Stycke ur Track A-dagbok 4 | Lanterna, Torger Berstad

Stycke ur Track A-dagbok 4 Hets och förföljelse.

Innehållspunkten Till tandhygienist. Konstfackstiden, med engelsk flickvän i Oslo, 1986. Till Sverige -87.
(Minus beskrivningarna från tandhygienisten.)

...
Inne hos henne mådde jag ok tills jag hörde texten på låten hon hade på, på sin spelare. Jag fann ut att det inte var radio utan tydligen ett inspelat band eller cd. Det oroande jag hör är en textrad som om hur en flicka fick fly. Jag har aldrig skrivit om den engelska flickvännen på min hemsida, men i mitt korta referat finns hon med. Men hon har orsakat riktig katastrof för mig. Faktiskt har jag först nu på sistone förstått hur stor skada hon gjort. Det var inte bara att jag blev "fånge i situationen" (inte kunde säga att hon fick åka hem, sen jag klättrade på väggarna i kris från day one) och att hon utnyttjade mig – psykologiskt och ekonomiskt – hon levde på mitt studiebidrag och ville inte ens ta sommarjobb, medan jag däremot gjorde det. Hon utnyttjade min "mjäkighet och välvilja" – snällhet. Som jag förstår nu var det riktig allvarliga att jag tvingades ta ledigt min andra semester på konstfack. Detta blir en utvikning igen här nu. Jag var i kris då jag flyttade till Oslo och började på konstfack. Man kan inte vara glad att ha kommit in där det är "nästan omöjligt" att komma in om man är i kris som jag var då. (En vän uttryckte att jag inte borde ha nåt att klaga på.) Jag har innan skrivit om en man som varit i kontakt med familjen sen morsan separerade då jag var 12. "Vän av familjen" har inte gjort nåt vänligt och bra då jag försökte få kontakt med min mor igen, men jag beskriver inte det på nytt. Men jag fick hyra en lägenhet på Furuset som hans familj hade. Jag delade den med en tjej, som klagade på att jag inte diskade nog och dissade min musiksmak. Jag drömde mig bort i kärleksillusion med

engelskan under fyra månader där, innan hon kom… [Hon var den enda jag legat med, och detta var första gången jag blev ihop med någon.] Och det blev klart för mig att det var en illusion att mina stora problem kom att lösa sig när hon kom. De blev genast väldigt mycket större. Jag var absolut inte rustat att bo med nån, och hon var, som Robert uttryckte, nog nästan den värsta sorten jag kunde "hamna i händerna på". För jag kunde inte styra nåt. Jag hade då gått fyra månader på konstfack. Hade det inte varit för illusionsbrevväxlingen (flera brev varje vecka… - med massa teckningar på kuvert etc.) hade jag nog blivit ihop med en, som jag tyckte då, sympatisk tjej, som var den

enda jag umgicks lite. Men tanken på engelskan spärrade det. När hon kom var jag som en fånge och under isen HELT. (Den "sympatiska tjejen" gav sig direkt på mig då jag skickade ett brev ca. 2009. En av mina voodoo-upplevelser – som eventuellt kan presenteras, men sen jag nu ser att ALLA vill göra voodoo…) Hur som helst: Jag hade varit i kris sedan ett och ett halvt år, utan att säga ett ord om det till nån. Nu fick jag för mig att: "Skall detta lösa sig måste jag prata om mina problem!" Och började prata – och det gick inte alls… Men det fick allvarligare följder. Vi tilläts inte bo där tillsammans, och var då tvungen hitta en annan bostad. Jag var för under isen för att klara nåt. Som jag skrivit i Spelar ingen roll var jag inte rustat för att klara vuxenlivet. Jag hade aldrig sökt bostad. Jag var inte mogen att bo själv – klara mig själv. Men absolut inte att det komplicerades av att jag bodde med en som tjej som utnyttjade situationen. Hon ville börja på en hantverkslinje där man tovade. (I England hade hon haft nåt trist jobb med att lägga gips. Viket hon ville fly.) (När vi nästa höst flyttade in till centrum gick hon en silversmideslinje.) Och trots att jag var den som hade de verkligt stora problemen nu fick förstås hon bestämma, och hon fann då ett hus där vi kunde hyra i orten där linjen låg. Så att jag fick busspendla en kanske timmas strecka in till Oslo. Och detta blev mera än jag klarade av. Som man kan se var jag otroligt skicklig på att teckna då jag kom in – och då också i teckningarna från de fyra månaderna innan hon kom. Läraren jag hade på den estetiska linjen innan sa att det gick typ 10 år mellan att man fick en så talangfull elev. Nu ville jag ändå teckna mera expressivt och var liksom

fullärd i att jobba naturalistiskt. Men det som hände nu var att jag fick ta "sjukledigt" under vårterminen. Vilket innebar att jag hamnade i mitt livs första verkliga utanförskap. Jag har inte tänkt riktigt på detta innan. Men jag var nu ensam i den där hushalvan vi hyrde, och tecknade på. Men jag var borta från skolsammanhanget, lektioner och allt. I vakuum helt enkelt. I Track A-dagbok 2 finns en konstretrospektiv avdelning sist, där jag har bilder från 16 års ålder fram till då jag "flydde" från henne – från allt – och alltså landade i krishjälp (det var vad det var) hos Robert, 1987. Jag understryker vad det var pga. nåt läbbigt som skrevs om hur jag skulle ha "lockats till Värmland" av Robert. (En "misstänkliggörningsartikel" till presentationen av Spelar ingen roll, inskrivet i en kulturskrift som tallösa kulturarbetare i Värmland skall ha fått.) Som man ser i Track A-dagbok 2 gjorde jag väldigt expressivt spännande teckningar i vakuumsituationen också. Men de har ett uttryck av det extrema i min psykiska ("psykosociala"? – ordet) situation. Psyket och livssituationen. Det var för ruggigt. Jag går inte in i detaljer. Men skälet till denna utvikning var att beskriva att det inte var nån ’flicka som fick fly’ – nåt hemskt. Som jag tolkade det som att "budskapet" var med att en sån låt kördes igång genast inne hos tandhygienisten. Utan jag var den som fick fly. Hon var den "hemska". Hon bodde kvar i en senare lägenhet nära konstfack och fortsatte att leva på mina studiemedel ytterligare ett halvår där, medan jag var i kris boende hos Robert i stället. Och inte i en homosexuell relation som alla möjliga tolkat. Smärtsamt nog även min familj. När jag på hösten skulle hämta mina saker hade hon en engelsk väninna där och gick loss på mig totalt. Som om jag skulle ha gjort nåt. Robert kallade hennes utnyttjade av mig för att hon hade "balanserat på en pinne". En onaturlig dominans med nån falsk självkänsla av att ha ’klarat av livet i ett främmande land’. Hur som helst. Om nåns liv gått down the drain så var det mitt. Som normalt för nån med Asperger kunde jag inte få vänner som normalt på konstfack. Men jag var inte i nån situation av utanförskap och mobbing. I vakuumsituationen hade jag fått hybristankar och hade för mig att jag borde komma in på konstakademin. – Ännu svårare, och jag kom inte in där. Och när jag började skolan igen på hösten bytte jag till målarlinjen, vilket var ett stort misstag. Målarlinjen var i kollaps, med lärare som struntade. Vi var bara nio elever, varav flera ständigt var borta, och jag mobbades nu av en gammal barndomsvän från just de två åren då mina föräldrar separerade. 12 – 14 år. Jag umgicks då lite med en kille från en konstnärsfamilj, men inget mera sen min mor flyttade tillbaka till farsan. Senare blev han "Tomas punkaren", vilket var typ det han fortfarande var på konstfack. Och han hånade mig som hälsning varje morgon. Och de var en dominant tre personers klick där som t.ex. inte kunde tolerera det olidliga problemet att jag aldrig sa ett ord…. Och jag var i en sån psykisk anspänning då att det väl var förståeligt jobbigt, även om jag inte gjorde nåt störande. Annat än hur jag tittade en tjej där rakt i ögonen, i mitt psykiska lidande i underkuvning. Det var hon som på en klassträff med lärare framförde det som ett problem att jag inte sa nånting… Skulle jag tvingas tala?... Mellan vissa tidsintervall?... "Ingen människa är en ö." sa hon. Och jag tänkte "Men jag är det." Så jag tvingades sluta på målarlinjen, sen jag var för psykiskt illa då. Dagböcker och sånt från då är olidliga för mig att läsa. (Det är olidligt kolla dagböcker från 90-talet med, men jag var verkligen i psykisk upplösning då Robert "räddade mig" – av ren medmänsklighet. – Som jag aldrig nånsin kommer stöta på nåt liknande igen, för nåt sånt finns bara inte. Det sa Robert också innan han dog: Hur jag inte kom att hitta nån sån medmänsklighet nån annanstans. Det är inga drastiska överord, utan som det är. Ingen människa skulle stå ut med nån med såna problem som jag haft, och "uppoffra sig" som han. Hela tiden vilja hjälpa vidare oberoende av hur ångesthorribelt och tröstlöst i det oändliga det varit.)
Jag var inte "med i gänget" på den grafiska linjen där jag hade kommit in och gick den första terminen, men jag skulle ha fortsatt om inte engelskan kommit. Sedan mitt liv ändrats totalt i.o.m. det väldigt speciella brottet från allt, över i att bli beroende av Roberts stöd, går det inte tänka sig hur det annars skulle ha gått. Jag skulle ju inte kunnat bli fungerande i nåt yrkesliv, som jag var och är. Om jag skulle ha haft en mentor, som autistiska Temple Grandin hade, kanske jag skulle ha kunnat hittat nåt som fungerade. Jag vet inte. Jag tror inte jag skulle ha klarat nåt yrkesliv av nån sort, och att jag skulle ha kunnat klarat mig som grafiker där på egen hand är i varje fall totalt orealistiskt. Jag har haft för stora problem med mig, inte bara i.o.m. Asperger, men massa inkapslad ångest och illusionsvärd. Som Robert också kallar det i inledningen han skrev till Öppningar till grottan.
Det känns som att det är viktigt för mig att jag gett denna beskrivningen. Det hela är en sån mardröm att det är inget man vill dyka tillbaka i. Men då har jag nuddat det.
Min tanke hos tandhygienisten blev ju ofrånkomligen att "Det är ingen slump att den låten spelar. Att dessa låtar spelas." Det är ingen paranoid tanke sedan man ju helgalet riggar saker vart jag än visar mig och varje gång jag sticker ut näsan. Och i Kadaverpudding 1 beskriver jag hur en ukulelespelande Asperegerkvinna på sin YouTube-kanal spooftat loss på mig (då alla unisont gick loss på mig), och toppat det med att göra en särskild liten "dioramakuliss" med åskblixtar (Tor…), plågsamt framförande Delilah. Skelande med ögonen uppåt för att hånhärma mig. En uppskattande kommentar löd ungefär "Nice lilly. Leningrad Cowboys…(nånting)" Jag hade lagt ut en gitarrimprovisation till en videofil på vattenliljor. Det var verkligen konstnärligt fint, som flera av mina grejer. Men åt det mörka hållet. Hur som helst handlar texten om en man som dödar sin älskade – eller den han trånar efter. Jag vet inte, men ett mord i varje fall. Jag har visat mig ovårdat och ursinnig på min livssituation och flera har tolkat mig som "människofarlig". Man har verkligen demoniserat mig utifrån dessa videor. Dessutom har ju psykiatrin uppmålat totalt overkliga demonbilder av mig. En "kollektiv uppfinning", som Robert korrekt beskrev det när han hjälpte mig med några rader i mitt brev om journalraderingar till socialstyrelsen. Men den där kollektiva uppfinningen är fullständigt livaktig fortfarande. Jag skulle inte haft mobben efter mig om inte psykiatrin startat "uppfinnandet" 1992…
Som Robert sagt har jag haft aggressionstabu från uppväxten. Aldrig varit aggressiv. Fanns inget aggressivt mellan mig och engelskan t.ex. Robert har velat uppmuntra aggression, sedan han såg just detta som ett stort problem. Min mor har också velat uppmuntra (efterfrågat) aggression i min barndom. Jag var inte "pojkrackartuff", utan timid. Som jag också skrivit i Spelar ingen roll. Men inte bög förde… (Går det inte få ihop att nåt sånt är möjligt….?...) Så det lilla som funnits har varit när jag pressats över alla gränser – av just psykiatrin. Skenbedömningen de fixade 1994, då jag sparkade in glaset i en glasdörr på väg ut. (Och sen gick in och sa de skulle skicka räkning. Sekreteraren tittade medlidande på mig.) Det var den första visade aggressionen. Jag vill inte dra om hur psykiatrin sen demoniserat mig. Brevet till socialstyrelsen finns bl.a. i förra boken, Track A-dagbok 3. Det är ett viktigt brev. Socialstyrelsen gav mig rätt.

Men det blev alltså bara för kusligt för mig när låten om flickan som fick fly kom hos tandhygienisten. Därför har jag nu dragit denna långbeskrivning. Som jag är väldigt nöjd med att jag, för första gången, gett, lite mera ingående. Självterapeutiskt, skulle jag tro.
(Jag blir rent av såpas "pretentiös" om jag undrar om det blev kommakonstigt i förra meningen. När jag får "petnoja" vet jag att jag gjort nåt bättre. I nån mening, här. – För mig i varje fall.)

Kortet t.h. [Jag lägger inte ut det.] tog Robert på mig nån gång då jag ännu inte bott så länge i Ransäter. (Jag har inga kort från den tiden, och minns inte precis när det var.) T.v. ett tydligt kaotiskt brev till Robert från 1987 [Jag lägger inte ut det.], som jag lagt på cd’n till Spelar ingen roll. Kluddet på kuvertet är röd och gul tusch.

Det är nu 28/5 när jag skriver klar om det. Nåt mera om engelskan. Hon var en sväng till Robert och mig sommaren -87. När vi hade bott ihop hade hon sagt "Det är inte du som är galen. Det är välden." – Vilket jag vill säga att hon sade får att kunna utnyttja mig vidare. När hon kom till Ransäter sa hon att Robert var galen, och nu var vi två galningar här. Passade samman. Jag har haft många overkliga idéer och tankar, och haft mycket overklighetskänslor – verkligen varit extremt illa ute. Men jag har aldrig haft nån psykos eller nåt annat beteende som man säger att personer man kallar "galna" har. Utan det är mera rätt att säga att jag haft extremt stora problem. I går tänkte jag nåt som fick mig att skratta. Förr hade jag problemen i mig, men nu är de skjutna ut på alla människor omkring mig. Typ som exorcism. Eller djävulen Jesus driver ur mannen, så den går i grisflocken. Min sjukdom är utdriven och har gått in i folk runt mig…, så de är "galna". Jag skulle må bra och ha ett bra liv nu, om det inte vore för mobben. (Begränsat med knäet. Men i som det var i fjol skulle jag ha haft ett bra liv, om jag inte hade hetsen.)
Engelskan fick med ett par tusenlappar hos mig i Ransäter, och snyltade ett tag till. Under hela tiden i Oslo sa hon: I feel so guilty. I’ll pay you back some dag." Och jag visste att det inte var sant. Det som gjorde att det inte blev för stor ekonomisk katastrof var att min tyske morfar hade sparat pengar till min syster och mig. (Han har varit soldat i kriget. Så det skall ha varit det att han deltagit i något så destruktivt mot framtiden som gjort att han velat spar pengar till oss, plus en liten guldtacka. Nu kom jag på – för första gång – att det kanske mera troligt hänger ihop med hur de fick uppleva fattigdom och svält. Min mor har berättat om det.) Jag använde pengarna till att betala en del på huset i Ransäter och för ett år på Högskolan (universitet nu) i Karlstad. Jag minns inte om morsan inte lät mig använda de pengarna från början, eller om jag fick göra det. Jag minns inte, men antagligen betalade jag tillbaka mitt Norska studielån mer eller mindre med de pengarna. (P.S. När jag googlat engelskan har jag hittat att hon säljer "plotterkonstnärliga" djur på nätet. På bilden på henne och hennes man, hade även hon en stor fakemustasch, så de såg ut som håriga ryssar, eller nåt. Sedan alla spoofar loss på mig och Robert tolkade jag det genast som att det var det som det var frågan om. Då fanns fortfarande Roberts hemsida på nätet.)

Då lämnar jag den utvikningen om engelskan och återvänder till tandläkarstolen – hygienisten.

Jag lägger inte ut mera från denna innehållspunkt, men se också innehållspunkten Tillägg om tiden på konstfack, engelskan och hur jag kom till Sverige genom Robert.