30/5 2016 Apoteksärende. Skrivet under de nästa två dagarna. Sidan 99 – 101.
14:11 Händerna är jätteilla. Redan från morgonen. Men nu har jag hela journalen från gårdagen. Har gjort klart bilderna. Jag hade beslutat att vara mera på hugget. Det är bra irriterande att det varje gång, garanterat, kommer nån på viaduktbron, så denna gång beslöt jag att få med broinsatsen.
Det var måndag, och jag behövde vila ut längre. Jag psykväcks ju varenda fucking morgon. (I dag ca 6:45 igen. Alla möjliga väckljud sen. [Jag har en ny granne, som f.ö. jobbar i Ulvsby, vilket är något pikant man tänkt ut. En del jag skrivit om kretsar kring Ulvsby. (Och Lars Vilks hade sin Muhammed-rondellhund på KRUT’s utställningslokal där…) Grannen har tydligen fått uppgiften att psykningsväcka mig varje morgon.]) Så jag kom mig kanske i väg först 11:30 En måndag, med fint väder, är det för sent. Det var antagligen kring 30 psykningspersoner. Outhärdligt intensivt.
Jag förstod att första insatsen säkert kom vänta redan nere på trottoaren igen. Hissen kom upp bara från våningen under. Igen undrade jag om de ”har den klar nära mig” bara för att visa att de är ”all set”. Nere på trottoaren såg jag, mycket riktigt, första insatsen borta vid parkometern utanför sushirestaurangen. Det var här laptop-insynskvittot kom. Fast jag har blivit lite osäker, för jag kom på en annan ”pissgrej”, som finns i Talking Heads-videon jag lagt på mig-länken. David Byrne ”puts a smile on my face”, som man säger, i hur han är på scen. Ett så spännande, fantasifullt agerande. Mycket inövade dansgrejer, men också spontana saker. Sånt ingen normal artist gör, men som är urspännande och roligt. Han har sagt själv (fanns på nätet, från 2006) att han varit lätt autistisk. Odiagnostiserat Asperger, men att han ”grew out of it”. Det är det som syns, och jag uppskattar.
Hur som helst är det en bit i låten där han går lustigt fram till – väl till den kvinnliga basisten, och gitarristen, och just i det han gör ett skorrigt gitarrljud lyfter han ena benet högt mot dom, precis som en hund som pissar på en stolpe eller nåt annat.
P.S. Jag flikar här in en annan psykning, som jag först förstod just nu innan. Jag skrev just på bildsidan hur videon medfört att flera svarta gjort psyktjänst. Det är ju in absurdum hur vilken nationalitet jag än nuddar på hemsidan, så kommer psykning garanterat av den nationaliteten sen. (Det mest speciella exemplet var då jag varit inne på indianer på hemsidan. Då jag åkte till kiosken här borta, efter paket, kom två nordamerikanska indianer – och de kom inte tillsammans…) I Talking Heads, vid denna tid/inspelning, var de tre vita medlemmar och fem svarta, medräknat de två körtjejerna. De gör också mycket spännande dansande, som en del av showen. Sen fanns på Wikilänken jag lade ut, att låten I Zimbra är inspirerat av afrikansk musik. Så, därav svarta psykare. Men för kanske en vecka sedan såg jag (utan att titta närmre att vad som såg ut som en hel affärsdelegation, bestående av bara svarta, kom nedanför. Jag fattade just att det berodde på videons titel. Det är två låtar: Big Business/I Zimbra. Därav affärsmanspersonerna. (Slut på tillägg.)

Fan, det är nu jag minns att jag inte beskrivit stolp-psykningen från ett par dar sedan.
Jag får nog ta det först, och fortsätta med gårdagens psykningsutflykt sen. Helvete. Det är bara för mycket.
Jag går i surr vad jag redan skrivit. Skrev om barn-HIH-psykningarna. Men det var en annan ”pisshålspsykning”. Det var en gubbe rakt under (denna sidan kanalen), som jag trodde var S. Han hade på en extremt påfallande, blågul, tuppkamsmössa. Det har nu varit flera tuppkamspsykningar sedan Robertboken aktualiserats i och med kontakten med A. [A kontaktade mig och har köpt boken.] Mössan var totalbisarr. Jag tror det var stjärnor i gult på den blå mössan. Jag filmar, och nu lutar han sig ner och tittar ner i hålet efter en lyktstolpe som tagits bort. Ett par sopiga, fulla plastkassar står bredvid honom. Sen reser han sig och vänder sig som han skulle korsa gatan hit, men gör det inte. Han står kvar och skådespelar extra för att jag skall uppmärksamma mössan. Nu är det blågult. Det är nationalism och allvar. Då jag lade in bilderna på mössan började han under att krafsa uppåt, antingen mot taket eller takrännan.
Hur som helst. Det är söndag morgon och ingen trafik, så han står bara kvar för att jag skall se ordentligt. Han ser att jag filmar och börjar låtsas justera mössan. Håller på ett tag med den, med båda händerna. Ett finger fattas på den ena grå vanten. Han har de typiska fulkläderna S brukar ha. De typiska slitna fuljeansen. Och med uppvikta ben.
Väl, det var det. Nu är det bara en lång beskrivning till. Väl, jag har ju gett den beskrivningen, någorlunda, på psykningsbildsidan, så jag lämnar plats och tar in det därifrån.
P.S. 14/7: Tar inte in det på nytt. Se sidan 99!
Detta var ett ruggigt påhoppsinslag på Värmlandsnytt. Finns alltså i tidigare bok. Ria: Narkomana. Pissa på ”lanterna-stolpen” – tills jag rostar sönder. Dör. Får tas ner. Detta, men samtidigt associationen till ett hål i storlek som urnan, efter kremering, sänks ner i. Jag har skrivit (även i ”teckningssida”) om detta overkliga ögonblick på min fars begravning. Och som jag förtvivlade över, tyder detta på insyn i laptoppen. – I och med att jag dagen innan skrivit om att skriva in i Vita Arkivet (inte på riktigt) att man skulle kunna pissa på min grav. Nåt för frestande för att man inte skulle hugga i det. En riktig godbit. Så det fanns gubbens pissassociation och dessutom pojken och pappan som sprang till trädet så han fick kissa på det. Pissa-på-Trädmannen-kind-of-a-thing.

Ok. Då är bakgrunden beskriven. Nere på trottoaren, dagen efter (i går), väntar en kissnödighetspsykning. Man kan se på hela bildserien med henne hur hon överspelar kissnödig, med knixande. Sen ser hon att jag filmar och sparkar mot mig. Sen blev det bisarrt värre, för hon började sparka åt mig och åt motsatt håll, så det såg ut som dans… Jag tror inte det kommer bli riktigt synligt i trycket, men man kan se hur hon först tittar med det typiska hånflinet, nästa gång hon ser mot mig får hon en hatisk blick. Växlingarna mellan löje/hån och hat.
Jag lät kameran vara i gång, men det är en reflex att stänga framtill. Så jag var väldigt spänd på närbilder på henne, som jag trodde att jag fått då jag passerade henne, men det blev inte.
Nästa psykningsinsats kom under viaduktbron, i full fart. Nåt konstigt i gult på cykel. Trodde igen att jag filmade. Blev förbannad då jag upptäckte stängda… vadheterdet? Locket? Framtill. Öppnade det och höll kameran, fortfarande filmande, i knäet.
Nästa insats var en man i gult, med rullator, vad jag minns, på väg upp mot Herrhagen. Fick en bild på en gul prick (figur), som jag tagit in.
Jag ville nu få med viaduktbropsykningarna. [Det kommer alltid psykning(ar) där. Det var den fasta psykningsplatsen hemtjänst införde kring 2010. Pålitligt alltid någon där.] Det fick jag. Först en man i ljusblå kavaj. [Det finns en mängd psykningsbilder på människor i ljusblå skjorta, med flaken hängande utanför. Pekningar till min "bubbelbild", från då jag var sjutton, plus "himmelsflum".] Uppe på bron är man förvånad att ingen är där, med de trixar så hypereffektivt…: I stor fart kom från höger en kille på en märklig tvåhjuling. Små hjul, som enhjulingen man psykat mig med. Men hjulen på tvärs, så jag tycker det måste bli obalanskonstigt att klara åka. Han kom i balansrörelse med ena armen uppsvängd – som en surfare – in till broräcket, och hoppade av saken och tog den i handa. Jag tyckte han tittade med dåligt samvete, men det kanske var önsketänkande.
På videoklippet kom det med en man med lite väl storyvigt hår. Det kanske var en högt-håridé det med? Sannolikt en psykare till. Lite ovårdat. P.S. Kollat bilden igen. Jo, har var insats utifrån silvergrejset jag skriver om nedanför. Abnormt högt, kraftigt, silvergrått hår. Grå skjorta, brun kavaj och lite gråflisigt skägg. Bakom honom en yngre kvinna som log åt mig. (P.S. Hon vet sannolikt vad de andra är, åtminstone.) Ingen ser mig som nåt positivt. Hon kan ha varit tillfällig passerande eller tillströmmande psykningsinsats.
Nu stängde jag av kameran. Direkt efter kom nästa insats mot viadukten. Kille i svart och mörkgrått. Nån sorts finsirlighet på plagget på överkroppen. Kom på just nu att det skall ha varit silvermönstring, baserat på vad jag hade skrivit på sudokulänken. Jag spånade att pinnen väl borde kunna vara nåt för Strömsö, eller annat pysselprogram. ”En fin pinne med (helvete jag minns inte ordet!...) silver-(…)’dekorationssmåflingor’ i ändarna.” Och skrev även ”Eller kanske för scouter.” Nåt jag faktiskt tänkte. Jag har varit scout.
Så på fyra minuter, och 70 meter, var det 7, 8 insatser… Kanske nån mera jag missade vid bron.
16:46 Jag vill bli klar med den här skiten och tar bara det uppenbarare som jag minns klart. Då jag kom fram mot början på gågatan såg jag dagens HIH-psykning, men lät bli filma paret.
Då jag kom fram till gågatan kom gubben som nu antagligen har psykningsrekord mot mig. Detta är första gången jag mött honom och han inte haft händerna på ryggen. Men jag stannade upp och tog upp kameran, med nåt demonstrativt flin åt honom, som han genast besvarade med att lystigt le tillbaka. Som mordisk lust. Märkligt. Inget man väntar. Men jag blir nu så provocerat av honom – vilket han ju vill – så jag har haft fantasier om honom, och det vill bli så jag vill ”göra nåt på riktigt”. Det skall man inte tolka som ”våld!”, för jag har inte såna tankar, men jag vill spontant konfrontera. [P.S. Jag har aldrig i mitt liv blivit våldsam eller slagit någon.] Jag blir arg. Medan jag tog fram kameran passerade han mig nära. Jag vände stolen för att filma honom bakifrån. Som man kan se på bilderna stannade han och tittade bakåt, så han såg att jag filmade, och gjorde sen den obligatoriska snormarkeringen. Men han hade klätt upp sig utifrån att jag lagt ett par intervjulänkar på min Zappa-länk. Han hade nu en stilig svart jacka - förresten: jag fattar nu att jackans rutstruktur berodde på sudokun – svart jacka med kragen uppvikt i nacken, för att se ut som Zappa på albumet Jazz From Hell. Det jag psykats så utifrån, av en (nog flera) annan gubbe, tidigare. De ger mig helvete. Det är också inspirerat av animationen. Han som bränns har svarta och mörkgrå kläder. Men gubben var nu helt i svart. Och en matkasse.
Just precis. Innan – nog vid Bilanmuren – hade en tjej i röd, vit- och blårutig skjorta passerat på cykel. Jag borde ha filmat henne. Jag gjorde samma misstag som förra gången i hur jag åkte rakt fram i gågatan. Det är stängt längre fram, så igen (under psykningsstress) irritationen över att behöva åka tillbaka, så man kan korsa den där taxiupphöjningen (som är för brant för att ta sig upp på från sidan), till andra sidan gatan. Nu dök den röd, vit- och blårutiga tjejen upp igen. Och hon mötte en annan tjej, klätt i… exakt likadan bjärt röd, vit- och blårutig skjorta… Så det är synd jag inte har den bilden. Men det blir direkt och konstigt om man skall dra upp kameran sådär – och då mera så mot unga tjejer…
Minns inget uppenbart före apoteket nu.
Där inne var det jobbigt mera folk. Överhuvudtaget mycket folk ute. Det var två unga kassörskor i huvudduk. En med lila. Verkade lite väl mycket. Passerade mig. Jag såg att den outhärdligt jobbiga gubben var i ena kassan. Jag fick vänta ett bra tag. Plötsligt ställde en tjej sig helt intill mig, så det var nog insats, sen hon bara blev stående, tittande i hyllan.
Då det blev min tur var det gubben jag kom till. Innan hade jag sett hur, som vanligt, ett par andra kassörskor talade medan de tittade olmt (det är det självklara norska ordet, som jag inte vet svenska motsvarigheten till: fientligt) mot mig.
Jag inställde mig på att oberoende av hur ruggig gubben var gällde det att vara vänlig ändå. Det skulle inte bli som förra gången med honom. Han var på sitt ruggigaste. Fick tryckt skit på mig som aldrig förr. (Man tänker på anmälan, men…)
Det var mera än normalt jag skulle ta ut i dag, och, som vanligt, höll han på i slow motion, med onödiga ”utvikningar”, för att flera psykare skall hinna till ”posterna”. Detta som apoteket tagit som deluppgift. Han gav mig överraskningen direkt. Förutom det jag listade upp sa han att enligt datorn hade jag även fått recept på Nocinan. Så nu fattade jag att det inte lagts till i apodoset. Han betonade sen att det var "tur han sagt det", för annars hade jag blivit utan. Men sen kom chocken att hon skrivit ut fem uttag på 100. Och han sa att han skulle visa mig det på utskriften sen. Då han kom till Xanor sa han att det fanns en annan, som var det samma, men som kostade fem kronor mindre. Och vilken ville jag ha. Det är ju ständigt att de frågar ”Går det lika bra med XXX?” – Nåt med annat namn, som är det samma. Grejen är att defaultsvaret då är ”ja”. Jag har AS, och är under TERROR, så jag tänker inte klart. Så det blir till att han egentligen får tryckt på mig den som är fem kronor billigare. Det vill han förde att han vill trycka på mig snålhet. Att jag skulle vara snål är den ena lögnen om mig som A tagit efter flytthjälparen från 2008, som stal halva mitt bohag. (Så den myten har kanske aktualiserats i och med kontakten med A?) Så när det nu blir den ”billigare” gör han sen en poäng av att ”Då spar du fem kronor.” Så här trycker han skit/lögn på mig. Han upprepar det på slutet. Sen är det ju givet att han inte vill ge mig alla de tre tuberna Siduro. Jag frågar, sen bara två ligger framme, och han påstår att de bara hade två. (Helvete. Nu kom jag på att jag ju igen kunnat ringt och fått bekräftat på apoteket riks, att det var lögn – igen.) [De har ”apartheidboykottat”/mobbat mig med att inte ge Sidurogelen. En gång ringde jag apoteket riks, då jag kom hem, och fick bekräftat att det visst fanns Siduro på apotek Örnen.]
När han hämtat det andra sa jag att jag även skulle ha apodoset. Han sa då låtsasförvånad – han spelar allmänt outhärdligt och sliskigt – att han skulle se om det kommit. Jag sa då snabbt att det kommit ”förra onsdan”. ”Onsdag förra veckan”, var det, tänkte jag sen.
De senaste par gångerna jag varit på apoteket har det inte varit läbbigt psykningsskådespel intill och bakom mig, så som de haft för vana i åratal nu. Värre de senaste åren. I dag var det igen läbbigt skådespel. Och extra mycket. Först hörde jag två kvinnor bakom mig tala. Väl, den ena malde bara på, om hudkräm nåt. Så jag fick tänka att detta var det första. Jag har använt hudkräm ett tag på min armbåge, sen den blev sårig. Fattade efter ett tag att det berodde på hur jag lägger mig med armbågen in mot fönsterkarmen när jag matar kajor. Den var helt torr. De har väl möjligtvis sett detta. Annars kom nån i grått fram i zombiestil, som jag avsiktligt inte tittade närmre på. Men det uppenbara skådespelet kom sen, och det var verkligen läbbigt denna gång. Jag blir varse att i kassan intill står en ovanligt killig tjej, med kroppsform motsvarande animationsfigurerna, i vinröd t-tröja och spelar ”falska Torger”. Hon har svagt rödtonat hår, och jag upptäcker att hon har en tuppkam… Jag fick kort på henne ute, sen, men tuppkammen lär inte synas särskilt i trycket. Men igen en tuppkamsgrej.
Killiga tjejen har nån med sig. Hon talar högt, konstlat, så jag skall snappa upp. Det är om saker som refererar till mig. Om hur hon solar. Att nåt inte är problem. Detta är ju nåt jag talat med en expedit om, apropå Sidurogelen. Sen om hur nåt inte ger biverkningar. Det är ju också vad jag alltid svarar, och det får man bocka i när man förlänger recept. Det jag nu fått med magen kanske tas som bevis för annat? Jag har nu faktiskt lätt eksem i kanten av områdena där jag använder Siduro. Men det är bara i övre ytterkanten, så jag fattar att det beror på orenhet som blir i kanten. Det är inte där gelen behövs, utan det hamnar där. När jag ser till att det inte kommer där försvinner det. Syns mindre i dag än i går. Så det är inte eksem pga. sol, för jag får ju ingen sol – längre. Men de har för sig att jag ljuger om allt möjligt. Hur som helst spelade hon mig, och det var vedervärdigt.
Efter henne kom en skådespelsinsats till. Igen har skådespelaren nån som är eller föreställer stödperson. (Det var i alla tre par.) Det är en lång, ovårdat man. Sen det gått en dag minns jag nu inte vad på överkroppen som fick mig misstänka. Men sen tittade jag ner och såg de svartvita ”fotbollsjoggingskorna”. De som jag påpekat i flera psykningsinsatser förr. Bildsidorna. Det är pga. min kusin i Kongsvinger, som varit spelare och sen coach. Den som dyker upp överst när man googlar Berstad. På Perago-kliniken var det fotbollspsykning utifrån honom. [P.S. Just funnit att även en Finn Berstad funnits, som var känd fotbollspelare.]
Min expedit gojupprepade sig så ofta om Nocinanen att det hela blev oklart av hur han tog om och om och om, om det. Så tillslut sa jag att jag inte riktigt förstod. (Han har f.ö. invandrarbakgrund.) Vad jag minns härmade han med fotbollsskorna, i kassan intill detta, och sa han inte förstod nåt. Det knyter dessutom an till hur jag skrivit till A att jag inte förstod honom. Man tvingas be om klarhet.
Min expedit släpar, står still och förhalar. Sen skall han visa mig apodospapperet. Gör nåt som ingen nånsin gjort. Går ut till mig med papperet och pekar på hur det står. Han säger ”han” om läkaren, fast det är hon. I morse fick jag panik, för jag tänkte att tablettpsykologen kanske lämnat över Nocinanen till min vårdcentralsläkare. Jag tror inte det hänt förr att nåt skrivits in i apodoset utan att jag först fått ett fysiskt recept av henne. Det jag alltid får betala för.
Sen är det klart, och jag skall åka. Då stoppar han mig plötsligt för att ge mig nåt. Jag har AS, och jag försöker (fast det vill dra åt annat håll – förståeligt nog) vara trevlig, så jag tackar bara ”ja” till vad man än säger, utan att ens höra. Det är kvittot, och han säger nu: ”Så att du kan kolla att det är rätt när du får räkningen.” Så en andra gång trycker han på mig snikenhet.

Klockan är nu 19:51. Jag har hållit på hela dan med psykningsjournalföring, och det är mera kvar från i går… Blir sjuk på det, och jag har inte händer för det nu.
I morgon kommer jag att få att skriva, från tvättidspsykning. De är ju mera PÅ nu. Men jag får skriva klart från i går, också i morgon.
Ah, glömt att jag vädrar. [Man får bara vädra 20 minuter åt gången. Det blir helvetiskt varmt.]

1/6 Vidare i psykningsbeskrivningen från apoteksärendet 30/5.
Jag åkte ut så jag kunde ta Hamngatan (? Den intill järnvägen) tillbaka. Strax kom hon med tuppkammen mot mig från järnvägsstationen. Hon hade en neongulgrön koffert med hjul, som hon drog. Det är ju en referensfärg man använt ofta förr, utifrån Thom Yorkes album Tomorrows Modern Boxes, med neongulgrönt på dött grått. Jag kan ta in hur jag skrev intill videon Burn The Witch:
P.S. (7/7) Jag har nu tagit bort texten, men jag hade skrivit att av samtida musik tycker jag att Björk och Radiohead, och annan musik av Thom Yorke (vokalisten i Radiohead) är det mest intressanta jag vet om.

Hon passerade mig, och jag vände stolen och filmade henne bakifrån. Ljuset var så det inte blev så bra – tuppkammen syns väl knappt – men detta var en ruggig psykning, så det är en lättnad i det hela att jag fick den bilden.
På den långa, raka och folktomma sträckan jag nu såg framför mig, fanns en lång man. Han visade sig vara psykare. Och rätt snart såg jag två kvinnor, som också var psykare. Mannen var en följa-efter-framför-variant. En av de kusligare jag varit med om. Han gick så att jag väldigt långsamt knappade in, så jag fick väldigt långt tid på att titta på honom. Jag tror han var i svart och grå (inte säker – det refererade i så fall till han som ”häxbränns”), men han hade en ljusbrun läderkontorsväska. Det kan referera till att han i animationen är nån sorts kontorsarbetare. Det är den längsta följa-efter-framför-psykningen jag varit med på. Jag väntade att han skulle vika in på nån av tvärgatorna, men han bara fortsatte rakt fram. På slutet gjorde det mig så klaustrofobisk att jag var nära åka in en av tvärgatorna.
Men innan såg jag alltså två gummor på långt håll. Det är speciellt här, i att man kan se psykare ett par hundra meter borta, och har tid få fram kameran. Tänkte att jag borde det, sen gummorna borde vara psykare. Gjorde det tyvärr inte. Då jag kom nära fattade jag idén. De var övervägande i vitt. (Nu har jag förstås glömt saker.) Men den ena gumman hade en axelväska, som hon höll onormalt. Väskan hängde på vänstra axeln, och hon höll remmen i högra handen, så att armen korsade bröstet diagonalt. Nåt var bebisljusblått precis som min sudoku-clue. Minns inte om det var väskan eller nåt annat, men det stack ut. Så med armen och ljusblått illustrerade hon sudokun. En subtilare variant, men jag minns att jag fått nån liknande subtilare psykning på denna sträckan förr nån gång. Tanterna tittade mot mig. Det är en lång strecka från järnvägsstationen bort till Carema. Jag var till sist framme så jag kunde passera mannen. Vid Carema brukar psykning komma. Ofta av kommunanställda. Mannen hör mig precis bakom sig. Precis då jag kommer upp bredvid honom tvärstoppar han abnormt abrupt och vänder sig, i stoppet, tvärt runt. Som om han skulle ha förstått att han gått för långt, och skulle tillbaka. Men detta är bara uttänkt för att skrämma mig optimalt. Han har ett obehagligt, allvarligt ansiktsuttryck. Verkligen som nån som är ute för att…skrämma skiten ur en. Serious business. Påminner om typer som psykat mig på tåget.
Detta skedde vid Caremabyggnaden, där jag alltid psykas. Ortopediska huset, där jag fick opererat ut (nästan hela…) sesambenet, låg, eller ligger (minns inte), under Carema. Finns koppling.
Samtidigt skedde nåt annat just där, som jag antar var psykning, men har svårt tolka. Det är ett stort trafikerat kors här (liten knutpunkt), och cykelstig. Mellan korset och cykelstigen finns en strimma gräs. Jag minns inte precis, men kanske 15 x 1½ meter. På den smala strimman, mitt i trafiken, släppte nu en kvinna ut sin lilla, svarta pudel. Väldigt märkligt att ge den så minimalt med… ”luftrum”. Kissa där? Jag upptäckte på skärmklippet med han som kom ala Jazz From Hell, att en gubbe med en stor svart pudel också mött mig. Jag har grubblat om de tycker att nåt i förhållande till A, eller nåt annat, skulle uppfattats som att jag ”gör en pudel”. Annars skulle den för lilla grönytan kunna illustrera min inskränkta frihet. Den Carema/Ortopediska huset sett till att blivit inskränkt, genom att lämna kvar en bit av sesambenet. Från att ha tänkt att det nog var ett misstag har jag ju sen skrivit in det i förra bokens förord, att det skall ha varit sabotage.
Sen åker jag in tvärgatan, som har enkelriktad. Jag åker i gatan här, sen det aldrig är bilar, och hur trottoaren är. Nu kom en sopbil backande mot mig. Sen fanns nån med långt skägg. När jag sen såg Bilanmuren [En annan plats där det alltid väntar psykning.], gick ett par som såg ut att kunna vara knarkare där. Annars kom (av vad jag fångade upp) en tjej till med animationsfigurproportioner här, i psykning. Jag fick för mig om jag skulle kunna stanna och få lite sol. Men kan inte få ro i stressen. En tjej som kanske var 12 kom mot mig. Det besvärade, och nån kom bakifrån, så jag åkte vidare. Nu har jag nog glömt nån, för på trottoaren framför skolan kommer alltid insatser. Men det var skäl att man inte kom mangrant vid viaduktbron nu, sedan jag filmat där innan. Så denna gång mötte ingen mig på bron. För gott för att vara sant. Men: De fixade det på annat sätt. Från bron ser man in på en liten uteservering utanför diskot, och där hade de placerat ett par, och killen hade gigantiskt skägg. Som prästens (eller mitt 2003). [Några uteslutna meningar.]
Men de fixade ett par psykningar till på den sista snutten till porten. Såg på håll en kille i svart komma. Tänkte att det nog fanns ett budskap till mig på hans T-tröja. Det gjorde det. Då vi möttes såg jag att han hade ett stort kryss över bröstet, och att det fanns tecken och skrift i ”kryssrutorna”. Så det var ytterligare en sudokuidé. Han var allvarlig.
Efter honom såg jag nästa insats komma. En kvinna med en bisarrt utseende barnvagn för tvillingar. (De vill väl anspela på syrrans tvillingar, mitt i barnförnedringsidéerna.) Det var två skilda huvuddelar på en vagnunderdel, och en var svart och en vit. Nu var jag där jag korsat gatan, så jag beslöt korsa och filma henne från andra sidan gatan. Som man kan se på bildsidorna hade hon klätt sig i en underlig röd- och vitrutig jacka, anspelande båda på Roberts ”världsflagga” och, igen, sudoku. (Vad jag minns var det nåt i rutorna också.)

Phu… Klar. Då är det bara tung ruggig bildbehandling kvar. Nej, det är det inte. Jag hade ytterligare psykningar på minneskortet, från ett par dar sedan, som jag måste beskriva.
Och nu är hettan läbbig igen.