Här är det mesta av förordet, som är det samma i båda böckerna. Stycken ur böckerna finns efter det.

Jag har sedan 2001, på eget förlag utgett böcker med dikter, konst och beskrivningar från mitt liv. 2011 utgav
jag en bok som heter Kadaverpudding 1. Det fanns en
del morbida teckningar i den, men ”kadavrigheten” handlar främst om saker jag blivit offer för. Jag ville egentligen inte ha den morbida titeln, men kom inte på något som stämde bättre på innehållet. Ordvrängare
som jag är kom jag på en annan titel till fortsättningsboken: Track A serier/Kadaverpudding 2. (Erkänner: Jag trodde att trakasserier stavades så,
men tyckte sen det kunde funka ändå.) Men det är ju fortfarande en negativ offerklang, och att öppet skylta
med vad innehållet är går heller inte [P.S. Jag gör det i
de senare böckernas undertitlar.], så därför har denna fortsättningsbok fått titeln Track A-dagbok 2.
Text på baksidan:
I Kadaverpudding 1 har jag angett ett par "alternativa titlar": Levande begravd i andras sopor och Jungfruoffer på idiotins altare. (En annan rätt täckande titel, på en av mina YouTube-videor: När "ruta ett" är fel - Osedd.) Bakpå Track A serier står följande:
Gällande mig är "verkligheten intressantare än dikten". Det "diktas" otroligt mycket om mig och man går loss på mig enligt lögnparametrar. Det pågår en hets. Den lever sitt eget liv. Det är en löpeld - ryktesvis och på nätet. Jag beskriver det i detalj, och det är groteskare än nånting man kan föreställa sig. Jag är en skötsam, men isolerat människa med autism. Jag trakasseras varje dag...
Verkligheten är intressantare än dikten!
- Sanningen intressantare än lögnen
.


Det finns mycket skrivet i dagboksform i
Kadaverpudding 1
, långt mera i Track A serier, och också väldigt mycket i denna bok.
På baksidan av Kadaverpudding 1 står det: ”Kadaverpudding 1 beskriver tidsrummet 2006 – 2011. Om hur jag inte får nödvändig vård och omsorg, och om psykningar jag utsätts för.”
Den kortbeskrivningen, och bokens innehåll, har sannerligen inte minskat psykningarna, utan det finns redan beskrivet, som det fullständiga vanvett det är, i Track A serier. – Och nu finns en lunta till med detaljbeskrivningar av vanvettet, som jag inte kan se hur jag kan få stopp på.
Att skriva om alla deltagande marodörers insatser gör inte saken bättre. Men vid det här laget lever hetsen helt och hållet sitt eget liv, oberoende av vad jag gör eller inte gör. Det hjälper inte om jag tar bort allt, och lägger mig platt på nätet. Som beskrivet i Track A serier hjälpte det inte ens att flytta till Norge…
Sen det verkligen inte finns nån hejd på mobben – inget sätt att fly den, eller bemöta den – vill jag åtminstone beskriva det hela.
Vad har jag så gjort mig skyldig till för nåt fruktansvärt, som gjort att jag fått en mobb efter mig? Det enda jag nånsin gjort är att skriva om andras ogärningar. Främst då mot mig. Det handlar om allvarliga felaktigheter i psykiatriska journaler, från då jag hade kontakt med psykiatrin. (1994 – 2004)
[Socialstyrelsen gav mig rätt så jag fick det värsta raderat.]; om hur jag kämpat förgäves för att få vård för motionsskador jag ådragit mig 1999; om falska rykten; om hur omsorgen behandlat mig då min fysiska situation förvärrades 2007, och jag tvingade be om sån hjälp; om korrupt behandling även från konstnärsetablissemanget etc.
Det enda jag nånsin velat göra är att ge mig ett minimum av upprättelse. Väldigt bortgömd upprättelse sen böckerna inte ens är till salu…
Och jag skulle inte ha utgett böckerna jag gjort sen 2010 om jag sett någon lösning på att mina kroppsliga skador förvärrats till ett existensminimum, samtidigt som jag inte blev trott. Fysisk hälsa - möjlighet att få frisk luft och rörelse – det är det enda jag skulle ha behövt. Och att det skall vara omöjligt att få i ett välfärdsland är fullständigt uppåt väggarna.
Sedan jag älskar naturen är min dröm att få komma ut i naturen igen. – Så små är mina begär. Jag vill bara ha frihet och ett normalt liv. I nuläget jagar man mig så snart jag sticker ut näsan. Det är sant. Givet att jag har en psykiatrisk diagnos (Aspergers syndrom) kan jag inte få nån att tro det, utan det blir omedelbart till ”paranoia!” i alla huvuden. Men detta vanvett pågår faktiskt. Det är satt i system sen 2011. Det är bokstavligen en agenda att mala sönder mig. Få mig att bryta ihop. ”Ta” mig. – Och man skyr absolut inga medel. Laglydiga normala människor har plötsligt inga problem med att begå rena olagligheter. – Och vad gör de vidare när man väl beskrivet även det?... Efterhand som fler och fler gör sig skyldiga till allt grövre saker blir det mer och mer angeläget att få tystat mig. Så situationen eskalerar. – Just sedan jag är helt isolerat och man kan ”ljuga mig till döds”.
Detta har verkligen satt fart sen jag, i slutet på 2008, köpt mig en elrullstol (med pengarna från mitt arv) och åkt runt i det egendomliga ekipage jag var, sedan min knäskada från 1999 tvingar mig att ständigt ha vänstra benet sträckt. (Se bild på sidan 93!) Omsorgen har inte trott jag behövt den hjälp jag fick 2007 och 2008. De har inte velat ge mig någon hjälp, och har effektivt puffat mig ut av systemet. – Vilket jag beskrivit… Jag har haft ett ovårdat utseende, och det finns falska rykten om missbruk. Så man har åkt vidare i hjulspåret psykiatrin kört in, och velat ha mig att vara en lat konstnärsdrummel som snyltar på samhället. [P.S. Arbetsnarkoman och lat. Sällsynt kombination...] (”Honom skall vi inte ge nånting!” står det mellan raderna i psykiatrins lögn- och smutskastningsjournaler.)
I appendixet skriver jag lite om hur Aspergerpersonligheten allmänt är diametralt motsatt av psykopatpersonligheten. [Christopher Gillberg talar om det på engelska här.] Som en författare tar upp i en YouTube-video jag nämner, förväxlas personligheterna lätt. [Videon.] Feldiagnostisering sker. Det är vad som skett mig. Jag har varit vidöppen om allting på ett sätt som ingen människa är. Man har inte trott mina fullständigt sanningsenliga detaljbeskrivningar, och i stället läst in overkligheter man ”klistrat på mig”. [För att få personligheten att stämma med den felaktiga diagnosen. Essentiellt förtal.] Att föra felaktigheter in i journaler kan ha väldigt allvarliga konsekvenser.
På psykiatriska avdelningen i Karlstad fanns en ny leasingläkare vid spakarna varje år. Man fick i allmänhet möta honom en gång, och det han skrev i journalerna var bara upprepningar av det redan skrivna. När det finns en journallunta på hundra sidor om en fictionfigur, som inte alls har med vem jag är att göra, men som alla beskriver likadant (för att inte vara på kollisionskurs med kollegorna), är det inte så troligt att man kommer vilja tänka tanken ”Vi kanske har haft fel.”
[Det var Roberts idé att ta in journalnotater från kring 1994 sist i boken Öppningar till grottan. Som han senare konstaterade är problemet med det att människor är auktoritetstrogna och kommer tro mera på journalerna än hans eller mina kommentarer av de. Tanken att så många läkare skulle ha fel blir för skrämmande. Som han hjälpte mig mig formulera i brevet till socialstyrelsen, är personen de målat upp en "kollektiv uppfinning". Journalerna är, som han också sa, kuslig läsning.]
Jag bröt kontakten med psykiatrin omedelbart då jag fick läsa journalerna, 2004. (Och anmälde de grövsta felaktigheterna.) 2006 fick jag gjort den neuropsykiatriska utredning psykiatrin inte ville ge mig, hos en privat specialist, och fick diagnoserna Aspergers syndrom och kronisk utmattningssyndrom.
Olyckligtvis tyckte utredningspsykologen att jag skulle slussas vidare till Vuxenhabiliteringen.  [Jag ville verkligen bara få diagnosen ställt för att kunna förstå mig själv. Det är för att få den förståelsen som det är väldigt nödvändigt för alla att få diagnosen ställt. Jag läste första gången om AS 1998. Sedan 2002 hade jag läst väldigt mycket om det. Men jag kände inte ens till Vuxenhabiliteringen 2006.] På min dåvarande hemsida presenterade jag, förutom böcker, häften som jag gjort utifrån texter skrivna i samband med min anmälan av journallögnerna. Pat upplever och Bilder och journaler. På Vuxenhabiliteringen ville man omedelbart se detta…. Och sedan de dels jobbat inom psykiatrin, och känner läkarna jag i häftena omnämnt med initialer, gick det hela inte bra… De var helt enkelt kollegiala. Och: Jag förstår nu också att man generellt inte gärna vill tro att läkare kan ha så fel, och kommer tro att sanningen är mitt emellan. (”Ingen rök utan eld”?... lyder underrubriken till en text i häftet Bilder och journaler.)
Jag lämnade Vuxenhabiliteringen, men, några månader senare, halkade jag (mer eller mindre av misstag) in en andra omgång. Jag minns fortfarande kylan i rösten till chefen då hon frågade om jag ville dit igen. Jag hade bara akut ångest då jag ringde.
Andra gången var det inte meningen det skulle gå bra – påstår jag. (Detta finns beskrivet tidigare.) En sjukgymnast trodde mig i själva verket inte om min joggingskada från -99. En övning medförde en kronisk förvärrning av skadan. (Jag fick foten opererat en första gång, privat, 2012. Det var osteokondros i ett sesamben som orsakat detta förödande megahelvete under så många år.) På telefonen ville hon ha mig till att vara en lögnare, och jag reagerade adekvat emot. – Och blev utsparkat.
Chocken i brutaliteten (och allvaret i förvärrningen av fotskadan) gjorde att jag flydde in i maniskt arbete med att förverkliga min trilogis avslutande bok, Spelar ingen roll. – Med påföljd att jag lyckats paja båda handlederna. Jag har inte kunnat köra bil sen dess, och tvingades sälja min underbara sommarstuga. Detta var den riktiga megaolyckan i mitt liv. Och det värsta av allt är att ingen ens har uppfattat (trott) att nånting hänt…( - i min kropp). Detta var 2007.
Sedan jag fått min Aspergerdiagnos föll jag in under LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), så min psykolog tyckte ungefär ”Nej, men detta gör ingenting, för nu har du rätt till stöd!” Sedan min läkare (och alla) var övertygade om att fotskadan var overkligheter var det ingen idé att kontakta honom om att den nu förvärrats, så att jag behövde ett intyg. I stället kämpade min psykolog med att jag fick omsorgen genom min Aspergerdiagnos. – Och därmed framverkades den gamla mytbilden om mig som någon som åker snålskjuts på samhället (genom en suga-ut-samhället-än-mera-diagnos…).
[Från då fotskadan förvärrades blev det för bökigt att ta mig till psykologen, så vi hade bara telefonkontakt mellan 2007 och 2011. På slutet blev det tydligt att hon hade motsvarande vanföreställningar om mig som andra. Hon har inordnat sig i konsensus och tryckt overkligheter på mig, precis som alla andra.]
[Uteslutet stycke.]
...
Men alla ser till att göra sina psykningsaktioner så att det inte går att polisanmäla.
Sedan jag utgett en bok med den kanske lite väl förmätna titeln Spelar ingen roll, och jag gäller som en sån otrolig fuskspelare [utan att ha ett fuskfiber i mig...], sker psykningarna huvudsakligen i form av skådespel.
[Jag har det inte i mig att jag skulle kunna spela, utan har alltid varit ärlig och totalöppen på ett sätt som normalt ingen är. - Vilket kanske har medfört misstolkningen.]
[Uteslutet stycke.] 

Jag blev alltså ”fysiskt stympad” 2007, och var i stort sett instängd i ett och ett halvt år, utan möjlighet att ta mig ut och få frisk luft. (Fris luft är en FN-rättighet.) När jag skrivit att man inte behandlar ett djur så illa, finns det mera sanning i det är någon anar. Man har övertygat varan om att jag bara ”är instängd i onda cirklar” – ”livsstilsproblem”… - och missbruk. I insinuationer har man antytt sånt hela tiden.
[Uteslutet stycke.]

Och sedan jag knappt tagit mig ut har det funnits möjlighet att demonisera mig (ljuga hur som helst), vilket det funnits ett tilltagande intresse av hos fler och fler, i takt med allt värre och värre som landat mellan pärmar. Jag håller på i ett vakuum här i min lägenhet. Jag vill ha ett liv. Att skriva den här sortens ”kamikazeböcker”, och inte ha nån form för mänsklig stimulans, är inget liv. [Utesluten mening.]

Att det finns saker mellan pärmar som det finns ett sånt starkt intresse att inte skall nå ut, beror på att man gett sig friheten behandla mig som man normalt inte behandlar någon människa. Att man tyckt sig ha rätt att göra vad som helst mot mig hänger fullständigt ihop med att jag är ”associerat med Robert Jäppinen”.
Att det är så laddat hänger dels ihop med vem Robert var, och dels ihop med hur ymnigt det ljugits om honom i media. [Det är ruggigt att se hur det fortfarande ljugs om honom.] Sedan man har permuterade bilder av honom kan man heller inte ha annat än permuterade bilder av vår relation - och av mig.
Och sedan jag inte bara velat ge mig upprättelse, utan även velat ge Robert ”upprättelse”, och skrivit om hur man gett sig frihet göra vad som helst mot honom, är en för mig oviss del av skälet till hetsen mot mig beroende på vad jag skrivit om Robert.
Med Spelar ingen roll gjorde jag något som visat sig vara ett misstag. Jag lät en cd, med ofantligt mycket material, få följa med boken. Från den har jag sen gjort tre böcker: Tilläggsmaterial till Spelar ingen roll: Om Torger Del 1 och del 2, samt en bok med Roberts texter, Vem är egentligen Robert Jäppinen Del 1 (Jag lär aldrig göra någon del två.)
Att jag varit och är så vilse när det gäller konsekvenserna av mina handlingar (böcker), beror helt på att jag har Asperger och att jag är helt isolerat, utan nån som kan ge mig råd. Med autism behöver man någon som kan ge råd, och det är den rollen Robert haft fram tills hans död 2006. Efter det har jag varit verkligen vilse…
Jag har blivit för osjälvständigt bunden till Robert sen jag, genom honom, 1987 flyttade till Ransäter. Jag var psykisk i totalkris, och han var den ende jag kunde få förtroende för. (Krisen är synlig nog i bildkonsten som finns i appendixet.)
Jag har blivit för präglat av en för annorlunda människa, som visserligen engagerat sig som ingen annan skulle göra det, men som samtidigt varit lång från den optimala livsrådgivaren för en människa med autism… Jag har tyvärr anammat allt han sagt.
Bland alla lögnerna om mig, som sprids hejdlöst, finns även lögnen om att jag skulle vara homosexuell, och att det skulle ha varit en sån relation Robert och jag haft. (Detta har även psykiatrin tolkat in 1994.)

Jag tar här in ett längre stycke ur det lite väl överupphettade förordet till Track A serier:
”Falska rykten om mig har startat i Ransäter/Munkfors 1994 - och jag pinas dagligen i enlighet med dessa lögner, som det ligger i mångas intresse att sprida vidare. Jag hade oturen att få en hyresgäst till mitt hus, som visade sig inte bara supa, utan även ha en eller flera narkomana vänner. Jag blev brottsoffer. Det blev ett hinsides helvete för mig. Och grannarna intygade sig då att jag skulle vara en missbrukare. Jag bodde i en lägenhet i Karlstad medan jag hade hyresgästen. Jag visste inte vad som pågick där. Någon granne borde ha informerat mig. I stället smutskastade de mig med en mycket grov lögn, som haft och har oöverskådliga konsekvenser i mitt liv. Jag har beskrivit allting i detalj i böcker och häften jag utgett på eget förlag. Även i väldigt många YouTube-videor, som f.n. är gjorda privata.

Som jag i förtvivlan uttryck i mejl till Aspergerspecialisten Tony Attwood och andra: Sanningen är inte mitt emellan! För, som rubriken på en text i mitt konsthäfte Bilder och journaler uttrycker, kan det uppstå hur mycket som helst rök utan en gnista. Jag har aldrig varit i närheten av nån gränszon för nåt missbruk. Min far hade alkoholproblem och har varit ett skräckexempel. Han begick självmord 1996. Jag är inte den sortens personlighet. Jag behöver ordning och är skötsam. Har alltid varit. Jag skulle aldrig kunna ”drumla runt”. Det är rena lögner. Eller, som man också kan se det: stereotyper. (Alkohol ökar bara min ångest, så det skulle aldrig ens vara ”tekniskt möjligt”.) Och jag har aldrig ens testat nåt annat, och skulle inte göra det sedan två misslyckade försök att inhalera hasch kring arton års ålder. Och jag pillerknarkar inte heller. Men även det har man velat läsa in - och skrivit så det kan tolkas så i journaler...

Mina psykiatriska och vanliga journaler innehåller totalt förödande felaktigheter. Man har ”diktat” utifrån lögner - totalt utan yrkesmässigt ansvar. Missbruksryktet i Munkfors har bokstavligen letat sig in journalerna... 2004 anmälde jag det till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Socialstyrelsen gav mig rätt i min begäran om raderingar i journalen. Att jag skrivit om allt detta har inte varit utan konsekvens... (Man behöver tydligen lägga sig platt, och inte säga ett ord om vad som hänt, om man ”massvåldtagits”.)

Hur min autism möjliggjort detta, uttrycker jag med ett par rader i en text jag nyligen hade på min hemsida:

”Det pågår något utav en hets mot mig på nätet och ute i verkligheten. Det lever uppenbarligen sitt eget liv och är ingenting jag kan påverka. Därför vill jag ha sagt att jag alltid varit en skötsam människa. De som skapat/skapar och deltar i hetsen är det inte. (Vore det möjligt borde det grövsta anmälas. En anonym blogg som bevisligen har effekt. Sedan det är gjort på ett indirekt sätt kan jag inte göra nåt.)
Att detta är i rullning skall främst bero på att jag utgett böcker på eget förlag där jag, för att ge mig ett minimum av upprättelse, skrivit om saker jag blivit offer för. Det är i en hel del människors intresse att (fortsätta att) begrava mig i sopor.
Sedan jag har autism är det busenkelt att framverka förutfattade meningar och trycka saker på mig i möten. (Man kan så att säga ”fylla mig med vilket innehåll man vill”. Desto mera sedan jag är helt isolerat.)
Om detta skall fortsätta - även om jag lägger mig lågt eller platt - fortsätter jag att skriva om det.”

Innan jag började sätta ihop materialet till denna bok hade jag försökt att ”lägga mig platt”. Tog bort allt från min hemsida och YouTube, som kunde provocera ”marodörerna”. Tog bort all ”konstig konst”. Utifrån hetsens omfattning försökte jag även att flytta till Norge i Februari i år. Men man överförde lögnerna och psykningen dit..... [P.S. Vilket ger en tydlig indikation på att det måste vara allvarliga lögner mot mig i rullning. Men sedan jag är isolerat kan jag bara spekulera, och kan inte komma åt det.]

Så då gör jag nu en bok om det. Det är ändå ett vanvett det inte går undslippa, så varför skulle jag inte då åtminstone ha sagt hur det ligger till i verkligheten och beskriva det som faktiskt sker?”
[Uteslutet stycke.]
 
Det fanns skäl till att den förra bokens förord blev så överupphettad, men jag vill inte dra det. Apropå hur det finns mycket prestige investerat i lögner om mig, vilket gör att en del är extra motiverade att göra psykningsinsatser, lade jag i upphetsningen in fel citat av Kay Pollak om mobbing.
Det var följande citat ur Att välja Glädje som jag faktiskt missade att få med i boken:

”…Den första projektionen är en attack … som skapar skuldkänslor … som behöver bekräftas med en ny och kraftigare attack … som skapar ny större skuld … som behöver ny större bekräftelse ... som skapar behov av än store lögner och än store projektioner och bundsförvanter - som ger än större skuld … som skapar än värre attacker ... ända till … “den slutliga lösningen”… som alltid innebär någon form av total separation eller förintelse. I den som har stor skuld finns omedvetet, till slut, följande tanke: Jag orkar inte se min skuld. Ta bort den som påminner mig om min skuld. Förinta den som påminner mig om min skuld! Det är just på grund av dess accelererande karaktär som mobbing alltid måste stoppas direkt. Vid minsta antydan…”

Jag direkt ogillar delar av det där förra förordet (som jag heller inte orkade fila vidare på). Såhär avslutar det hur som helst:
”I fjol vår öppnades i Munkfors De ovanligas museum, utifrån Åke Mokvists bok De ovanliga. (Boken trycktes trots att Rober inte godtog manus.) I och med detta ”freak show-museum” (som jag kallar det utan att ens ha sett det), har jag blivit ”fritt villebråd”. Från då har det varit fullständigt apeshit.
Jag ger här exempel på hur otroligt effektivt en isolerat människa kan ljugas sönder m.hj.a. internet. […]

Som i Kadaverpudding 1 har jag inte ens försökt skriva bra svenska i de ”dagbokstexter” och beskrivningar som följer. Det hela är för mardrömslikt för att ha nån sån ambition.”

[Slut på styckena ur förra förordet.]

Det var på en av tågresorna till Norge, då jag försökte flytta (fly…) dit, som jag förstod hur hetsen mot mig måste vara en löpeld, och att den måste pågå på nätet.
På varje tågresa jag tar (även de senast månaderna, då jag fått gjort mera nödvändig privat kirurgi) finns flera personer som reser med och gör ”psyktjänst”.
Då jag i fjol, på tåget hem från Skien i Norge, förstod detta, tänkte jag att jag måste kolla om jag hittar nåt på nätet. Och jag tänkte också vilket sökord som kanske kunde ge nåt. Jag fann direkt det riktigt allvarliga, som finns detaljbeskrivet i Track A serier.
”Trampa-på-Torger-ismen” har varit (och är troligen fortfarande) som en konstriktning i sig, som verkligen exploderat sedan 2012. – Särskilt då i Värmland. (Och som jag visar finns en propagandakanal av mått i just Munkfors…)
Det vore illa nog att det finns YouTube-identiteter, bloggar och åtminstone en facebookprofil helt vigda åt det heliga syftet att trampa sönder mig (och alltid med samma lögner). Men som jag fann har ”fiction-Torger” även placerats in
en välkänd svensk TV-serie… - påpekat i den tidigare nämnda bloggen. [...] – Effektivare propaganda går inte tänka sig.
Samtidigt förstår jag att det jag hittat på nätet bara skall vara en liten del av vad som finns.
Det är ju inte som om någon kommer påpeka det för mig, utan det lever verkligen sitt eget liv.
[Jag vill be någon att ge mig vad jag behöver för att polisanmäla det som pågår.]

Att Robert var en så totalunik människa, med en totalunik hemsida (med politiska och religiösa… allt möjligt som satt skruv), och jag själv också haft en unik nog hemsida, gör att man kan göra saker så att alla förstår vem det handlar om utan att man nånsin behöver skriva ut mitt namn. (Robert har t.ex. jämfört sig själv med Jesus… - Skulle inte det räcka?..) Man behöver bara slänga in några tangerande parametrar. Sen det är en fullkomlig folkrörelse att gå loss på mig, förstår alla. (De som inte hänger med invigs snabbt nog.)
Så det finns -
[...] - tallösa som ”spoofar loss” på mig.
[Uteslutet stycke.]

Dock pågår detta vanvett, och man psykar loss på mig varje gång jag sticker ut näsan, och vid varje minsta beröringsyta. Det är full tillsluttning. Precis som judehatet under
Hitlertyskland har det föregåtts av en lång tids tilltagande propaganda. 
[Uteslutet stycke.]

Visserligen förstår jag att jag trampat fruktansvärt många människor på tårna genom mitt ”upprättelseprojekt”, men en mobb är en mobb. Inte ens om jag vore det man gör gällanda att jag är, vore det rätt att gå efter mig på det sätt man gör. Om man skall gå loss på mig bör det helst vara med anklagelser som överensstämmer med verkligheten. Och sanningen är att jag aldrig har gjort nåt annat än att skriva om andras ogärningar. Det jag skriver är fortfarande helt sant, och det man påstår om mig är fortfarande allvarliga lögner.
Om jag på nåt sätt kan komma åt det, och sticka hål på bubblan, återstår att se.

 

Track A-dagbok 2 har 394 sidor, och Track A-dagbok 3 har hundra sidor.



Några stycken ur böckerna finns i ramen under.


 

Först i böckerna har jag innehållslistat sånt jag tycker är viktigt eller intressant. Det kan vara allt från långa genomgångar till några meningar jag vill lyfta fram.




           

 



©Torger Berstad | www.lanterna.nu