Ur boken Dokumentation av en masspsykos.

Psykningsbildsidorna. Med inledning.  
[P.S. Allt är inte riktigt aktuellt längre.]


Det finns 77 psykningsbildsidor i boken. Nästan alla ur "Track A-dagböckerna". Först finns inledningen nedanför, där jag beskriver många vanliga psykningsgrepp. Detta var 2016, och flera av de vanliga psykningsidéerna från då har varit borta länge nu (2018). Jag tog bort allt detta från hemsidan i fjol. Att jag nu lägger ut det igen medför att alla gamla psykningsidéer igen blir en del av "psykningsrepertoaren". Man hugger direkt i absolut allt jag gör på nätet. Det är metoden som skall knäcka mig.
Förr har jag haft 36 psykningsbildsidor liggande ute. Nu är det elva. Hur bemöter man att man är utsatt för ett i system satt notoriskt vanvett avsätt att få en att antingen begå självmord eller knäckas? (Sedan jag har en psykiatrisk diagnos har jag ju ingen röst. Det är det som är det "fantastiskt smarta" med psykningssystemet: Man vet man kommer undan med det.)


Innan inledningen har jag på vänstra siduppslaget detta:

”Ro det iland”:
Till höger är en bild jag gjort från en sträng på HW [Hans Westlund] sin trampa-ihjäl-Torgerfacebooksida.  Man kan se att agendan mot mig har ett fastlagt mål. Här i byggnaden finns inte bara en granne intill med samma namn som Roberts son, A, och en känd-från-tv ”Double 0 Zero” under, utan man har även installerat en kille (man? – jag vet inte vem det är) med samma efternamn som HW. Det hela hänger bra i hop.
HW’s ”Japp Japp” hänsyftar till Robert. Det är ett exempel på hur häxbrygden ständigt innehåller Robert-referenser, för att man skall fatta att det handlar om mig.
På jappinen.se (som jag ju gjorde - och sen rev ner...) finns en länk med filnamnet AndraJapp.htm.

Dessutom har jag förr ofta brukat svara ”Japp”. [Fel: Jag säger väldigt ofta jäpp eller japp. Därför sa även prästen i performanceduon Jordens Salt, vid invigningen av utställningen Vem är rädd för Robert Jäppinen?, att de (alla) nu skulle "jäppa". Pekning mot mig. Publiken skrattade.]
HW har gjort nidbilder på mig föreställande alla möjliga djur (och ett monster och en bil).
Jag har aldrig i mitt liv slagit någon, men i ett blogginlägg har han 2011 även gjort mig till en boxare: ”En slugger som slåss mot orättvisor och vardagens komprimerade skit.” [P.S. Jag slåss mot lögnskit. Hans och andras.]

Agendan mot mig framstår klart i följande formulering:
”Den har vridit sig ett halvt varv och är nog nära att gå ner på knockout, men den kanske reser sig innan matchen är över. Vi får se.”

[P.S. Det har pågått och pågår en hejdlös dehumanisering av mig. HW kallar mig här "den", och han har faktiskt en annan grej där det står att jag "egentligen inte är en människa längre".
Är inte något uppenbart väldigt fel om man vill tro och följa lögnare som uttrycker sådant?]




 

 
Klia huvudet:
Se Ett par andra exempel på nätpåhopp. (Håna-Torger-tidningsbild.)


 

   

    Psykningsbildsidorna
 

 
Det är en lång rad av olika skådespel som används i psykningarna, och man klär upp sig så man signalerar med färger och annat, så att det blir uppenbart nog för mig att det är fråga om psykning. Det vore ju annars bortkastat, så man brukar fixa saker som ser för skeva ut. Genom böckerna får mina hetsare en bra inblick i hur det fungerar, och också på hur subtil nivå de kan lägga sig, så jag ändå fattar. De kan så att säga finkalibrera sitt mordvapen.
För ett par år sedan skrev jag på hemsidan att det 2012 hade blivit seismiskt utslag på HW’s blogg och facebook, bara jag flyttade ett kommatecken på hemsidan. Det blev tydligen ett kvitto på att detta var en bra metod, för sedan dess kommer alltid psykningssvar här ute, utifrån vad jag än gör på hemsidan. Helt garanterat varenda gång.
Psykningarna började systematiseras kring 2010. Från 2012 kunde jag inte längre stå i mina vardagsrumsfönster utan att fem-våningar-ner-psykas.
En tidig, ofta återkommande psykningsvariant, har varit händerna-på-ryggen-psykningar. På sidan 76 finns bild på ”professor Snurreplutt”, från min ”galna” hemsideavdelning, Slintsidan (från 2002 - 2003), som länge låg ute. HW har gjort åtminstone två nidbilder på mig med händerna på ryggen. Bredvid har jag avbildat den ena. Jag har skrivit hur Aspergers syndrom kallas liten professor-syndromet. Jag var en sådan i barndomen, och har fortfarande ett ”Aspigt” teoretiserande språk.
Jag är tacksam över att man det senaste året verkligen bitit sig fast i att göra hand-i-hand-psykningar. Just genom mängden av sådana bilder blir det tydligt för vem som helst att det jag beskriver faktiskt pågår.
Bilderna är skärmklipp från film, som man bör se. Jag tar allmänt bara in kort från situationer jag är helt säker på att är psykningar. Just med hand-i-hand-psykningarna har jag dock tagit in nästan alla. Normalt har man brukat se något enstaka ungt par hand i hand här på våren. Plötsligt finns nån varje dag... Min ursäkt till eventuella par som kommit med fast de inte gjort ”psyktjänst”. [Jag har sedan detta skrevs nästan slutat filma hand-i-hand-psykningar, men de kom extremt ofta vid denna tid.]

Jag vill lista några av de andra vanligaste, återkommande psykningsvarianterna.
Vi har HBTQ-temat. Man hånar mig genom att göra mig till homosexuell eller kvinna, fastän jag är heterosexuell. Det innebär mycket användning av rosa, men också deltagande av personer som är, eller ser ut att kunna vara, HBTQ-personer.
Vi har barnförnedringstemat, som innebär att man gör mig till ett barn. (Gärna en liten flicka, så att det samtidigt blir HBTQ-förnedring.)
Jag har inte vetat att föräldrar brukar kalla sina helt små barn för ”pluttar”. [Min bok, Sagan om Snurreplutt, utgett 2005, är otroligt förnedringstacksam.] Dessutom skriver jag mycket om min barndom, och är präglat av hur Robert sa att det naiva i oss är det mänskliga. Man har alltmera börjat dra med barn i barnförnedringspsykningar, men detta är något jag inte gärna filmar, så det finns bara några få barn med på bilder här. Man använder allt från spädbarn och barnvagnar, till barn som är tillräckligt gamla för att förstå att de är ute och hånar mig. Som jag tagit in exempel på, är det familjer ute och psykar mig - typ som familjeaktivitet. Jag tycker det är otroligt sjukt, och att det essentiellt innebär att föräldrarna uppfostrar sina barn till mobbare.
Missbrukstemat används också ofta i psykningar. Jag har aldrig haft missbruk – i verkligheten – där jag lever – men det är, som jag skrivit i
förorden, en av grundlögnarna och propagandamyterna, som sprids.
(Om man stenhårt tror något som är overklig, och
omöjligt kan godta tanken att man skulle kunna ha fel, tycker jag det kan kallas idioti. Därför gjorde jag 2007 ett häfte med titeln Kadaverpudding, där jag hade teckningar kring ordet ”pundhuvuden”. Jag kallar alltså de som insisterar på att tro detta overkliga om mig, för pundhuvuden. Idioter. Det är väl inte schyst mot de som verkligen har problem med missbruk, men så har jag alltså använt ordet en del under åren.)
Dessa psykningar involverar ofta personer som är, eller åtminstoneser ut att vara, missbrukare. Det finns en bildserie på en kille som spelar att han har outhärdligt huvudvärk. (Jag tror inte att jag varit riktigt bakfull sedan 90-talet.)
Vidare har vi handikapptemat, utifrån att jag förstås bara har låtsashandikapp. Så det är många i rullstol och permobil, eller med kryckor. Sommaren 2013 såg jag personer med amputationer var varannan dag. Jag har förr (på cd-skivan till Spelar ingen roll) uttryckt mig drastiskt om att jag behöver självskada min fot, för att få hjälp. Och att amputation vore bättre.
Man psykar med olika härmningar, av allt och vad som helst.
Sedan jag inte får vård, och förfallit, har jag en ful kropp – som man fixar härmningsskådespelare utifrån. Man härmar hur jag är klätt, hur jag går, hur jag går på kryckor, hur jag står och är här inne i lägenheten (…) etc.
(Jag brukar tänka att när jag en dag ligger för döden kommer de hånhärma även mina dödsrosslingar. Och efteråt kommer de leka med liket, som jag hörde att två kvinnor på ett äldreboende gjort. Tagit kort på den döda, med solglasögon på, och väninnan bredvid.)
Det är, som sagt, allt möjligt intrikat skådespel utifrån vad jag gör på hemsidan.
 


Näsduk. P.g.a. att jag inte får nog frisk luft, och sitter för mycket vid datorn, har jag rinniga ögon, vilket också ständigt hånhärmas. Hans W har slagit mynt av detta i tallösa påhoppsbilder, där han påstår det beror på missbruk.



 

Det är psykningsskådespel som illustrerar att man vill göra mig illa, och att man önskar mig död.
Jag kan inte andas ordentligt genom näsan (skulle behöva operation), så jag spolar igenom bihålorna varje morgon och kväll. Det är nog huvudorsaken till den ständigt återkommande skådespelsdetaljen med ”snormarkeringen”. Allt som är äckligt är ju tacksamt.
De uthängda ärmarna på tröjan jag har på på bilden bredvid finns härmat av många. Bl.a. kvinnan på omslaget. Just det skådespelet refererar f.ö. till ett foto på hur Robert 1970 dras bort av två poliser. Man insinuerar med det att jag skulle vara en skurk som behöver tas. Som man kan se blandar man in allt möjligt av Roberts saker i det man gör mot mig. P.g.a. öknamnsstorlanseringen av Robert och mig som ”röda och grå parhästarna”, finns t.ex. mycket användning av grått och rött i klädsel. [Det behövs extremt mycket illvilja och en spattig fantasi för att kunna göra Robert till kommunist och mig nazist, men det ser ut till att man ljugit och fabricerat det dithän. Det finns ingenting jag nånsin uttryckt som skulle ge skäl till detta grova förtal. Någon: Säg det rakt ut så jag kan polisanmäla det! Det är vansinnigt sjukt.]
Vi har också ett nationalitetstema, med användning av gult och blått - för Sverige - eller rött, vitt och blått (T-tröjan på bilden) - för Norge, och mig.
Från förvärrningen av mina skador, 2007, blev livet oöverstigligt svårt för mig, så jag kunde t.ex. inte längre enkelt ta mig till klädaffärer, och köpa nya kläder. Då jag köpte min första elrullstol körde man igång psykningshetsen. Sen dess är det orsaken till att jag har svårt få köpt kläder. (I skrivande stund har jag för långt hår. Psykningarna är nu så


Jag vill inte lägga ut fula bilder på mig själv, men måste för att psykningar skall bli begripliga. (Man får försöka göra det så "vetenskapligt" det går.)

 
 intensiva att vad jag än behöver göra ute blir… - för svårt. Jag ger mig numera bara ut när jag måste.)
Fram tills vintern 2013 har jag haft byxor med hål i, när jag varit ute. (Trots ett stort arv på bankkontot.) Detta är också något man kan se hur det härmpsykas.  [Dels förde jag också är totalt ofåfäng, vilket hänger ihop med min autism och påverkan av Robert.]
Förde man tycker att jag är flummig - fastän jag inte varit stereotypenligt klätt så sedan jag var nitton - är ”hippietemat”/”flumtemat” också återkommande. Det är många psykningar som alluderar på ”högtsvävande overkligheter”. Händerna-på-ryggen-plutten, som jag ritat efter HW’s målning, har grönt gräs som himmelbakgrund, och himmelsblått som jord.  [Om man har tankar och upplevelser åt det andliga hållet är det automatiskt "flum" i den superytliga stereotypvärlden man lever i.] Det beror dels på en gammal nonsensvers och dels till hur jag 2007 tillägnade Spelar ingen roll till Robert, Ola Magnell (för hur han influerat min diktskrivning på 90-talet) och Kay Pollak - och specifikt hur jag skrivit om filmen Så som i himmelen. (Jag lyssnar inte på Ola Magnell sedan början av 2000-talet och har inte läst Kay Pollak sedan 2007.)

Det finns alla möjliga sådana pekningar till saker jag gillat, skrivit om, eller hur jag nån gång sett ut, eller vad jag nån gång gjort. Varenda liten gnutta av information (och desinformation - feltolkning) om mig används. Det blir väldigt konstigt när det handlar om saker som ligger 10, 20 eller 30 år tillbaka i tid…
Innan det blev populärt att härmpsyka mig utifrån det, har jag ibland brukat ha nån väska eller plastpåse, över axeln. Se kortet på nästa sida! ”Axel-härmpsykningen” är alltså också en variant som finns med i bilderna.
Korten bredvid [- Kort som finns i boken, men jag inte vill lägga ut sedan jag inte ser klok ut.] är tagna av Robert och min gemensamma vän under många år, ”G”. (Hon är en av de jag skriver om i förordet, och hon har själv gjort ”psyktjänst” några gånger. [Det känns väldigt sorgligt och märkligt sedan vi haft så mycket fint förr.]) Hur som helst har hon tagit väldigt många kort på Robert och mig. Jag har brukat ha en spänning när jag fotats, som tagit sig uttrycket att jag tryckt tungan mot kinden. – Bara en nervös grej. Hur som helst har folk tydligen fått se dessa bilder, för som man kan se gör många en ”tunga-mot-kind-härmpsykning”.
I dagböckerna har jag beskrivit ett antal psykningar som är gjorda utifrån att man har insyn i min dator. Det finns något sådant exempel med bland bilderna.
 
  

För att inte tvingas montera om bilderna, som de finns i Track A-dagbok 7, har jag låtit sidorna komma i samma följd som där. Därför börjar det med ett antal hand-i-hand-psykningar (HIHpsykningar), följt av ett antal händerna-på-ryggen-psykningar (HPR-psykningar) och några andra varianter. Efterhand kommer bilderna mera i rätt följd och daterade, fram till de senaste, nu från Juni 2016. (De som också kommer finnas i Track A-dagbok 8.)
Från sidan 120 följer psykningbilder från de tidigare böckerna. Från Track A serier fram till Track A-dagbok 6.
Jag har inte tagit in bilder på tidigare psykningar, som skulle kräva längre förklaringar. Det finns alltså många flera i de tidigare böckerna. Som man förstår, om man läser mina dagböcker, är psykningssituationerna som finns uppfångade här, bara en bråkdel av en bråkdel av vad jag utsatts för.
Jag har valt ut dagboksbeskrivningarna till några få av bilderna, och lagt de efter bildsidorna, från sidan 145. I bildsidorna är dessa situationer markerade med en röd asterisk.
Det är mycket som här inte får sin förklaring, sedan jag inte har med alla dagboksbeskrivningar.
 



 


Efter detta följer alltså 77 psykningsbildsidor. Här är elva.

 

Han med ansiktsmasken på bokomslaget.
Plus upprepad kommunpsykning.


 
När hemtjänst gör psyktjänst.
   

  
Fyra
bildsidor med lång text.
  

 



Fyra psykningsbildsidor som inte finns i Dokumentation av en masspsykos, utan är ur Track A-dagbok 9: Viral hets - masspsykos.

 

 



Om någon vill hjälpa mig, kontakta mig! Det är definitivt unikt att någon utsatts för något sådant och samtidigt dokumenterat det så grundligt som jag har. Och det enda jag har gjort är att skriva opopulära sanningar.

Även om jag vore vad man har mig till - vad nu det precis är (det vet ju bara alla utom jag) - så vore det som pågår inte något annat än barbariskt. Ett tyranni mot en individ är också ett tyranni. Det är inte välfärd så länge alla inte är med. Jag är pressad utanför allt som är självklart för alla. (Och som var det för mig tills 2007.) Ett liv i "fängelse" med konstant psykisk tortyr.
Ett pågående "lönnmord", som jag kallar det i förordet. Hur kan något sådant pågå och rättfärdigas?
Något olagligt sanktionerat från toppen. (Som utgår från en härva av lögner.) Det är absolut en unik situation. En väldigt avslöjande unik situation.
I slutändan ser jag ut att vara den enda laglydiga medborgaren, sedan alla andra springer med i flocken med den laglösa "aktiviteten" - masspsykosen.
 




©Torger Berstad | www.lanterna.nu