Några foton
  
Se kort på mina kajvänner
och mera om dem nedanför.


   
       Taget med självutlösare 1998.


  
Ransjön

   
 
Från vallgravarna i Fredrikstads gamla stadsdel. Då min mor och far var separerade två år bodde morsan, syrran och jag i den pittoreska fästningsbyn.


 



Jag tog mycket naturfoton förr, då jag hade möjlighet att ta mig ut. De två över är från 2004. Det bredvid är kanske från kring 1990. Digitalfotot under tycker jag har lite impressionistiskt måleri över sig.








 

Det var kraftigt åskväder 12/7 -19, och jag filmade det några minuter. Detta är ett skärmklipp.
Jag har inte kunnat hitta något om det på nätet, men min namn, Torger (Tor + geir), betyder Tors spjut, och jag tycker väl att blixtar bör ha representerat Tors spjut i asatron?

 




Kajorna jag matar och några andra fåglar



 


 
"Tänker du mata måsen också?!" 

 
Bilderna över: Sensommaren 2017 filmade jag något nedanför då Spjuverlingen hoppade in framför kameran två gånger. Jag matade honom och makan tills de försvann hösten -19.
Kolla hur ledsen måsen ser ut. Fåglar visar känslor som vi. Kajorna har överraskande mycket medkänsla för om jag mår bra eller dåligt. Och som med oss finns det sympatiska och mindre sympatiska, känsliga  och okänsligare.
Under häckningen 2018 visade det sig att i de tre paren jag matat är Spjuverlingen, Hoppelingen och Enbenelingen alla hanar.

       



 
Jag har tappat min YouTube, så det fanns en kajvideo här, som nu är borta.
Under häckningen har kajorna ibland byggmaterial för boet i näbben. I videon såg man också hur en kaja vässade näbben.
Jag har skrivit:

Papperet som kajan i videon har måste vara till boet.
Att vässa näbben efter att ha ätit, att bajsa och att rengöra sig är "jag-hör-hemma-här-signaler". Det händer att någon kaja låtsats vara den som hör hemma här. De lyckas lura mig ibland. De ser vad de jag matar gör och härmar "beteendevarumärket" jag belönar
Det har hänt att någon dragit upp ett ben för att få mig tro det var Enbenelingen. (Jag tror en lyckades en gång.)
    
Kajor är trogna. Honan lämnar inte sin enbente make.



 
Den vita sladdplattan är var de visar att de är "högsta hönset". En naturlig "statusplats".


 


 

T.v. är Hoppelingen, men det har varit ett par Hoppelingar före den. Kajor som hoppar och fångar brödbiten i luften. (Hoppelingen nedanför på sidan fångade brödet jätteskickligt oberoende av hur dåligt kastet var. Som baseball.) Partnern till Hoppelingen försvann tyvärr i december.
P.S. 14/7 -19: Hoppelingen har en ny maka nu.
Spjuverlingen gjorde en markering för mig för att jag skulle känna igen honom. Han tog brödet, lade ner det igen, tog upp det igen och ner igen. Så några gånger. Han visade också att han kom för sällskapet och inte bara brödet. Jag tror markeringen även var ett sätt att tacka.
P.S. Ett par andra kajor, som varit finkänsliga och lika, har gjort på samma sätt. Om jag t.ex. matat någon fel innan så kommer den markeringen. Som om den sa: "Se! Det är mig. Tack!"


 
 
I detta tal säger Auguste von Bayern bl.a. något jag själv förstått, nämligen att kajor har "theory of mind". Autistiska barn saknar "theory of mind": Kan inte ta den andras perspektiv.
Jag kan se att Spjuverlingen förstår att jag ibland har svårt känna igen honom. Om jag nån gång matar en annan, som jag tror är honom, eller tvekar i att känna igen honom, gör han den där plocka-upp-och-släpp-ner-markeringen flera gånger för att visa att det är honom. Han tackar mig också när han gör så.

Mina kajnamn kunde kanske vara bättre. Nu gör jag så att jag kallar Hoppelingens partner Hoppelina, och likadant med alla honorna. Enbenelingen har jag kommit på att heller kalla Enelingen.


Det är inte lätt att vara Enbeneling. En arg Enelingenfru sitter ovanför, där hon brukar, när en inkräktare kommer.


 

Kajor har komplext socialt samspel. Vem jag matar stämmer inte med den naturliga hierarkin. (Inte "survival of the fittest".) Här får Enbenelingen sitta på "statusplatsen": Den vita sladdsaken Hoppelingen sitter på högre upp.


 
Bird nectar

Denna teckning finns på en mugg man kan köpa i min webshop.





Här kom kajflocken rakt över mig medan jag fotade solnedgången. På fageln.se står det att det ofta är yngre icke häckande kajor som gör dessa dramatiska skymningsflygningar för att hitta ett övernattningsställe. Ett annat ställe har jag läst att de gör det för att skrämma bort rovfåglar. I en fågelbok jag har kallas det bara "flygövningar". Jag undrar om flygprestationerna skulle kunna avgöra var de hamnar i hierarkin. Det kanske stärker sammanhållningen?
Här är fyra andra bilder ur serien jag fick.



 




Kajuppdatering 29/10 -19:

Tyvärr har min favoritkaja, och vän i över två år, Spjuverlingen och makan lämnat i höst. Det är ju sorgligt, men det är i varje fall nu bättre ordning på kajmatningen än på åratal, sedan det bara är Hoppelingen och hans nya maka som kommer varje dag. Hon är inte med varje gång. Jag tror Hoppelingen kommer lite oftare än han behöver för näringen, men det är i varje fall precis lagom. Enbenelingen och makan tittar inom ibland. Dessa två tar jag aldrig miste på, så att det inte blir massa felmatningar, som det varit jobbigt med förr. Bara helt sällan kommer en kaja som hukar sig som för att hoppa, som Hoppelingen, som nån gång lyckas lura mig.
Jag har alltmera märkt att det är som Cesar Millan, från Mannen som talar med hundar, säger: att djur känner ens energi direkt. Det är faktiskt så att Hoppelingen hoppar när jag mår bra. Han märker det på sekunden. En gång, då jag just gjort klart ett tungt jobb med en bok och var lättad, gjorde han ett extrahopp där han inte ens hade kontroll på hur han landade.

1/4 -20:
Jag matar sedan ett tag ett nytt par som ersätter Spjuverlingenparet: Finelingen och Finelina. (Har ingen bild.) Då Spjuverlingen under häckningen i fjol var borta 2½ månad började jag mata en jag kallade Finelingen, så detta är nu en ny Fineling. Den liknar Spjuverlingen och gör, när det uppstår igenkänningsoklarhet (felmatning), den där släpp ner- och ta upp-markeringen på samma sätt.



 
Sometimes a bird feels the Bern.
   

Portland puts a bird on it.
5/3 -17: Fann just en närbildsvideo
på sparven: Birdie Sanders
Den första kajan att insistera på att hoppa mot mig och fånga brödbiten i luften. Mästerlig, som i baseball.

Hoppelingkaja och politisk sparv.
   

Se fågelvideon med Bernie Sanders.
Sparven flyger upp på podiet efter att Bernie påpekat den. ("Now you see, this little bird doesn't know it...") Han ger bra vibbar alltså.
Naom Chomsky har sagt om Bernie:
"Bernie Sanders is an extremely interesting phenomenon. He's a decent, honest person. That's pretty unusual in the political system."







 
Jag satt kanske 30 meter i från duvan ovanför, och tittade på den. Tänkte att jag skulle vilja titta närmre. Då jag såg bort en sekund var den plötsligt borta. Jag satt vid en björk vid älven. Plötsligt kom den ner från över älven och satte sig på en gren rakt över mitt huvud. Den var nyfiken på mig också, för den satt och tittade ner på mig länge, och jag på den. Då den vände ryggen började jag fota den. Sen flög den ner bredvid mig, så jag fick korten över. Men den skrämdes av fotoklicken. Annars hade den kanske flugit och satt sig i knäet på mig.

Duvan bredvid undrar varför gräset är alldeles uttorkat denna sensommaren. (2018)







Jag har denna teckning på baksidan av Som att wallraffa i det undermedvetna. Som jag skrivit i förordet är det många fåglar i teckningarna sedan jag matar kajor.
Teckningen bredvid finns i
 Andeblomma.

 




©Torger Berstad | www.lanterna.nu