Först kommer slutet på innehållspunkten Texten Genombrottsupplevelsen.doc från cd’n till Spelar ingen roll.
Det är en beskrivning av något speciellt som hände mig 1995. Jag är inom något som verkade övernaturligt här i slutet på texten.
(Det som följer sen är inte hela innehållspunken.)

...
Hur som helst. Morgonen efter ringer telefonen. [Jag väcktes och var yrvaken.] Jag rusar ned. Det är den kvinnliga arbetsförmedlingspsykologen. Framför mig ser jag den krossade krukan – skärvor, jord och växten – utöver golvet. Jag minns från kvällen innan. [Det som hade hänt var att en väldigt stor Monstera ramlat i golvet av sig själv. En gren hade pressat ut den så att den föll i golvet i ett speciellt ögonblick, medan jag satt bredvid. Jag tolkade det som något övernaturligt. Det var därför jag inte kunde säga mera.] Jag har alltid varit fullständigt öppen och ärlig. Kan inte ens komma med vita lögner. Jag vill säga till henne, men kan ju inte beskriva detta djuplodande från innan och vad som hänt. Jag säger att "något har hänt", medan jag tittar på krukan. Hon säger "Det är en sån hallucination, vet du." Jag blir svarslös.. – och vips har man en hallucination i en journal och en psykolog ("psykolog" skall det nog hellre vara..) som sprider "myten" vidare…
P.S. Jag visade dessa mina traumamardrömmar, från detta tillfälle, för läkare på Hagfors psyk, och talade om "genombrottet". Det finns omnämnd i journalen. Se 1995 Hagfors psyk 1.jpg [P.S. Länk i Word-dokumentet, inte här.] Jag landade snabbt från mitt hypomana… vad man nu skall kalla det. (I en "hypoman episod" är man inte riktigt medveten om att man själv skenar, efter vad jag läst, så det kan nog inte klassas som det, men nåt ditåt.)
Snipp snapp snut.

[P.S. Jag skrev texten Genombrottsupplevelsen.doc 2008. Den finns alltså på cd:n jag lät följa med Spelar ingen roll, och jag har tagit in den i flera böcker. Bl.a. Track A-dagbok 7.
Som jag också skrivit var Robert och jag senare hos psykologen och förklarade att det inte varit någon hallucination. I hennes journal har hon efteråt skrivit att vi har "talat om Torgers hallucination"... Mina journaler är fulla av den här sortens lögner.]

Slut på texten. I Track A dagbok 3 finns hela mitt brev till socialstyrelsen, med "hallucinationspåtryckningen" psykologen på arbetsförmedlingen i Munkfors gjorde då jag yrvaket (hon väckte mig), småchockad vid minnet, bara sade "Det har hänt nåt."
Jag tar här bara in stycket där jag beskriver detta tangerande.
Ur mitt brev till socialstyrelsen, för att få raderat stycken ur min journal:

P.S. Beträffande ryktet om missbruk i Ransäter, Munkforstrakten 1992 –94: Vid ett möte med arbetspsykolog K på arbetsförmedlingen i Munkfors kring -94 frågade hon mig plötsligt: "Men du har slutat knarka nu?" Jag svarade: "Det har jag aldrig gjort." Senare ifrågasatte hon mig, då jag sa att jag hade psykiska problem, genom att kontra: "Du är väl osäker." Jag svarade "Ja" på det. Mot slutet av samtalet frågade hon mig: "Man blir väl osäker av att knarka?" Jag visste ingenting om man blir osäker eller inte av att knarka, men svarade här "Ja". I efterhand förstod jag ’kontentan’ av mötet, som jag sedan förtvivlat återgav till Robert. K hade kontakt med Karlstad psykiatriska avdelning fram till 1996. Även Roberts son, A, hörde senare, när han sammanträffade med sina skolkompisar i Munkfors, att ’norrmannen knarkar’, vilket han avvisade. A återgav senare detta för Robert.

Slut på text. Som jag skrivit gav socialstyrelsen mig rätt. Men när jag nu hetsas helt vanvettigt och märker att alla är övertygade om att jag missbrukar, har ju uppenbarligen inte det hjälpt. Som jag skrivit bad jag att få skickat journalerna på nytt då de skrev att strykningarna var gjorda. (Vilket f.ö. var över ett år efter datumet socialstyrelsen pålagt psykiatrin att göra det.) Jag fann då att det allvarligaste fanns kvar. Där jag blev gjort till självuttalad f.d. knarkare, genom att läkaren förvrängde mina ord. Och jag talade just utifrån hur jag skadats av att ha fått det tryckt på mig tidigare, av Hagfors psyk. (De kanske inte har velat ta bort det, sedan detta blivit en "grundsanning" (Roberts uttryck, som jag använde i brevet) om vem jag är. Och "jag" är en horribel konstruktion, som inte har med mig att göra i journalerna – som Robert också sa.) Jag har beskrivit detta i förra boken. Jag har inte orkat be om journalerna en tredje gång, så man kan bara hoppas det blivit raderat.
Mitt personliga ombud har vilselett mig om journalerna. Hon påstod att andra läkare inte har tillgång till detta. Nyligen sa en man jag talade med på Nationella hjälplinjen att sånt funnits tillgänglig tills nu nyligen, då man fick möjlighet blockera överförning av journaler – och jag blockerade allt som gick – sedan alla journaler om mig bidrar till mera vanvård…
Så det skall ha spritts runt. Desto mera sedan Robert är den optimala snakkisen… Det verkade av journalen till en läkare 2006 att hon fått in desinformation om mig. Det är hon som journalfört mig som helt och hållet psykosomatisk. När nåt sånt finns i en journal blir det totalt omöjligt att få vård sen, så hon har gjort något mycket allvarligt mot min hälsa. Bland allt det overkliga fanns min nu opererade och diagnostiserade (13 år för sent...) fotskada.
Jag gjorde ett konsthäfte utifrån min anmälan av tre läkare inom psykiatrin, där brevet till socialstyrelsen finns med. Det heter Pat upplever, utifrån hur allt jag säger antingen ifrågasätts eller återges som overkliga upplevelser. Ett annat konsthäfte jag gjorde samtidigt heter Bilder och journaler, utifrån en utställning vid samma namn, som Robert och jag hade i Munkfors 2004. Här visade jag expressiva abstrakta ritbordsteckningar gjorda över texterna om journaleländet. I häftet Bilder och journaler fanns datagrafik och kolteckningar. En dokumentation av utställningen. I häftet finns två andra texter om journaleländet. Ett brev och en text från min knäppa hemsidaavdelning, Slintsidan. Brevet till socialstyrelsen i Pat upplever är den sakliga redogörelsen. Tryckeriet ville väl skydda läkarna som finns inskrivna med initialer, för det skickade biblioteken pliktexemplar på Bilder och journaler, men inte Pat upplever. Dessutom saboterade de det jag fick gjort (gjorde samtidigt boken Sagan om Snurreplutt) bäst de kunde genom att se till att färgerna blev vanställda, så bilderna är rejält förfulade. De påstod att de just kalibrerade tryckmaskinerna. I don’t think so… Det är väldigt viktigt att sabotera for mig. De har alla kontakter med varan kors och tvärs, så de vill alla skydda och hjälpa, när det plötsligt dyker upp nåt som ger mindre fördelaktiga bilder av Värmlänningar i högre positioner.
Häftet (och utställningen) Bilder och journaler skall vara ett viktigt skäl till ett det finns ett väldigt starkt hämndmotiv i just Munkfors. HW i gång, med hurrande Munkforsingar på facebook, blog m.m. De ovanligas museum har de fått dit också. Är det en slump, frågar jag mig.
...


En innehållspunkt i Track A-dagbok 5: En återkommande halvsömnsmardröm jag hade som barn. Anna Odell och psykiatrin.

Jag skriver också om allt detta i böckernas förord.



©Torger Berstad | www.lanterna.nu