man matas dagligen med propaganda, från websidor – och från tv…
Det är meningen att få mig att begå självmord. Det är ett lönnmord. Jag kan inte komma åt det. Det har visat sig att jag inte ens kan fly det.

Jag avslutar förordet med det, så kan man se på bildsidorna, som börjar på sidan 58, hur det dagliga, i system satta ”psykningsdansandet” artar sig. Man får förstå att bilderna som finns där är en bråkdel av alla psykningar man öser över mig.