Inbunden bok med fem diktavdelningar.
     Huvudmaterial från 2001 - 2004.
    
En dvd-presentation av  mitt konstnärskap
     per 2008, följer med.
  

  
      









                         Ett drygt tre och en halv timmes bildspel.

    
     
     

    







      
     


        Bearbetning

På dan är hjärnan till besvär
på natten terapeut den är
Då bläddrar den i kartotek
och skickar in i yster lek
skelett från garderoben

När jag vaknat vet jag väl
vad mitt liv har som är fel
- skeletten nänns och ordnas

Sen åter in i kartotek
och hjärnan lagar yster lek
vid nästa drömseans




   
                                                         Rykten

                                                I Dollywood bor Dolly
                                                där lantligt med sin röst
                                                hon sjunger om sitt hjärta
                                                där bakom stora bröst

                                                I Hollywood man säger
                                                att Holly som var tyst
                                                gav upphov till den kloning
                                                som sjunger och har byst

 
 



       Pantlån av strid

Som barn får man kämpa och stride
- det ser jag som vuxen så väl
Själv gav jag upp hela striden
och därför blev allt sen så fel

Jag slöt mig i stället inom mig
och gjorde i minsta detalj
till punkt och till pricka så duktigt
att lönen blev denna batalj

Min utvägs martyrium led jag
i tysthet tills vuxen jag blev
Därefter mot skuggorna stred jag
sen barndomens "tillflykt" lett fel

En spillra av liv är mitt barn nu
- bevarat sen slöts det inom
Det kämpar så illa förtvivlat
och kan inte vara som "dom"






                                           Vackert (lidande)

                                    Vad har väl en mussla för pärlan
                                    som bildas av gruset i skal
                                    För mänskan tycks pärlan va’ vacker
                                    - för musslan är gruset blott kval

                                    Ej fanns ens ett öga att hylla
                                    då grusets förvandling blev till
                                    Och mänskan vill hellre ha pärlan
                                    men musslan blott leva vill
      
       Även hästen är skrämd av det väderkvarnsartade.








  Värmländska författarämnen

Det sägs ju att Värmlänningen ljuga kan
och inspiration finns det mycke'
så även när doktorn med penna i hand
för journal finns det 'flykt' i vart stycke

För tolkningsutrymme finns mer än väl
och subtila små tecken att tyda
Och det som är plumpt må va' lögn, för all del
om han bara vet hur det skall lyda

Och mång' är den Värmlänning som i sin stuga
ljuger som Värmlänning ska'
Men mossa skall växa på vad han än skriver
om han ljuger aldrig så bra

Men journaler de är ju offentliga papper
som knappast går rätta nåt i
och därmed mer tidlöst som konstverk betraktat
är dessa doktorers skriveri
 
Fyra stycken ur förordet:

Autistiska
Jen Birch, som skrivit boken Congratulations! It’s Asperger Syndrome, visar bilderna på sina föreläsningar. [P.S. Hon visade de vid en åtminstone.] I ett brev skrev hon: ”...The fear that is shown in your paintings seems like the same sort of fear that I wrote about in a part of my book, (e.g. about night terrors and supernatural entities).  Therefore, it is not surprising that we both had this similar kind of fear, as we both grew up with undiagnosed AS, until a late stage in life ....... (and AS is a large part of the reason why we had these fears and these supernatural thoughts; I have realised this since the diagnosis)....”
Bilderna visar inget övernaturligt, men illustrerar, på ett djupt sätt, min upplevelse av mig själv i förhållande till omgivningen. I boken skriver Jen hur den för tidiga bortgången av hennes far innebar att hon hade ”double trouble”. Autism plus ett trauma. Min barndom är också traumatiserad. Det var ständiga uppslitande bråk mellan min mor och far. Ärftlighet är ofta förekommande vid Asperger syndrom, och jag kan idag se att min far hade funktionshindret...

...När jag nu läst och lärt om mitt funktionshinder kan jag se att alla mina svårigheter har varit och är typiska. Jag kan också se att jag har de typiska styrkor som brukar följa med funktionshindret - som noggrannhet, sinne för detaljer, hyperfokus/drivförmåga m.m. Asperger kan även ses som en personlighetstyp. Många historiskt kända personer (vetenskapsmän, konstnärer etc.) har haft autism.
Gunilla Gerlands självbiografiska bok En riktig människa gjorde starkt intryck på mig då jag läste den 1998. Ett citat från hennes föreläsning på Certec [Hämtat från en autismtidning.]:
…Människor med andra handikapp får ofta kämpa för att andra skall förstå att de är normala och som alla andra inuti, trots att de ser annorlunda ut utanpå. För oss med autism är det tvärtom. Vi får i stället kämpa för att andra skall förstå att vi är väsentligt annorlunda på insidan...
Man kan se på barn hur de lär sig social interaktion. Med autism missar man detta och är därför ohjälpligt ”fel” och vilsen som vuxen...

...Kay [Pollak] skriver: ”Förakt och mobbing är uttryck för rädsla. De som är rädda hanterar sin rädsla genom att attackera den som väcker deras rädsla. De är inte upprörda av de skäl de tror.
Ur kapitlet Mötet mellan rädsla och kärlek: ”Det en människa förnekar i sig själv, tenderar hon att förnedra, håna och slå på utanför sig själv.” - - ”Den som har rädsla för liv tenderar att hantera sin smärta genom att förkväva liv.
[P.S. Jag drar några paralleller mellan det Kay Pollak skriver om, och vad Robert talat och skrivit om. Robert sa t.ex. att människan inte är så rädd döden som livet.]
Robert skriver i inledningen till Öppningar till grottan, om hur min öppna, naiva ”bikt” inför psykologer och kuratorer under 12 års tid, ”rört på en öm punkt”. [Stycket finns i texten Journaler i appendixet.] De har aldrig mött på något liknande och kan inte förstå eller hantera det – sig själva egentligen. Därför har de enats om att jag ”spelat”, och, i systematiska lögner och förvrängningar, uppmålat mig som suspekt. I själva verket har jag det inte i mig att kunna ”spela” på deras sätt. Just det är också orsaken till att min dikttrilogis tredje bok heter Spelar ingen roll…”


...Jag är uppvuxen i Fredrikstad i Norge. Fredrikstad ligger vid kusten, och jag har fantastiska minnen från skärgården och segling. Med min fars stora båt hände det  att vi fick styra efter lanternor. Några få vittnesbörd om människor som kommit över stora psykiska problem har jag behållit i minnet under alla år. Jag har tänkt på des
sa som ”lanternor”.
Det finns några senare dikter i boken.


             Skuggan

Snabb som min egen skugga
- jag brottar den ned på mitt golv
och finner mig lekande solkatt
sen spricker den där som ett troll

Den lurpassar på mig, min skugga
i alla små skrymslen och vrår
och hänger där hotfullt och hånler:
”Nej, se hur en tocken en mår…”

Då spottar ja’n kanske i ögat
och väntar se tår på hans kind
Då hånler han snabbt ännu värre
sen skuggan är skamlös och blind

Då passar kanhända att dansa
”Jag leder sen jag ju kan se”
och för den så lätt som en älva
för det kan den alls inte med

Den känner sig liten och hånad
när friskt i en vals den bärs med
och skyndar sig tacka för dansen
och lämnar mig sen helt i fred





                ”Vind i seglen”

En skuta kan segla med all slags vind:
ett lågtryck som alstrats av tår på kind
ett högtryck som nyss fanns vid Glittertind
Vid stiltje jag vilar mitt roder visst
att någon sorts vind fyller seglen sist
- Om skutan ej sjunker så är den på väg
och vinden skall viska där nyss den teg
 
 

Citat på bokens första sida:


Ur ett fredsmanifest Robert Jäppinen skrev 1986:
"...Människan har uppfostrat - lärt sig förtrycka i årtusenden, som i en cirkel - och denna cirkel är ond, men människan och livet är inte ont - hon är liksom levande och död samtidigt, i sovande dvala gömd bakom roller och masker utan önskan att komma till frihet. Därav följden, det är bekvämare att tro på krig för då slipper man krypa ur sitt skal och man kan fortsätta att låtsas vara fri - falskt fri (frigjord - från vem eller vad -)..."

Läs hela texten i boken Robert Jäppinens texter.

Kay Pollak, ur boken Att välja Glädje:
"Bakom varje mask jag ser finns ett rop på hjälp. Ju större mask - desto större är ropet på hjälp. Bakom varje mask jag ser finns sanningen om den som bär den."


Martin Buber:
"…Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara.
Det är ingen lätt sak att vinna erkännande som den man till sitt väsen är. Då får skenet komma till hjälp. Att ge efter för frestelsen att tillgripa den möjligheten är fegt – att motstå den kräver verkligt mod..."


A
utistiske David Spicer:
”..Det tycks vara möjligt – jag väljer att tro att det är möjligt – att samtidigt ha två olika synsätt på livet. D.v.s. att se det som en show – ett iscensatt framträdande – och att delta i det på något sätt, inte bara som ”skådis”. Vad som sedan blir möjligt är verkligen intressant. Att inte dras in i de gamla replikerna med alla de andra skådespelarna som håller fast vid sina deprimerande roller, utan att kunna välja ögonblick – bara ögonblick – av äkta kontakt...”
Jag var lite halvhypoman då jag 2001 tänkte ut titlarna till de två sista böckerna och webbadressen.
Jag inbillade mig att jag hade skrivit mig fri från problemen jag
haft hela vuxenlivet.
Jag lät även en cd följa med boken, vilket inte var en bra idé. Att man inte förstår konsekvenserna av sina handlingar är ett kännetecken vid autism. Jag har velat ge mig själv upprättelse och inbillat mig att jag kom att förstås och må bättre om jag "fläkte upp allt".
P.S. Jag är inte emot uppfostran, och jag tror heller inte på allt Kay Pollak skriver. Det var kring 2006 jag läste honom. Jag tänker annorlunda om mycket nu jämfört med då jag gjorde boken.
Robert sa hela tiden att det var något bra att jag inte kunde spela roller. Med autism har man problem med ömsesidig kommunikation, vilket inte är samma sak. Men jag har heller inte, som andra med Aspergers syndrom beskriver, lärt mig att spela normal.
Jag har färgats väldigt av vad Robert sagt, och har återgett det i boken.
Det verkar vara känsligt att säga nåt om rollspelande. I mina senare böcker skriver jag om hur man dagligen psykar mig med skådespel.
Lite ur bokens inledning finns nederst på min sida om Aspergers syndrom.
 
 
   
 


   
 

©Torger Berstad | www.lanterna.nu