Jag hade en otrolig dröm jag inte fått skrivit ner. Nu har jag glömt alla detaljer, men jag var på en konstskola, och det blev totalt tydligt för mig att det var där jag hörde hemma. Plötsligt såg jag nån spännande målning, och det blev ännu mera uppenbart. Men grejen med drömmen var att det var fullt med elever, och de var entusiastiska och positiva, i nåt underbart helt positivt och livligt. När jag sen började vakna tänkte jag att "Så är ju inte människor i verkligheten." Utan jag drömde om en positiv samexistens som inte finns. Samtidigt tänker jag ungefär att ’Sen jag kunde drömma det vore det möjligt.’ Jag har läst Nya Testamentet och har såna tankar. Sen var jag i typ ett stort rum där det satt elever. Jag har tappat elementära ord. Kantina är norska. Där elever äter. Eller bara sitter, en hall. Jag fick kontakt med en kille där, som sökt till en filmlinje, men inte kommit in. Referens här till han jag
umgicks med medan Robert levde, som deltog i låtsas-Aspergerträff-mobbningen. Han som kom hit. Han har gått filmskola. Hur som helst hade jag plötsligt en vän i drömmen. Han gjorde plötsligt en lustig speciell rörelse med händerna, som var som nån sån där autistisk udda rörelse jag skulle kunnat göra. Så det var nån som var som mig. Jag har nån gång sett på tv någon med autism göra någon sån där udda rörelse, och känt igen mig i det.