|
Stycke ur Track A-dagbok 5 Vad som helst
kan normaliseras. Innehållspunkten Barndomsbeskrivning. Resignerade i att få tryckt på mig något osant. Fortfarande problematik. ... Detta blir magstarkt och långt att beskriva, och det blir en hel del som jag beskrivit i tidigare böcker och inte känner för att behöva upprepa. Men jag tvingas släpa fram allt gammalt, som jag inte vill påminnas om, sen man fortsätter att massvåldta mig med de samma sakerna – vidare i det oändliga. Då det började bränna till med olika saker på Roberts och min hemsida 2002 och 2003 har man kommit på den lysande idén att fixa in "konstnärsvännen" (snarare en bekant som stod ut med mig) T som hyresgäst i mitt hus. Detta var korrupt. Jag har först förstått det kanske för nåt år sedan. Skrivit om det. Man ville fixa in nån nära mig som kunde samla in skit om mig rätt och slätt. Kommit på idén att få honom säga att han inte har nånstans att bo, och fråga om han kan bo i mitt hus. Jag hade för mig att jag fick drömhyresgästen, och hon som bodde där fick flytta. Men i stället har T gjort en riktig Judasinsats. Fiskat skit. Det var hela tiden så att han inte hörde vad jag sa, eller tolkade in nåt nedrigt jag inte menat eller sagt. Ofta sa jag en mening, och jag märkte att han inte alls hörde hela meningen, utan bara ekoupprepade ett par ord ur den, som visade vad för nedrig skit han trodde sig att ha hört. Jag blev mera och mera frustrerat av att det var denna sortens kommunikationsklickar hela tiden. För det riktigt tragiska är att med min autism (och detta är nåt som skall vara värre än normalt för autistiske) så är inte jag i stånd att korrigera när jag märker att den andre fattat fel. Nu är jag nog lite bättre på det än då, men det är fortfarande så. Ständigt jättefrustrationer och onödiga missförstånd pga. detta. Jag resignerar bara i nåt ödesmättat av att missförstås som varande nån skit jag inte är. Precis som jag beskrivit den ödesmättade frustrationen i en situation då jag kanske var tio. Var på andra våningen i vårt hus. Min mor påstod att jag skulle ha gjort nåt som jag inte hade gjort. Nåt som vore inom det normala att en pojke skulle ha kunnat göra – nåt sorts sträck. Jag minns inte vad. Men som jag var (och är) hade jag det inte i mig att jag ens skulle ha kunnat göra det min mor lade på mig. Men jag kunde inte protestera. Jag har inte kunnat och kan inte hävda min naturliga rätt. Kan inte hävda mig alls. Eller göra min röst hörd. Så det har fastnat i mig minnet av hur morsan lade detta orättvisa och osanna på mig, och jag ödesmättat resignerat gick ner trappan med mitt lidande av detta. Och jag kände nån form för njutning i lidandet… Detta är en väldigt central problematik hos mig, som jag aldrig kunnat prata med nån om och få respons/förståelse. Heller inte med min psykolog. På samma sätt har jag resignerat (och resignerar) i tallösa situationer när nåt blivit åt fanders fel. Detta har hänt hela tiden t.ex. i kontakten med psykiatrin. Ofta uttrycker folk saker indirekt, och sedan jag antingen inte hänger med (pga. AS) eller ändå inte förmår protestera, pga. AS, kan man trycka vad som helst på mig. Och det har man gjort, och gör man. (A gör det när han kommer inom. [...] Alla har gjort det, undantaget Robert. Nån gång han med.) En variant som ofta blev med hyresgästen, var att jag uttryckte att jag gillade nåt. En konstnär, regissör eller nåt annat. Nåt jag verkligen satte högt. Men sedan jag var (är) allmänt deprimerat, och med min AS aldrig lärt att uttrycka med röst och mimik, lät det som om jag var ironisk. Att jag tyckte att det jag egentligen älskade var nån skit. Och jag märkte att det trillade in så (i hur han upprepade och svarade - menande), men jag resignerade bara i det samma ödesmättade. Att det tolkades tvärt om. Normalt skulle man självklart kunna uppbåda att svara "Nej, jag var inte ironisk nu. Jag gillar verkligen…", men jag kunde inte det. Och all nedrig skit han tolkat har han rapporterat vidare till sina "uppdragsgivare" – konstnärer. Nu blir detta tyvärr en jättelång beskrivning, som jag tvingas dra om. Jag började själv att bo mera i mitt hus då T flyttade in där. Men jag var psykiskt totaluppfläkt pga. vad jag just då funnit att psykiatrin skrivit om mig sedan 1994. (Massvåldtäktens inkörning.) Jag har beskrivit hur det yttrade sig. ...
|