P.S. 14/1: Såg i går ett intressant program om varför vi drömmer. Att man inte kan röra på sig vid drömmar under REM-sömn var en grej. Men vissa hade problem med att de rörde på sig. Jag har ju rört mig just i det jag väckts, som i den där epilepsigrejen. Men jag har fattat att det nog inducerats fram på motsvarande sätt som ”exorcistmardrömmen”. Kvällen innan såg jag början på Ryans Dotter, med den krigstraumatiserade engelske soldaten. En major (eller nåt) klagar på hur han själv är feg, och att han börjar skaka ”like an epileptic baby”. Att det var skamligt. Samtidigt såg man bild på hur engelsmannen varit i verkligheten (”återblick”) i skyttegraven – att han inte var heroisk. Han hade krupit fram i panik, med armarna så de täckte huvudet. Detta skall ha orsakat att jag drömde hur jag trycktes fast vid huvudet. Robert har ju talat om att jag inte haft (har?) ”normal ångest” – som han mött många som haft – utan dödsångest, som han kände till från situationen då han skulle hängas i nazisternas koncentrationsläger. Jag tror min traumatisering – ett mått av det har jag – kommit till uttryck här.
Jag tror att talet om ”epileptic baby” faktiskt fått mig bli epileptisk i sömnen/drömmen/vaknandet.