...) på länken med Öppningar till grottan. P.S. Sen jag skrev detta såg jag att jag har ju även den otroligt fina barnsången En sliten sko från Barnsånger och barnsliga vuxensånger (cd’n) på länken med Sagan om Snurreplutt. Och det är ju inte bara att man ser allt mitt ordvitsande. (Och mycket riktigt dåligt sånt finns på NWT’s hemsida…) Utan jag skriver om det i förordet till de två senaste böckerna. De har samma förord. Början: ”Jag har sedan 2001, på eget förlag utgett böcker med dikter, konst och beskrivningar från mitt liv. 2011 utgav jag en bok som heter Kadaverpudding 1. Det fanns en del morbida teckningar i den, men ”kadavrigheten” handlar främst om saker jag blivit offer för. Jag ville egentligen inte ha den morbida titeln, men kom inte på något som stämde bättre på innehållet. Ordvrängare som jag är kom jag på en annan titel till fortsättningsboken: Track A serier/Kadaverpudding 2. (Erkänner: Jag trodde att trakasserier stavades så, men tyckte sen det kunde funka ändå.)…”

Längre fram skriver jag:
(Jag tar inte in en teckning jag nämner. Det blir en utvikning.)

På kulturnyheterna var det ett inslag med HB. Jag tänkte, innan jag skrev om henne, om jag borde låta bli. För vad händer när hon får reda på det. Och frågan är: Får hon reda på det typ samma dag som jag skriver – via insyn? För det var till att baxna i går. Jag skall nu kolla dagboksdatumen, för att få klarhet. Den 5:e lade jag in teckningen med B, men tänkte låta bli skriva. Men den 6:e skrev jag och lade ankaret även ut på Annat-länken. Jag var hyperaktiv i ångest och förstörde händerna helt. Jag lade ut den vackra växtgirlandsaken (orkar inte kolla var i denna boken den är – det är över 10 Worddokument nu), med, händelsevis, en ankare under på Annat-länken OCH på startsidan. Som man ser på senaste ankaret (sidan 246) har det en krok.

        

innehållslistan till Track A-dagbok 2, som ligger ute. Hur hon talade om hur hon saknade teknik och hur saker blev vad de blev typ utan styrning, stämmer med hur jag tecknar – dels… Och det är en styrka, och det mest givande, om man kan teckna så, för det undermedvetna kommer direkt till uttryck ofta då. Jag kom tänka på att jag skrivit om den kreativa processen i mitt tecknande, och satte mig att läsa den innehållspunkten, som finns i min utlagda innehållslista, och som förstås blir oemotståndlig att kolla för konstnärs… (inte säga dumma ord)….konstnärerna som nu bökar runt i samband med Robertutställningen. Jag upptäckte att det blivit fel på sidan. Fel teckning finns till texten; detaljen ”Nu vill den teckna igen”. Jag tar in texten på nytt, med rätt

teckning. Sidan 112: ”…Nyligen fick jag spam jag måste se vara relaterat teckningen bredvid. Nåt om "är du besviken på dina vänner?", och sen hur man kunde tjäna pengar. Tänkte jag kunde förklara den kreativa processen kring teckningarna i K2 (och i denna boken - antar jag). Jag har inte tänkt att jag skall teckna nåt om vänskapsbesvikelse. Jag har inte ens tänkt teckna ett mynt. Jag drar ett par linjer. Jag får för mig att göra det till ett mynt, men inte riktigt. När jag tecknat nåt dyker ofta nåt ord eller nån mening upp i huvudet. Detta är som fritt associativt tänkande. Jag skriver nämligen ner det utan att tänka på varför det poppat upp i huvudet. I detta fallet har nåt som ser ut som ett MYNT som är på väg bli avrivet gett raden från Lou Reed's Coney Island Baby: All my two bit friends have gone and ripped me off. [Står under teckningen i

Track A-dagbok 5. - I ritblocket.] När jag sen sitter med texten och tittar igenom teckningar - letar efter nåt som på nät sätt "passar", kan det "passa" på vilka som helst sätt. Så om jag skriver nåt om dålig vänskap, klämmer jag in den teckningen. Därmed ser det ut att ha funnits ett sånt syfte med teckningen från början. Det har det inte. Det är trevligt när man kan lägga till en teckning så att humor uppstår. Men när jag t.ex. skriver om nånting väldigt allvarligt har jag inte velat ha nån teckning alls. Annars kan texten fordra en allvarlig eller drastisk eller desperat eller ångestaktig eller... teckning. Men jag låter det också uppstå nåt helt annat än det texten uttrycker. Det är just detta plockandet som var det kreativt roliga med helvetesprocessen det var att sätta ihop boken.
(Och så blir det med denna med.)…”

Slut på text. Nedanför är ett utsnitt ur innehållsförteckningen, som jag lagt ut. Det är lätt att se vilket tacksamt låg-och-lusig-uppslag min text är. Och under är händelsevis om en ny spoofie – och nu är HB en sådan… Och när de väl börjat brukar de ju inte kunna lägga av… Jag ser inslaget på TV och baxnar. Kollar i mitt block, där B-teckningen, ankaret och ”sköna H-teckningen” finns under varan, ritat över två dar, och ankaret lagt ut 6:e. Och att hon säger hur hon inte vet hur en krok ser ut skall bero på att båda mina ankare är fel ritade. Tvärstången är fel. Jag ser inte det som nåt problem. Om det vore målet att korrekt återge en ankare, skulle jag enkelt kunna det. Jag vill göra en bra teckning, och det behöver inte vara ”rätt” då. Jag tänker att det gärna får se ut som saker är i drömmar. Så det finna avsiktliga och oavsiktliga fel. Men det var t.ex. mina fel ritade ben på ponnyn Zappa rider på, som verkligen gav ett uppslag till HW och ”MiM” – deras bilder utifrån det finns i K2 (avritade). Men det otroliga: Att veta att H kan ha sett det tidigast 6:6 (om de inte har insyn och sprider vidare allt jag skriver), och i går, 9/6 finns hennes vidare ”riksspoofande” på kulturnyheterna….

Längre fram skriver jag också:
Med H's fisk och fiskkrok finns även en möjlig koppling till min dikt Den sista torsken, som Fel förlag gått loss på mig med. Jag bör kolla skriften närmre, men fasar för det.

Längre fram:
Det var en chock i går att igen HB var på nyheterna, om samma utställning i ett nytt Grafikens hus. (Mariestad?) Det hade bränt ett annat ställe med hennes verk. Hon var ju på kulturnyheterna och spoofade loss på mig, så jag blev rädd det var det hon gjorde i detta inslaget med.

Något senare var kulturnyheterna on my case varenda dag, och vad jag vet skall de fortfarande vara det. Jag har tvingats sluta titta på kulturnyheterna, och det mesta av kulturprogram i största allmänhet, sedan halva kultur-Sverige är on my case, och man så inbitet är det allmänt på SvT.

Det är alltid saker det tar tid för mig att riktigt fatta. I Track A-dagbok 5 har jag skrivit följande om HB och ”grillningsmålningen”:

Men en dag, då jag kollade länken, fattade jag plötsligt att H gett HW stöd genom att måla nåt som skall föreställa mig just grillat… Hon/de stödjer att jag skall grillas…
Jag bara listar mina tankar om vad målningen visar. Jag skriver ju att jag är ”jungfruoffer på idiotins altare”. Därför är de knallröda kvinnobenen ”jungfrulikt” hopknipna. Det ser annars ut som om det skulle kunna vara en målning hon bara kluddat över, för hela överkroppen är bara kletat över med svart färg, så att man fattar att personen är i grillrök. – Grillat… Från utegrillen stiger ”berusningsbubblor”, sen jag ju gäller som suput. – På samma sätt som Aspergerspoofkvinnan V har berusningsbubblor till kycklingnidbilden (”Håll käft?”) jag ritat av i K3. Och HW har massa berusningsbubblor på sina nidbilder. Och H har förstås kollat honom när hon nu tar honom i försvar.
Det är svårt skönja om det är ett stort gnomansikte på figuren. Ser ut vara långa hårslingor. Men figuren håller en gitarr. HW hade sin hånbild utifrån fotot som jag ritade av till Sagan om Snurreplutt. Det är det kortet jag kommer tänka på. Finns på cd-bladet till sångerna. En arm är ett streck mot resonanshålet. Sen kommer vad som ser ut som en kedja som en gitarr-rem på andra sidan, och slutar upp i en svart hand. Så det ger en kedja-skurk-association. Det slänger in en stor linje i kanten på målningen, som skall vara en referens till mina orakt ritade ramfyrkanter till teckningar. I nederkant finns en finkänsligt målat papegojbur med två papegojor (snygg detalj i det fula). Det kan dels vara hur jag kalla mig burfågel, i min handikapfångenskap. Men troligen finns den mest där sedan jag talar om samma saker på nytt och på nytt. Det skulle hon också gjort om hon befann sig i mitt helvete. Men det blir ju mycket upprepningar. I skrift och i videor. [Det kan också komma från Roberts beskrivning av mina läkare inom psykiatrin. Han kallar dem ”papegojkören”. Om hur det står om ”pat. pat. pat”.]
Även serietecknaren har gjort en nidbild på mig utifrån ”jungfruoffer”. Senast jag kollade upp honom på svenska Wikipedia fanns nidbilden som hans profilbild där… Det var där jag fann den. I brev och serier har han gjort mig till en upprymd person med jätteskägg, som han kallar Megasen Forsyth. Jag känner inte till Forsythesagan. Men ”Megas” skall väl vara nån som är till överdrift nåt. Hur som helst har han satt Megasfigurens överkropp på Lilla sjöjungfrustatyn i Köpenhamn. Jag vet inte om han rent av knutit an till blurrspruttbloggen eller om det kommit ”ur hans eget geni”, men på stenen skäggjungfrun sitter rinner bajsgulbrunt ner. Jag har flera skärmklipp på hans nätpåhoppsgrejer. Jag kanske tar in det i appendixet här. Får se.
Men H har blommor stickande fram på stolen ”jag” sitter på. Målningen är ljus, med svagt med färg, undantaget de röda ”jungfrubenen”, som dominerar.

Efter att ha sett Värmlandsnytts inslag SVT:s hemsida på nytt, och förstått alla spoofparametrar, var det en chock att finna att VF (som jag visat innan hur de stödjer HW) hade en bild på museumsintendenten presenterade just den tavlan, som jag ritat av bredvid målningen på förra sidan. [Den övre högra teckningen ovanför.] Det ser kanske ut som underkäken (jag kan inte rita, som man brukar säga…), men hon ler glatt medan hon visar bilden. Rubriken är att HB blandar sorg och glädje. Det är inget man ser i hennes bilder, utan det är ett spoofande på hur jag blandar sorg med humor och lätthet. Jag har beskrivit det jag gör i just såna termer på hemsidan förr.

I K2 [Track A serier] beskriver jag en dansk låtsaspopgrupp, med en hemsidlänk som gick loss på mig, hade en liknande spoofbeskrivning av sin musik. De hade bäddat in en av mina teckningar, direkt från min domän. Fann det då jag kollade externa länkar på min webb-statistik. Och här finns det militära med. Han var…fasen, att jag inte tänkt det innan – tror inte jag har det. Sångaren var från marinen. Kapten, tror jag. Här finns ju en uppenbart möjlig koppling till de under. Jag har skrivit innan att hon hade samma namn som den som anställde på Karolinen, det militära, här i Karlstad. Är det samma namn är det nog samma kvinna. Hon verkade för ung och skall vara andra generationens invandrare. Asiatiskt utseende. Han jobbar ju offshore. Ok. Men H spoofar också utifrån sorg och glädje. I artikeln står det att hon är känd för sina tolkningar av kvinnorollen.
Men då är jag framme vid att beskriva Värmlandsnytts inslag. Teckningen nederst till höger [förra sidan] visar hur H filmades. Målningen framför hennes ansikte är samma nidbild på ”mig”… Så den syns medan hon talar.
Nu har det gått tid sen jag såg det, så jag har lite distans, men det betyder också att jag säkert glömt nåt när jag nu beskriver det. Men jag tänker inte utsätta mig för att kolla det på nytt.
Kollar nu bara vad som står på SVT. I intervjun säger hon att det alltid är kvinnor. Men sen lägger hon till nån tveksamhet ”tror jag”, när hon säger att det inte finns mansfigurer på målningarna. På SVT står det att ”det kan finns delar av män med”, och det gör det ju… F.ö. hette utställningen Potpurri, vilket skall vara en spoofidé utifrån hur jag haft länken Lösplock. (På gamla hemsidan hade jag en konstlänk som hette Koncept och kuriosa.) Det låter pladdrigt i hur de återgett det hon säger. Inte seriöst. Att hon gillar att ”göra det här med hår, kläder, lite attiraljer och sånt. Och det är i ett landskap, aldrig är mina människor i ett rum med väggar, utan de är i ett landskap som är oändligt”. Så hon är inne på Roberts Evig, evighet. I intervjun är det klippt så att direkt efter att hon säger att det aldrig är interiörer visas en bild på en uppenbart…interiör. Jag vill inte kolla upp den nu. Det var en andra påhoppsmålning som hette nåt med Askungen. Tror det var ett fönster, och nån möbel. Hur som helst var det tårar från en diffus figur. I Öppningar till grottan kallar jag mig, i en dålig vers, för Cinderella med bärnstenshjärtat. – Det kan ju ingen göra om han inte är bög… Jo, det kan man. Jag förklarar att det var ”Cinderella” förde jag tar mina sömntabletter 22 och insomningstabletten 24, så jag måste hem från dansbanan (vad jag minns – Ransäter) innan tolv. Sen finns ju allt med tårar i trilogin. Men precis som andra som spoofar tydliggör man att det inte är på allvar, utan en spoof, genom att ta in uppenbara fel på detta sättet. Jag har beskrivit det. Så Värmlandsnytt tydliggör det i klippningen.
På SVT står det som hon säger, nåt i linje med ”Mina figurer har blivit lite allvarligare, jag tycker de var lite roligare förut. Finnskor med finskor, danskor med danskor.” Som jag skrev i förra boken är detta ett spoofande utifrån mina ordvitsgrejer, som det finns jättemycket av. Jag har även skrivit förr på hemsidan hur ordvitshumor är vanligt hos Aspergare, vilket Tony Attwood skrivit, fast jag har bara sett mig själv som det stämmer på. Sen finns på hemsidan min dikt Skor ur Öppningar till grottan, plus sången En sliten sko från Barnsånger och barnsliga vuxensånger. Kan man få in nåt finskt är förstås det bra. Men hon spoofar utifrån att min lekfullhet tynar.
Det andra viktiga. Just när hon säger hur det inte finns män med - ”tror jag”, klipper Värmlandsnytt direkt till en närbild på nidbilden på ”mig”. Nu kom jag tänka på om rent av det flisiga håret – mindre snyggt – skulle vara en spoofidé utifrån hur jag sett ut. Hur som helst talar hon på ett sätt så man ser att det inte är på allvar. Jag har gruvat migför att beskriva detta. Men just nu minns jag inte mera från inslaget. Jag kanske kommer på nåt jag glömt.
Hon sa att målningarna var egna utvalda favoriter, och att de hade några år på nacken. Kanske ett spoofande utifrån hur bilderna jag visade på museet dels var gamla. Intendenten lurade mig med antalet, så jag hade för få nya ramade och tvingades ta med några gamla. Varvid man får det se ut som om jag inte gör nåt… Hur som helst har inte ”portalmålningen” år på nacken, utan hon har tillfredsställt museet storligen med att ge dom precis nåt sånt de önskat. Troligen är heller inte Askungenmålningen gammal. Jag fann målningarna även på hennes hemsida.

P.S. Jo, jag glömde helt väsentliga saker. I TV-inslaget påstod de att hon inspirerats av surrealister och gjorde surrealistiska detaljer med några ord bredvid… Det finns inget surrealistiskt i hennes måleri (det vore i så fall bilden jag beskrivit, men inga ”surrealistiska detaljer”) och inte en bokstav på tavlorna, utan som vi alla vet är det jag som ritar surrealistiska detaljer med saker skrivna under och intill. Så det är ju en helt uppenbar spoofgrej. I förra boken har jag beskrivit hur hon spoofade även på kulturnyheterna. Jag vet inte om detaljerna, men en lokal hade brunnit ner och därmed bilderna hon skulle ställa ut.

Sen hade hon fått möjlighet att ställa ut på, jag tror det hette Grafikens hus. Att hon inte kunde göra grafik – att hon var ny på det – beskrevs som styrkan. Hon spoofade utifrån hur jag inte har nån teknik i mitt tecknade. (Fast de börjar väl få det, tycker jag.) Sen var det ett spoofande utifrån att de uppenbart kollat upp vad jag skrivit i K3 om min ”kreativa process”.
Innehållspunkten fanns på samma länk som grillningsgrejen. Jag skriver ju om hur jag jobbar intuitivt och låter det få bli saker jag inte tänkt i förväg. Så hon spoofade om att hon tänkte att hon ritade en fiskkrok, men att hon inte visste hur man gjorde det, eller hur de ser ut, men så visade det sig att det blev en ankare i stället. TV-inslaget var precis efter att jag lagt ut två ankare på min hemsida. Båda fel ritade. Den ena avsiktlig. Och lite fiskkrokslikt den ena. Det var kusligt att se henne spoofa utifrån nåt jag lagt ut typ dan innan. Att hon/de följer så noga. Det ena ankaret lade jag först på Annat-länken, men flyttade sen till startsidan. Gjorde gifanimation med trädet från Stadsträdgården. Första större teckningen på startsidan. Det andra ankaret ligger fortfarande intill texten om mig.
Ankaret bredvid [Jag tar inte in den teckningen från boken.] gjorde jag innan jag fattat det värre spoofandet. Finns även i förra boken. Har gjort ett antal ankare sen jag läste evangelierna.

Sedan följer det som är på nästa sida.
 

Se Värmlands museum fortsätter med påhoppsutställningar.

Det var först då jag 2015 fann mitt hemmasnickrade häfte, Kapten Kufs dagböcker, från 2006, som jag fattade varför Värmlands museum 2014, samtidigt med utställningen Vem är rädd för Robert Jäppinen?, ville ha en utställning med Helena Bxxxgren. [Jag skriver namnet så sedan jag inte vill göra det sökbart.]
Se en innehållspunkt i Track A-dagbok 6 som heter Ett tyvärr nödvändigt nazikapitel.