|
Stycke ur
Track
A-dagbok 4 Hets och förföljelse. Innehållspunkten Tillägg om tiden på konstfack, engelskan och hur jag kom till Sverige genom Robert (Se innehållspunkten Konstfackstiden, med engelsk flickvän i Oslo, 1986. Till Sverige -87.)  Tillägg om tiden på konstfack, engelskan och hur jag kom till Sverige
genom RobertLeif GW Persson har sagt att hans liv vände 90 (eller sa han 180?) grader på sekunden då han försökte begå självmord och bössan klickade. Blev författare i stället. Utan vidare jämförelse så har mitt liv också vänt till nåt totalt annorlunda p.g.a. en ren, liten slump. (Jag har skrivit om det nånstans innan.) Det är ju totalt omöjligt att spekulera vad som skulle ha hänt – hur mitt liv skulle ha kommit att se ut – om jag inte mött Robert och kommit hit. Och det var bara en underlig slump att jag mötte honom. Och: Jag skulle inte ha gjort det om det inte vore för engelskan… Jag tror det var i slutet på 1985 som jag hade avtalat med henne att vi skulle träffas utanför konstfack. Här spelar faktiskt min Aspergertypiska punktlighet in. Jag kom ner till ingången och såg att jag var för tidigt ute. Så jag gick ner till caféet i källaren. Medan jag stod i kö där kom Robert lufsande in. Det var väl nån han skulle möta där på en Osloresa. Händelsevis fick vi ögonkontakt på håll. Jag satte mig vid ett bord, och kort efter kom Robert och frågade om han fick sätta sig där. Och det skall rätt och slätt ha varit den lilla ögonkontakten som fick honom vilja sitta med mig. Sen pratade han på som han brukade. Jag kunde inte konversera alls, så det var underligt för mig. Grejen var nämligen  att
trots att jag inte var i stånd att säga ett ord kändes det rätt på ett
sätt som kommunikation aldrig gjort. Jag har nämnt detta i Spelar ingen
roll också. Rober har sagt att det skall ha berott på hans öppenhet,
och det tror jag också. Sen kan inte vem som helst ta in Robert som den
positiva människa han var heller. (Eller "stå ut" med sånt med honom, och
det han sa, som berörde.)
Min upplevelse av situationen, och
tanke om det sen, var att han hade "sagt massa saker som var helt
otroliga, men i hur han sa det kunde det inte vara nån fråga om att det
var sant". Det var bara ca. tio
minuter han pratade, och jag minns inte vad det var om. Det enda jag minns
är hur han beskrev att när han hade gjort träsnitt, så hade han skurit
linjerna längst bak i landskapet djupare, så att bakgrunden lyftes fram
(inte tonades ut, som i verkligheten). Och han förklarade med det
planverkan. Jag tänkte på, och observerade, planverkan sen när jag
målade. Jag hade varit i kris och mått fruktansvärt illa varje dag i ett och ett halvt år (undantaget tre dagar hos engelskan – i ett märkligt introvert tillstånd – då jag tågluffade sommaren -85). Det underliga var att resten av denna dag (i centrum med engelskan) mådde jag bra. Ingen liten grej. Och det var uppenbart att det var p.g.a. Robert. Så när jag befann mig i krisvakuumet, i ’skolledigheten’ (semestern jag inte orkade pendla till skolan), började jag försöka skriva brev som jag skulle kunna posta honom. Ett klamrande efter halmstrån, kan man nog säga. På motsvarande sätt jag klamrat efter halmstrån efter att Robert dött. Jag har funderat på om det totalt osannolika i att mitt "klamrande" då "fungerade", påverkat så att jag gjort allt mitt totalt orealistiska klamrande sen. Det är ju inte som om man skulle hitta nåt motsvarande hans respons nånstans. Jag kunde inte få till nåt brev, tyckte jag. Jag gjorde nog en del försök. Jag har inte beskrivit hur det kom sig att jag och engelskan höstterminen -86 plötsligt hade en lägenhet i centrum i Oslo. Faktiskt helt nära konstfack. (Akersgata, som man ser på mitt kuvert innan.) Jag misstänker att engelskan dolt nåt för mig, sedan hennes förklaring verkar osannolik. Jag kan tänka mig att hennes familj kanske fått henne förstå att hon förstörde för mig och att vi skulle bo nära min skola. Men jag har börjat fundera på om hon fått tag i lägenheten på ett annat sätt än hon sa. Det kanske fanns nån "del av kontraktet" jag inte fick reda på, har jag börjat spekulera. Vi bodde väldigt billigt. [P.S. Något annat är också för konstigt för att godta som slump. Lägenheten var inte bara ett stenkast från konstfack, utan tjejen jag introducerats för inför Osloflytten, och som jag hade kontakt med där, bodde runt hörnet. Nån har fått till nåt här, tror jag.] Hon sa att hon bara  hade
varit i en mataffär och kommit i prat med en främmande kvinna av indisk
härkomst, och att kvinnan ordnat lägenheten. Kvinnan levde med en väldigt
mycket äldre sånglärare, som jag tror var typ pensionerat. Det var bara en
gång jag såg några sångstudenter där. (Jag har haft drömmar utifrån tiden
där.) Han var rödvinsalkoholist, som jag uppfattade det. Men vänlig, och
lite excentrisk. (Gillar inte använda det ordet.) Han och indiskan hade en
liten dotter. Vi fick två rum med kokvrå i lägenheten de hade. Nu har detta igen blivit en jätteutvikning… Jag hanterade inte att vara tillsammans med engelskan så till den grad att jag försökte uppehålla mig i minisovrummet i stället för det pyttelilla "vardagsrummet". (Tecknade där. - Inte teckningen över, som nog är från "vakuumtillvaron" ensam i den tidigare lägenheten.) Så det var illa. Men under hösten fick jag iväg ett brev till Robert. Som han skrivit i inledningen till Öppningar till grottan, kunde han inte svara på det jag skrev. Han mindes mig inte och trodde brevet var från en äldre man. Någon med stora problem och rädsla att hamna på psyket. Han skickade fredsmanifestet från Arvika (Nya tideräkningen. Se sidan 197! [Se boken Robert Jäppinens texter.]) Som Robert beskrev gav texten mig ett lyft. Men jag svävade tämligen i overklighet i min kris, så det var inget som kunde stabilisera mig. Jag beslöt att sluta på konstfack, och försöka få nåt vanligt jobb. Det var väl egentligen väldigt synd att jag behövde sluta. Skräckupplevelsen av att hänga i luften blev bara värre efteråt, och jag klarade inte av några av jobben jag försökte. Kassör, konstlärare för barn, golvtvätt på arkitekthögskolan… (Gud vad golvtvätten var smärtsam. Jag kom in till studenter och kände att ’det är jag som skulle sitta där’.) Jag klarade inte mera än typ ett par dagar på jobben. Tillslut flyttade jag hem till morsan. Nu visste alla att jag var i kris. Men det fungerade inte att tala med nån. Robert hade svarat i brev att det var förnuftigt att jag försökte få ett jobb. På våren försökte jag att bo i sommarstugan vid kusten. Det var härifrån jag första gången ringde Robert. Och jag fick mera förtroende. Det måste ha varit han som föreslagit att jag kunde försöka få jobb på nån bondgård där. Jag jobbade typ en dag på en gård. Morsan och farsan var skilda och sommarstugan var en infekterad tvistefråga. Som det blev, accepterade inte farsan att jag bodde där. Båda han och morsan kom ut en dag. Att jag glömt stänga av ett platta i överraskningen då de kom, tog de som bevis på att jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag minns inte precis hur det blev i allt detta underliga, men i nåt läge tog jag min "tillflykt" hos en från min gamla vänkrets från gymnasietiden. Jag var nån dag i hennes familjs sommarstuga på Hankö. Jag "hängde i luften". Det var ruggigt ångestfullt för mig. Jag tror inte jag var helt öppen om min situation. Hur som helst råkade hennes föräldrar ha en stuga nånstans i närheten av Sunnemo, och de skulle åka upp dit nu. Därmed kunde jag åka med till Robert. Nu slår det mig att jag inte minns klart. Innan detta skall jag ha varit på ett första besök hos Robert, och då åkt tåg och buss. Det var extremt underligt för mig på bussen minns jag. Men jag fick förtroende för Robert. Det skall ha varit nu han föreslog jobb hos nån bonde. Men, som han skrivit i Öppningar till grottan, hade jag nu också kontaktat psykiatrin i Fredrikstad. Så det var nåt tal på att vara på psyket under observation. Jag vet inte om "observation" verkligen är rätt ord. Det kan låta som om jag var farlig, blir jag rädd nu. Men jag minns i varje fall ett möte med en läkare då jag kom tillbaka till Fredrikstad från Robert. Han avfärdade att Robert kunde vara nåt bra. Här är det typisk ren Aspergerlogik som spelar in. Logiskt sett kunde han inte avfärda Robert, för han visste inget om honom. Och jag gillade inte doktorn, medan Robert visade mänskligt engagemang. Hur som helst skall det ha varit nu jag tvingades fly sommarstugan. Jag tror det var så att jag såg hans [farsans] bil där då jag kom till stugan (efter bondgårdjobb kanske?), och tog mig till vännens sommarstuga. Här tar jag liksågott in början på Roberts inledning till Öppningar till grottan:  - inledning - Vårt första möte var ett tio minuters samtal på kaféet på konstfack i Oslo - när vi skildes gav jag min adress som jag brukar och sade "om du kommer till Värmland nån gång, så hälsa på" - ett halvt år senare [Robert hörde fel då han frågade mig över telefon, så det står ett och ett halvt år i boken.] får jag brev och vet inte vem det är som skriver - i första brevet berättar Torger att han skrivit många brev, men inte postat de - jag upplevde det som om Torger skulle vara en vuxen, äldre person, med rädsla att bli galen och intagen på sinnessjukhus – i meningen livstidsinternering – Dömd som dödens spöke – Tvångs tankar i monologform upprepades om och om igen för att finna utväg ur sjukdomsnojan – och det var omöjligt för mig att svara på brevens innehåll – (Det kom brev på brev) – Jag skrev bara att jag fått breven, tackade och skrev mitt telefonnummer. Jag sände en text ur min utställningskatalog om människan, egoismen och förtryck – Ett fredsmanifest skrinet juli -86 – Nu fick jag ett brev som skilde sig från alla dom tidigare: "Hei Robert. Jeg ville skrive for å si at jeg klarer å åpne meg. Nå gjör jeg det hele tiden. Med alle mennesker jeg möter. For jeg vil möte alle. Jeg klarer å väre ärlig i slik jeg er. Selv om det er tungt. Jeg er et sunnere menneske enn jeg värt på veldig lenge. Det er herlig. Jeg kommer til å klare det. Jeg kommer ikke til å miste dette nå." [P.S. Med Asperger är kommunikation tungt. Det är det fortfarande, men den gång förstod jag inte mig själv överhuvudtaget. Utan förståelsen som kommer med diagnosen, var det ett totalt helvete.] - när jag fick detta här brevet fattade jag att Torger var den förste som fattade vad jag skrev i min text, men samtidigt svävade han med sin mänskliga tanke i tomrum: - icke konkret - så en vecka senare, i nästa brev, var han tillbaka i ångestens illusionsbubbla - han berättade att han slutat på konstfack och försökte arbeta på olika ställen, men klarade inte av mera än ett par dagar - - ur ett kort från mig till Torger: - "Många hälsningar….. Det är förnuftigt av dig att du försöker finna ett arbete där hemma - Välkommen också på besök hos mig. Robert" - - strax efter ringde han och frågade om han fick komma på visit - han kom på lördag och på måndag skulle han på ett psykiatrikerbesök i Fredrikstad, som hans föräldrar beställt tid för - han hade ångest för detta - - vid första samtalet vid kaffebordet hos mig berättade han igen om situationerna då han försökt arbeta, och hur han inte klarade kommunikationen med dom andra - - när han berättade om sin situation, var han rädd att bli fördömd och tittade i bordet [P.S. Detta är i själva verket bara något Aspergertypiskt. Ögonkontakt försvårar kommunikationen, så det är nödvändigt att titta ner eller bort.] - total saknad av förtroende - jag yttrade mig första gången (utan att någon gång tidigare ha reflekterat över ämnet) att hans problem syntes vara att han hade tillfredsställt sina föräldrars behov [P.S. En del av problemet.] - - när han besökt psykiatrikern, fick han besked att han skulle läggas in på observation på sjukhuset - han tilläts inte bo på sommarstugan och ringde mig och ville komma hit - jag frågade om han hade pengar till biljetten och sade att han skulle lämna meddelande med mitt telefonnummer och min adress om han kom - annars skulle de efterlysa honom hos polisen - på så sätt var han nästa dag här - föräldrarna kom ett par veckor efter för att övertala honom att komma tillbaka till Norge - Torger vägrade - (modern uttryckte till Torger: - "Det er jo forferdelig, han er jo helt uhemmet" - hon är inte ensam om att ha denna syn på att vara hämmad - den normala människan är hämmad - är oöppen ) - -
©Torger Berstad | www.lanterna.nu |