undermedvetna.
Så -99 kom jag på en plats, och mindes nåt ”fantastiskt!”, men jag hinner inte mera än att försöka hålla fast det förrän det genast hoppar vidare till en annan dröm/plats, när jag försöker hålla det. Och jag hajar till: "Ja! Det var nåt annat fantastiskt!" Jag kommer på sånt just nu. Och det räcker med att minnas vagt och försöka få grepp, så minns man mera, och så hoppar det vidare till nya andra drömmar/platser.
Så -99 märkte jag hur detta bara ville rusa vidare. Just nu minns jag en dröm från en lång skogsväg som ledde ner till vatten. Och just nu mindes jag - nu minns jag nåt annat. Det är otroligt. Och jag tror inte att andra har så ”lätt åtkomst” till sitt undermedvetna på detta sätt.
Hur som helst var det fantastiskt -99 (och är det nu med), och det bara rusade vidare till nya när jag försökte greppa de jag kom ihåg. Men: det var/är samtidigt ansträngande. Så just nu minns jag vagt nåt fantastiskt jag drömt. Jag får inte grepp om precis "handlingen". Jag minns att det var något med att jag tog mig genom en miniälv (och jag kommer på andra drömmar när jag vill minnas det...), med låglandsskog bredvid. Och nu mindes jag nåt annat. Det är såhär det funkar. Jag kommer på nya fantastiska så snart jag tänker efter. Redan kommit på en annat - nåt helt annat. Och nu är det sånt jag inte "fixerat" sen innan. Jag har några av dessa drömplatserna fixerade. Det är platser som är versioner av platser i Gamla stan och Glomma i Fredrikstad. [P.S. Det brukar vara mera dramatiska renderingar av verkligheten.] Om jag, som nyss, bara tar tag i ett sånt minne (drömt plats) vill det hoppa till nya. Så det är som autistiska Temple Grandin beskrivit. Hon har ett kapitel i boken Thinking in Pictures, som heter ”Thinking with my subconscious”. Hon beskriver hur allt dyker upp associativt i bildform i hennes hjärna. Hur det är som Google Pictures. Och det är så det fungerar med mina drömmar. 1999 gav jag detta namnet "drömrusch", sedan det alltså vill rusa vidare när man anstränger sig att få grepp.
Jag har glömt bort det, och trott att "det där kunde jag bara då", men för några år sedan gjorde jag ett medvetet försök om jag kunde, och fann att det kunde jag. Och nu vet jag att jag kan när som helst.
Det har varit precis samma sak när jag talat om detta i nån video. Som nu gör det att jag pratar om det att jag kommer i kontakt med det, och på stubinen upplever det. Det är för mig inte märkvärdigare med att komma i kontakt med det undermedvetna. Det handlar om bilder.
Så, t.ex. : Jag brukar inte minnas drömmar. [P.S. Nu brukar jag göra det.] Jag har skrivit ner mina drömmar förr då jag skrev dagbok. Från 1998 och framåt har jag de daterade, och drömmarna markerade jag särskilt i dagböckerna. Och jag kunde se hur de, som Robert sagt, bearbetade det jobbiga från dagen. Så är det, så fungerar det. Det är hjärnans sätt att läka. - Som med annan bildbearbetning. Hur som helst. Exemplet. En dag kollade jag genom mina gamla dagböcker. Och efter att inte ha mints mina drömmar på länge, mindes jag en dröm natten efter. Så det räcker att läsa om gamla drömmar för att komma mera i kontakt med mitt (åtminstone) undermedvetna. På samma sätt som att skriva om det väcker det just nu.
[P.S. Att försöka minnas saker långt tillbaka i tid kan också göra att man får kontakt med det undermedvetna. "Bildbiblioteket" öppnas.]

Nu det senaste exemplet, med det jag inte upplevt förr. (En metanivå.)
Jag tittade på den starka filmen Midnight Cowboy för två dar sen, eller så. En sak blir klart för mig medan jag tittar på en fruktansvärd sekvens: Jag är traumatiserad. I min barndom. [P.S. Något mått av trauma finns.] Den långa, fruktansvärda sekvensen är cowboygigolons mardröm. Det finns sexuella saker. [...]