|
Stycke ur Track A-dagbok 5 Vad som helst
kan normaliseras. Innehållspunkten En återkommande halvsömnsmardröm jag hade som barn. Anna Odell och psykiatrin. |
|
|
15:33 Nu. Det enda jag ser fram mot med dagen
är sudokutävlingen. Tog det just nypsykat inkommen. Mitt i det slog det
mig bara att det jag befinner mig är nåt outhärdligt – för sjukt. Kunde
inte koncentrera mig länger och avbröt mitt i för första gången. I går var
det en film om Anna Odells konstfacksexamensarbete, där hon spelade
en psykotisk kvinna och togs in på psyket. Jag spelade in det. Såg hur
hon talade om hur ens ord har giltighet beroende på maktposition. Hur vad
man säger som patient överhuvudtaget inte gäller, utan det är vårdgivarnas
beskrivningar som gäller som sanning. (Som Robert också sa: Folk är
auktoritetstrogna.) Detta resonerar ju urruggigt i mina erfarenheter.
Som jag skrivit förr: Jag har kommenterat mina lögnaktiga
smutskastningsjournaler, men det hjälper inte. Det är deras ord alla tror…
Och i förlängningen av den smutskastningsgalenskapen har jag nu en mobb
mot mig, som "vet" att jag är en odåga – för läkare har skrivit det… och
andra har velat ge såna bilder…
|
 Sist i Öppningar till grottan finns en riktigt dålig hybrisvers, som beskriver något intressant från barndomen. Jag klättrade mycket, och ibland var det farliga situationer. När jag skulle sova hände det i halvsömnen att jag upplevde att jag föll. Jag löste hur jag skulle göra för att inte slå mig på samma sätt varje gång: Om jag anspände kroppen så studsade jag som en boll då jag "träffade marken". Det här skall ha varit ett uttryck för den allmänna ångest jag kände. Jag undrar också om det kan ha påverkat hur jag inte känner kroppen när jag gör mig illa. |
|
Jag skriver också om allt detta i böckernas förord. ©Torger Berstad | www.lanterna.nu |
|