Track A-dagbok 4 | Lanterna, Torger Berstad

Track A-dagbok 4 Hets och förföljelse

Här är förordet. Stycken ur boken finns nedanför.

Jag befinner mig i en situation som rimligen skall vara väldigt unik. Från den första boken i denna ”serien”, Kadaverpudding 1, har jag beskrivit vad som gör den unik. Som jag skriver i det andra förordet (ja, två förord) ville jag egentligen inte ha den morbida boktiteln, och jag har låtit boktitlarna i ”serien” ändras.
Fast det redan var uppenbart då jag skrev på Kadaverpudding 1 att det var en reell förföljelse man påbörjat mot mig, ville jag inte använda ordet, för om man gör det är det synonymt med att man har paranoia…
2007 blev jag beroende av hjälp från hemtjänst. Behandlingen jag fick finns beskriven i långa texter, som först funnits på en cd jag lät följa med min diktbok Spelar ingen roll. 2010 och 2011 gjorde jag tre böcker av allt möjligt material från cd-skivan. En bok om Robert Jäppinen och två om mig. I böckerna om mig finns alla möjliga obehagligheter, orsakade av personer inom vård och omsorg.
Jag är vidöppen om allt möjligt på ett sätt som ingen människa är.
Det är rätt olidligt för mig när jag ser personer säga på TV hur vi i Sverige har sån trygghet genom vår goda vård och omsorg. Jag har fallit rakt igenom hela trygghetsnätet. Jag har blivit och blir smutskastat med grova lögner och det är stört omöjligt för mig att få vård i största allmänhet. Jag har lagt en jättesumma av mitt arv på privat vård och hoppas att få lägga mera. Jag har gett upp att söka vård genom landstinget.
Hur jag behandlats och behandlas hänger helt

ihop med att jag är ”associerat med Robert Jäppinen”. För det första ger det ”minusstatus” från ruta ett. [Vilket beror mera på hur han porträtterats än hur han var. Jag skriver en hel del om det i denna boken.] För det andra är det genom hans politiska saker (som fanns på hemsidan jag gjorde för honom) som den riktiga hetsen mot mig kunnat sättas i rullning.
Nyligen begärde jag att få tillsänt kommunens journaler, från då jag fick tampas med att försöka få den hjälp jag behövde och hade rätt till. Det är outhärdligt att läsa hur man förvrängt allt. Det har verkligen varit totalruttet.
Egentligen har psykiatrin, genom journallögner skrivna mellan 1994 och 2004, påbörjat mitt elände. Jag har skrivit om detta. [Falska rykten i Ransäter/Munkfors har bokstavligen letat sig in

Text på baksidan:
I Kadaverpudding 1 har jag angett ett par "alternativa titlar": Levande begravd i andras sopor och Jungfruoffer på idiotins altare. (En annan rätt täckande titel, på en av mina YouTube-videor: När "ruta ett" är fel - Osedd.)
Bakpå Track A serier står följande:
Gällande mig är "verkligheten intressantare än dikten". Det "diktas" otroligt mycket om mig och man går loss på mig enligt lögnparametrar. Det pågår en hets. Den lever sitt eget liv. Det är en löpeld - ryktesvis och på nätet. Jag beskriver det i detalj, och det är groteskare än nånting man kan föreställa sig. Jag är en skötsam, men isolerat människa med autism. Jag trakasseras varje dag...
Verkligheten är intressantare än dikten!
- Sanningen intressantare än lögnen.

i journaler... Socialstyrelsen gav mig 2004 rätt så att jag fått en del av det grövsta raderat. Jag har inte haft kontakt med psykiatrin sedan dess.] Man kan säga att det sinnesjuka jag befinner mig i nu är i förlängning av deras insats mot min hälsa. Som jag beskriver längre fram har jag sen 1999 ådragit mig motionsskador. Men i kommunens journaler (och tyvärr även i folks huvuden) är fotskadan overkligheter… - Det finns en fullständig konsensusmur kring detta. 2012 fick jag foten opererat privat [Det var osteokondros ett sesamben.], och i ett drygt halvår efteråt kunde jag gå 2½ km. varje dag. – Något jag inte hade kunnat sen 1999.
Jag har inte haft frihet sedan min fotskada förvärrades 2007. Jag lever som i fängelse här i min lägenhet, och jag lider varje dag av att inte få komma ut. Och när jag nu går den dryga femhundrameterssträckan min knäskada - som jag heller inte fått vård för sen 1999 - tål att gå, hetsas jag… Det är en fullständigt sinnesjuk situation, med full tillsluttning.
Det är faktiskt hemtjänst som fått i gång det. De har också ägnat sig åt de i system satta psykningarna från början. (De är fortfarande väldigt aktiva...) Detta har startat kring 2010 och eskalerat till den nivån det befinner sig på nu, då det är "folksport" att hetsa mig.
Det har sin logiska förklaring att hemtjänst varit aktiva i att få igång detta, och de vet också att de kommer undan med det… En sak man skrivit in i kommunjournalerna är nämligen att jag skulle ha paranoia. Jag har varit utsatt för olika högst reella påhopp redan då jag tvingades be om hjälp. (Beskrivna i denna bokserie.) När de skrivit att jag är paranoid vet de också att de kan göra vad som helst mot mig och komma undan med det. Vad jag än säger kommer det avfärdas som paranoia. (Det är det ultimata vapnet för att se till att jag inte har nån röst alls.)
Men de har inte nöjt sig med att effektivt mobba mig ur systemet. Förföljelsen har de påbörjat efter att jag avsagt mig all hjälp. Jag har 2011 påpekat det i ett mejl till min forna LSS-handläggare. Det finns Kadaverpudding 1. [Också i senare böcker.]
En "låtsas-Aspergerträff" jag också beskrivit i Kadaverpudding 1 fick mig kapa den sista kontakten. Som man kan läsa är det helt genomskinligt hur kommunen deltagit i den högst korrupta skrämselsaktionen "träffen" var avsedd som. Det handlade och handlar om att få stopp på mitt skrivande.
Och jag vill slippa att skriva. Men som det är nu slipper jag ändå inte undan hetsen, och det är nödvändigt att skriva om det för att stå ut med det.
Det hela är extremt groteskt och kan också betraktas som en unik "socialpsykologisk studie". – Med mitt liv som insats… Och inte satt i gång med avsikt…

Om min helt handikappande fysiska situation vill jag ännu skriva att det är en helt logisk succession i hur jag motionerat sönder min kropp. Förutom regelbunden motion flydde jag på 90-talet min ångest in i motion. Så ådrog jag mig fotskadan och knäskadan 1999. När jag inte längre kunde cykla eller gå långpromenader flydde jag, en juldag samma år, akut ångest in i frenetiska situps – på fel sätt, så jag fick en ryggskada, som jag inte ens fått nån att titta på. - Allt med mig är ju ”overkligheter”, så det är ingen idé ens säga nåt om min fysiska hälsa längre… Efter detta kunde jag bara fly ångesten in i frenetiskt datorjobb – så jag pajat mina händer. (Och det nästa på tur då är ögonen…)
Men ingen tror ändå att det är såhär det förhållit och förhåller sig…

[P.S. Med Aspergers syndrom/autism följer problem med att ta in sinnesintryck. Jag har sensibilitetsstörning som artar sig så att jag inte känner min egen kropp när jag gör den illa. Det är så jag kunnat få skadorna. Sen får jag inte vård förde man övertygat varan om att det är frågan om överkänslighet och inga verkliga skador, och inte ens vill titta efter.]

Efteråt följer förordet som finns i Track A-dagbok 2 och 3.
Psykningarna görs med skådespel sedan jag utgett
diktboken Spelar ingen roll.

Några innehållspunkter ur boken finns i ramen under.

Track A-dagbok 4 har 532 sidor och cirka 600 bilder.

Först i böckerna har jag innehållslistat sånt jag tycker är viktigt eller intressant. Det kan vara allt från långa genomgångar till några meningar jag vill lyfta fram.