|
|
En
samling exempel på hur saker kopplas undermedvetet i mina
teckningar och drömmar. Drömmar från 2011 - 2017. Teckningar
huvudsakligen från 2015 - 2017. |
|
Vad jag förstått har jag större förmåga än normalt att se sambanden
mellan de dagliga intrycken och drömmar. (Annars kanske jag har
utvecklats så att det också finns tydligare samband.) Det är
spännande att se hur hjärnan använder intryck till att väva ihop
bilder och berättelser - effektiva kondensat. Ofta mycket mera
kreativt sinnrikt än något jag själv skulle kunna tänka ut. Jag tycker
också att drömmarna hjälper mig att bättre förstå mig själv och min
livssituation.
Författaren, filosofen och prästen John O’Donohue nämner i boken Anam
Cara ett hebreiskt talesätt som säger att när man inte ger akt på en
dröm så är det som att inte läsa ett brev sänt till en själv.
Ur en intervju: “… and a dream is a
sophisticated, imaginative text, full of figures and drama that we
send to ourselves.”
Jag har svårt att tänka mig ett mera spännande bokprojekt än detta.
Förutom att jag härleder ”drömreferenser” beskriver jag
”drömerfarenheter”. Saker jag gör när jag river mig loss från
mardrömmar, och även annat. Jag kan också komma i kontakt med mitt
undermedvetna när jag är vaken, i vad jag kallar ”drömrusch”. Dessutom
har jag börjat gå i sömnen. [P.S. Det gick i stort sett över då boken var klar.]
Man kan kanske tro att det måste finnas berusningsmedel i bilden för
att ha sådana upplevelser och teckna som jag gör. Så är det inte. Jag
vill försöka beskriva vad med mig och min situation som är annorlunda
eller abnormt, som bidrar till att det blir ovanliga uttryck.
För det första har jag gjort väldigt fantasirika och annorlunda saker
ända sedan barndomen. Jag har flytt in i min kreativitet. Att jag har
autism är helt väsentligt. Det är vanligt att kreativa människor, och
människor med autism, har ett mera associativt tänkande.
(I autistiska Temple Grandins bok, Thinking in Pictures, finns
ett kapitel med titeln Thinking with my subconscius.)
Att jag inte har
någon att visa det jag tecknar bidrar också till att jag inte tänker
på vad andra kan tycka.
Robert har egentligen varit den ende som verkligen försökt förstå mig,
och kommit i närheten av att göra det. Efter hans död 2006 har jag
blivit isolerad. Jag har inte kontakt med någon överhuvudtaget sedan
flera år nu. Det påverkar förstås också allt.
Min livssituation har kommit att bli väldigt pressad. Jag skriver inte
på vilket sätt här, utan det kommer fram efterhand i förklaringarna
till drömmarna.
Även i det jag tecknar har det blivit alltmera tydligt hur saker
kopplas undermedvetet. Bredvid är en sida ur mitt ritblock. Jag
använder A4-block som jag håller liggande. Sedan flera år gör jag små
teckningar ovanifrån och ner i tre eller fyra ”kolumner”, från vänster
till höger. Jag tecknar associativt vad som än faller mig in, men
vanligast planlöst.
Låt säga att teckningarna följer någon tanke neråt den första
”kolumnen”. När jag sedan gör översta teckningen i andra ”kolumn” kan
det tematiskt följa på det senaste, men omedvetet vill det ofta
kopplas till teckningen som finns bredvid. Sådant sker ständigt. Att
jag verkligen inte tänker på vad som finns intill skall bero mycket på
hur man med autism tenderar att gå i detalj. Jag fokuserar så starkt
att jag inte har tanke på vad som finns bredvid eller ovanför, eller
generellt på sidan.
Under hela 90-talet och fram till kring 2006 tecknade jag väldigt lite
föreställande. Att jag tecknat så mycket abstrakt gör att jag har
fokus på vad som sker rent formmässigt, även när jag tecknar
föreställande. Det bidrar till att jag ofta inte märker att något
annat kommer till uttryck än det jag tror mig teckna. Det är spännande
att i efterhand se att något kommit fram undermedvetet.
Tre teckningar i boken har långa förklaringar av vad som kopplats
undermedvetet. Det är motsvarande hur drömmar kan ha långa
förklaringar.
Alltihop är frihandsteckningar, undantaget drakteckningen på omslaget,
bibelillustrationerna, ”Östersjöteckningen”, skylten på nästa sida och
tre, fyra äldre bilder.
Ett par saker gjorde mig tveksam då jag började tänka på att göra en
bok om det undermedvetna i mina teckningar och drömmar. För det första
har jag inte lätt för att skriva. Sen skulle jag vilja göra en bok med
bara mina bättre teckningar, men om det som kopplats
undermedvetet skall beskrivas tvingas jag ha med även många sämre.
Intill bra teckningar finns ofta sämre teckningar som gett att jag
överhuvudtaget gjort de bra. Ofta är också det som kopplats mellan
dåliga teckningar så intressant att jag vill visa och förklara
det.
Därför tror jag att jag kommer göra en bok till med bara de bättre
teckningarna och helt utan förklaringar. Som boken Pennteckningar,
som jag utgav 2015.
Jag har gett boken huvudtitel Out of This World förde att
svenskans ”inte av denna värld” inte är lika positivt laddat.
Jag bör nog tacka skaparna av den prisbelönta israeliska tv-serien
Familjen Shtisel för att ha inspirerat mig att göra boken. Serien
handlar om en ultraortodox judisk familj i Jerusalem, och det finns
många scener med drömmar och syner. Jag har spelat in serien och
kollar nu ett avsnitt nästan varje dag. (Normalt trygghetsskapande
beteende för någon med autism.)
I sista avsnittet finns en scen där familjefadern Shulem försöker
trösta sin konstnärsson med en skröna om en viss Yocheved Gesundheit.
Jag har blivit fixerad vid att ge henne liv. Varför inte låta henne
säga något trevligt om boken? Hon säger alltså att den är ”yofi meod”
och tillägger ”Kol hakavod Torger!” Då svarar jag ”Toda raba!” och
vill göra närmande. Men förutom att kunna för få ord på hebreiska, får
jag svårt sedan jag har Aspergers syndrom. (Sådant kommer också in i
drömmar.) Så småningom blir hon ändå min ”kale” – förlovade.
(Romantiska projiceringar kommer också in i drömmar.)
Annars har jag anledning tacka Marc Chagall för att ha inspirerat mig
att göra bibelillustrationer. Det har lett till att jag allmänt börjat
teckna mera i detalj och utarbetat. |
