Track A-dagbok 6 Föremål för en sorts masspsykos

 

Här är förordet. Stycken ur boken finns efter det.

På min hemsida har jag ställt en fråga:
Hur många behöver delta i något, som det som är i gång mot mig, innan det är rätt att kalla det för en masspsykos?

På Wikipedia står det om masspsykos:
Masspsykos, även kallat masshysteri, innebär att en grupp människor låter sig påverkas av propaganda eller på annat sätt ett budskap vars syfte är att få dessa människor att ryckas med i en viss riktning och agera på ett visst sätt. Orden psykos och hysteri till trots, är människorna för övrigt psykiskt friska.”
Antalet personer som sedan 2010 aktivt deltagit i att psyka mig är uppe i några tusen. Antalet personer som vet om hetsen som pågår mot mig, och följer olika propagandakanaler, blir åtskilliga flera tusen. Så masspsykos är det rätta ordet. Det är ”en [väldigt stor] grupp människor”, som ”låter sig påverkas av propaganda…” Det är rena lögner som sprids och flera tusen människor tror lögnerna och agerar utifrån de. Syftet är att få mig att bryta ihop. Alla vill delta.
I samband med frigivningen av Tomas Quick använde författaren Dan Josefsson
ett ord jag inte hört förr, när han beskrev hur psykiatrin målat upp overkliga bilder. Han kallade det ”gruppgalenskap”. Utan vidare jämförelse så är jag också offer för ”psykiatrisk gruppgalenskap”. Mellan 1994 och 2004 har man i journaler uppmålat en figur som överhuvudtaget inte har att göra med vem jag är. Sedan bilden lever vidare har jag gett figuren namnet fiction-Torger. (Som en bra fiktiv karaktär har fiction-Torger, som man säger på engelska, ”taken on a life of his own”. Han fungerar helt friskuren från mig sedan åratal.)

Jag har Aspergers syndrom, diagnosticerat av en privat psykolog 2006. Diagnostiseringen skall ha förändrat sig mycket de senaste åren, men det har varit väldigt vanligt att personer med AS, som jag, feldiagnosticerats.
Som jag skrivit i förordet till min diktbok, Spelar ingen roll, var jag inte rustat att klara av vuxenlivet. Jag har haft ett otroligt helvete, och psykiatrin har bara bidragit med att göra det värre. Faktiskt är konsekvenserna av vad de gjort oöverskådliga, sedan ”gruppgalenskapen”, i konstruktionen av ”fiction-Torger”, expanderat hejdlöst ryktesvägen.

Jag gick på konstfack i Oslo 1986. I den allmänna krisen träffa jag av en slump Robert Jäppinen på caféet där. Senare skrev jag till honom, och då tillvaron -87 gick helt i upplösning var det han som gav medmänsklighet och jag kunde få förtroende för. Det fungerade inte att tala med mina föräldrar eller gamla vänner. När jag senare flyttade till honom, och han hjälpte mig i krisen, har båda de hemma och folk här (även psykiatrin) tolkat in att det var fråga om en sexuell relation. Jag får massor av homoförnedringspsykningar utifrån rena vanföreställningar, som fastcementerats den gång. Men flera allvarligare vanföreställningar har fastcementerats.
Robert har läst mina psykiatriska journaler. Som han sa är det kuslig läsning. Han hjälpte mig med några formuleringar då jag skrev till socialstyrelsen för att få de grövsta felaktigheterna raderade. En sån formulering var att den de målat upp mig som är ”en kollektiv uppfinning”.
Det groteska är att uppfinningen byggt på falska rykten i Ransäter/Munkfors.
En mening från min hemsida:
 



 


    

 

Text på bokens baksida:

Böckerna i denna serie visar hur jag kommit att bli föremål för en sorts masspsykos.

Det är en situation som skall vara unik, liksom min dokumentation av den. Jag är utsatt för i system satta, dagliga, logistikskötta psykningar, som utförs av ständigt nya människor. Syftet är att knäcka mig. (Man vill faktiskt ha mig död.) Målet finns utstakat och uttryck sedan flera år. En fastlagd agenda - klarerat från toppinstanser - som kostar pengar och resurser. En barbarisk plan i ett välfärdsland. - Hur gör man sig av med en oönskvärd individ i en rättsstat? – En sanningssägare som redan skrivit för mycket om flera komprometterande saker. Man arrangerar något som det som är i gång mot mig. En sorts ”västvärldsfatwa”.
Tack vare en otroligt omfattande propagandaapparat har mobben visat sig få full tillslutning…
Jag har inte gjort annat än att skriva om saker jag blivit offer för, för att ge mig upprättelse.
Sedan länge rullar hetsen på fullständigt oberoende av vad jag gör. Jag är en isolerad, autistisk människa, som det är lätt att ”ljuga sönder”. Genom nätet finns en ny möjlighet att effektiv mala ner en individ. Sedan man gör det indirekt – inte skriver ut mitt namn – har jag heller ingen möjlighet att försvara mig. (Som det utvecklat sig är det inte nödvändigt att nämna mitt namn för att andra skall förstå vem det handlar om.)
Jag är en helt oskyldig, frihetsberövad människa i ett välfärdsland. Det är groteskt och brottsligt

Hur många som helst kan ha hur fel som helst, hur länge som helst, med hur horribla konsekvenser som helst.
Här finns ett otroligt exempel.

Allt det här spännande får jag förde jag 1990 hade oturen att få en olämplig hyresgäst till mitt hus, och tack vare grannar där med för livlig fantasi. Vansinnet har satts i rullning då.
Det jag befinner mig i nu skulle inte ha uppstått om jag inte råkat få en opassande hyresgäst. Jag var vidöppen om varenda detalj till de jag talade med i psykiatrin kring -94. Ändå har de i journalerna gjort om hans missbrukande vänner - som jag inte kände till, sen jag bodde i Karlstad - till mina. Helt ansvarslöst har man förvrängt, förvanskat och hittat på under alla år, och som det ser ut skall detta bara få fortsätta.

En annan helt väsentliga förutsättning för att vansinnet mot mig kunnat uppstå, är den nära kontakten med Robert. Som ”kontroversiell” konstnär, och milt sagt unik personlighet, är det genom honom som ryktessnurren och djungeltelegrafen kring mig, kunnat uppstå. I psykningar och ”propaganda” blandar man ihop Robert och mig. På attackhemsidor är det t.ex. ständigt ”Robertmarkörer” som tydliggör att det hela handlar om mig.
Genom Robert har jag fått en otrolig insyn i hur media och andra förvanskar och ljuger. Det är bara förde att han var (och är) någon som det är ”fritt fram att göra vad som helst mot”, som jag blivit det. I och med allt politiskt på hans hemsida, som jag gjorde för honom, har den värre demoniseringen kunnat sparkas i gång.
Efterhand som mina böcker kommit, och våra hemsidor gjorts, har det blivit alltmera angeläget för allt flera att tysta oss båda, p.g.a. allt brännbart som exponerats.
Sen Robert 2006 dött, och jag blivit isolerat, har det blivit helt fritt fram mot mig.

Den digitala eran är också en grundförutsättning för att hetsen mot mig har kunnat bildas. Det som pågår mot mig är, till omfattningen, ett nytt fenomen.
Samtidigt har digitaliseringen medfört att det blivit väldigt lätt att publicera böcker.
Kan jag inte få någon rättvisa alls i livet, så ser jag åtminstone till att balansräkningen blir rätt i bokform. Kan jag inte göra någonting annat åt min situation är att skriva om den, så självklart gör jag det.
Som jag skrivit i ett mejl till Aspergerexperten Tony Attwood, har man, p.g.a. mina böcker, ”launched a mob against me”. Det skall verkligen vara fullständigt unikt. Definitivt att något sådant dessutom dokumenteras så grundligt. (Denna bok innehåller mera bilddokumentation än de innan.) Egentligen är materialet lämpat för forskning inom socialpsykologi. Man får en otrolig insyn i hur det är möjligt, i en rättsstat, att få i gång en mobb mot en individ.
Hade man kunnat komma undan med det skulle man ha dödat mig för länge sedan. Nu tvingas man i stället nöpspyka mig, för att få till det. Som mål finns bara två alternativ. Antingen kollapsar jag och hamnar på psyket, eller så begår jag självmord. Att jag skall dö finns explicit nog uttryckt på flera ställen. Jag har redogjort för det i böckerna.

Jag har inte psykiska problem, som förr längre, men när jag nu förstår mig själv, och skulle kunna ha ett bra liv, har jag i stället fått en mobb efter mig. Psykiatrin har uppmålat mig som en fuskis, och när jag 1999 ådragit mig en joggingskada, och sen andra överansträngningsskador, så har ”förstås” det också varit ’bara overkligheter’. Jag har förfallit av vanvård i sexton år, och med djungeltelegrafen som är i gång mot mig nu, har det visat sig att jag inte ens kan köpa mig vård för dyra pengar, på privatkliniker. Man ser till att det blir tvärstopp och sabotageagenda vart jag än vänder mig.
Att en individ kan förfalla av vanvård i sexton år (så långt…) måste också vara unikt. I nuläget har jag gett upp. Som mellan 2010 och 2012 är jag tvungen gå på kryckor i min lägenhet, och tar mig bara ut med min nu andra egeninköpta elrullstol. Det är bara tack vare arvet efter min far och mor som jag överhuvudtaget kan fungera. Jag är utanför välfärden och befinner mig i något som bara kan kallas barbari.
Jag är frihetsberövad. Mina skador har begränsat mig väldigt fram till 2007, då de förvärrades, så att jag blev fjättrad i min lägenhet. Hetsens har gjort mig helt frihetsberövad. Jag kan inte göra allt det en människa normalt kan. (Komma ut, gå på café eller vilka som helst andra aktiviteter.) Sedan de i system satta psykningarna påbörjats 2010, och successivt intensifierats, har situationen blivit fullständigt groteskt. När jag ger mig ut sticker ett femtontal individer – hela tiden nya – efter mig i psykningsskådespel. Man t.o.m. klär upp sig enligt psykningsparametrar, innan man kommer och ”dansar för mig”. Det är logistikskött så att första insatsen brukar vänta redan här nere på trottoaren. Uppenbart sköts det av någon i fastigheten. Då jag försökte flytta till Norge 2013 inleddes precis samma system där. (Man har demoniserat mig härifrån.)
Det kusliga är att de vet att de kommer undan med det, för om jag pratar om det med någon så är det ”förstås paranoia”.
Sedan 2012 kan jag inte ens visa mig i mina ”fängelsefönster” utan att fem-våningar-ner-psykas. Faktiskt ”dansar de för mig” även när jag inte beger mig ut för att kölhalas i gatlopp. Jag har börjat mata kajor. Det är sen länge den enda positiva beröringen med levande varelser jag kan få. Men de förstör även det för mig, för som det är nu räcker även den ”beröringsytan” för att sticka till mig skådespelspsykningar. Varje dag. Det är uppenbart viktigt att jag inte skall få den minsta andningspaus, utan att det skall ligga på ett konstant tryck tills jag bryter ihop.
Man hetsförföljer mig vartenda steg jag tar. Vart jag än har ett ärende så väntar mig psykningsskådespel. ICA, posten, apoteket, vårdcentralen – överallt. När jag tagit tåget till privatkliniker har jag psykats i taxin, på stationen, och i värsta spionfilmsmanér, även på tåget. Det är också uppenbart sedan 2013 att man hackat min dator och har insyn i alla mina filer. (Därför skriver jag nu på en icke uppkopplad laptop.) Jag psykas utifrån vad jag skriver på datorn, utifrån bilder och utifrån vad jag kollar på nätet. Det hela är fullständigt tajt. När jag vänt mig till någon klinik har genast också förföljningshetsarna kontaktat klinikerna och sett till att det blivit stopp och sabotage även där. (Alla inbillar sig tydligen att de gör någon sorts brottsbekämpningsinsats.) På klinikerna har det alltid väntat psykningsskådespel redan i väntrummet, innan jag ens fått prata med någon, och de har inte gett vård, utan gjort bluffoperationer. Det hela har kostat mig över 100 000:- nu.

Jag har demoniserats så jag verkar gälla inte bara som missbrukare, utan någonsin ha varit det, utan någon sorts farlig kriminell. En terrortyp, vad det verkar… Jag har fått psykningar och hittat demoniseringssaker på nätet, som tyder på det.
Det är förde jag själv är helt frånvarande, som man kan fantisera fullständigt hejdlöst. Det är en annan förutsättning för vansinnet.
Jag har blivit så handikappat att jag inte kunnat ta mig ut. Samtidigt har jag autism och kroniskt utmattningssyndrom, och har blivit isolerat. När jag nu har en hets efter mig är det inte längre att tänka på att ge mig ut i sociala sammanhang.

Att det var min egen frånvaro som möjliggjorde vanföreställningar, var fallet också kring 1990. När jag själv inte längre bodde i mitt hus, men det pågick busliv där (som ingen informerade mig om), kunde grannarna fantisera fritt.
Psykiatrin har trott ryktena och inte mina beskrivningar. Då jag inte längre ville ha kontakt med dem, och bara mötte dem en gång om året, har det igen varit min frånvaro som har möjliggjort att de kunnat fantisera fritt. De har inte brytt sig om vad jag sagt, utan bara byggt vidare på den befintliga lögnsoppan. (Vid varje årligt tvångsmöte fanns en ny leasingläkare.)
Då mina kroppsliga skador 2007 förvärrades har heller inte vuxenhabiliteringen trott mig (p.g.a. ryktena), och den värre skvallerdemoniseringen har börjat. Nu med kommunens hjälp.
Samtidigt kom ”den ultimata provokationen” i form av min bok, Spelar ingen roll. (Boktiteln som kan ge upphov till masspsykos?...) Den tredje boken i min dikttrilogi. Det som finns skrivet vore provokativt nog i sig, men autistiskt omdömeslöst har jag låtit en cd med ett gigantiskt ”upprättelsematerial” få följa med. (Plus en dvd med en presentation av mitt konstnärskap per 2008.) I mejlet till Tony Attwood blir det tydligt hur jag trampat på alla tänkbara tår. Mäktiga personers tår…

I och med boken tänkte jag faktiskt 2008, då jag en första gång försökte flytta tillbaka till Norge, att det var tur och nödvändigt att jag flyttade. Faktiskt tänkte jag att jag kom att få en mobb efter mig, men det gick ju inte föreställa sig hur det skulle kunna arta sig. Nu vet jag.

Robert har talat mycket om sådant. Han hade upplevt andra världskriget och ägnade livet åt att kämpa för fred. För att utforska rädslans mekanismer, som han menade att var orsaken till krig, har han i ”aktioner”/happenings använt sig själv som ”forskningsobjekt”. Utan att göra något olagligt, eller något som skadat någon, har han, som han sagt, ”indirekt provocerat lynchningsstämningar”. Han har berättat hur hans tillstånd av icke-rädsla avväpnat folksamlingarna. (Detta var främst kring 1970.) Jag kan se att det som är i gång mot mig nu är motsvarande. Robert har sagt att människor hamnar i ett tillstånd där de blir ”1000 % överens” om att den andre är ett hot mot hela deras existens, som måste utrotas. Han har beskrivit hur kvinnor puffat på sina män för att använda våld.
Jag vill nämna lite mera om Robert. Sedan vi hade daglig telefonkontakt känner jag honom bättre än någon annan. Det finns väldigt mycket som bara jag kan beskriva eller förklara. Sedan hetsen till stor del tar avstamp i vad man tolkat in i hans saker - medias och andras förvrängningar av vem han var och vad han gjort - kan jag inte göra så mycket som jag skulle vilja, för att återge allt han talat om. 2013 såg jag mig i stället tvungen att ta bort hela hans hemsida. Fast jag har gjort en sammanställning av de texter han själv listat som sina viktigaste, i boken Vem är egentligen Robert Jäppinen Del 1. Det finns saker om Robert i alla böckerna i denna serie, särskilt Track A-dagbok 4. - T.ex. hemsidelänken Forskningsmetod.

Åter till mig. P.g.a. min extremt pressade situation; p.g.a. allmän autistisk vilsenhet i hur folk uppfattar; och förde jag struntat i normer (start påverkad av Robert!), har jag gjort konstnärliga saker som uppfattas som ”extrema”, och som naturligtvis används när man vill uppmåla mig som nån sorts monster. Jag är en helt harmlös människa, men är faktiskt kallat monster. Som jag skrivit på hemsidan: Behöver man inte åtminstone begå monstruösa handlingar för att kunna kvalificera som monster? Ingen har sett mig göra nånting ont, för jag har det inte i mig att göra nåt ont. Ändå är alla fullständigt övertygade om rena overkligheter.
I min panik, i handikappssituationen, har jag uttryckt mig drastiskt i videor och mejl. Jag har klamrat efter halmstrån i mejl till främmande personer. Allt möjligt ”extremt” finns spridd world wide den digitala vägen, och skall räcka för att alla köper allt annat man påstår om mig.

Jag har skrivit mycket om hur situationen kunnat uppstå på min hemsida, och jag tänkte jag kunde ta in några förklarande stycken. T.ex. är förstås också min autism en grundorsak till att så mycket kunnat misstolkas. Ett stycke om det från min autismlänk:

Jag har utgett en dikttrilogi på eget förlag. Här är några stycken om Aspergers syndrom ur boken Spelar ingen roll:

"...50 – 90% av allt som förmedlas i möten mellan människor har att göra med mimik och kroppsspråk. Vanligtvis lär sig människor detta omedvetet från barnsben. Sedan man med autism aldrig lärt det, uppstår ständigt missförstånd och orättvisa situationer. Frustrationen över det har följt mig hela livet. [Milt sagt...] De signaler jag själv skickar kan ofta vara helt missvisande. Om någon ställer mig en fråga där ett förväntat ”ja” finns inbakat, ramlar det lätt ett ”ja” ur min mun, även om det personen säger är direkt fel...

[Det är överhuvudtaget väldigt lätt att trycka osanningar på mig. Jag tenderar att svara ha och ja på vad man än säger till mig, utan att förstå vad den andra egentligen säger. Och även om jag förstår förmår jag vanligen inte korrigera. I boken ger jag sen två allvarliga såna exempel. 

Det är många som sprider lögner om mig på nätet. Även i Aspergerkrätsar. Jag har skrivit om det i andra böcker.] (Slut på hemsidetext.)


Ett stycke som finns på länken med presentationen av Track A-dagbok 4 Hets och förföljelse:

Det har gjorts drösvis av korrupta insatser mot mig, enda tillbaka till 90-talet. [Också en del rena olagligheter.] Många har jag förstått att varit just det först nu den senaste tiden. Man har velat trycka gamla lögner på mig, vilket varit enkelt p.g.a. min autism och timida personlighet. (Lögner som alla uttrycker indirekt, så jag aldrig får chans bemöta.) Dessutom blir det hela tiden missförstånd p.g.a. min autism. Tallösa har ljugit och ljuger om mig. Det finns ett väldigt starkt intresse hos väldigt många att "ljuga sönder mig" p.g.a. det jag skrivit om vad jag blivit och blir utsatt för. Jag har skrivit om hur lögnerna börjat och skriver om hur de rullar vidare.
När det nu visat sig att hetsen mot mig inte slutar även om jag inte skriver, så kommer inte jag sluta skriva om det. Det är nödvändigt att skriva om det för att stå ut med det.

Alla vill inordna sig i konsensus. Personer som kommit eller placerats i min närhet vittnar falskt enligt det omgivningen vill höra. De allvarliga falska vittnesmålen kommer från de som kan göra anspråk på att ha, eller ha haft, insyn. Några personer har gjort riktiga Judasjob. Jag hade t.ex. ett tag en hyresgäst, som jag hörde hur han hela tiden tolkade in nåt annat än vad jag just sagt, men som jag, p.g.a. min autism, samtidigt inte kunde korrigera. Jag blir bara bruten och stum i såna lägen. (Ibland när jag uttryckte hur jag gillade nåt, eller satte nåt högt - t.ex. konst - gjorde mitt deprimerade tonfall att han tolkade det som om jag var ironiskt och menade det motsatta. Normalt korrigerar man då, men jag är inte i stånd till det. Hyresgästen har, som andra, velat tolka in overklig skit hela tiden, och jag har märkt att han gjort det, men förstår först nu hur allvarligt det varit.) Hur mycket som helst overklig dynga har genom åren samlats såhär. (Jag har t.ex. också haft telefonkontakt med en psykolog, som velat tolka in overklig skit... Vem kommer ifrågasätta vad hon säger?...)

Det finns drösvis situationer jag beskrivit i böckerna, där något fragment misstolkats och sen blåsts upp till grotesk overklighet.
Tillsammans med vad som går tolka in i Roberts grejer har det hela tydligen blivit en otrolig cocktail.

Personer som fått en kontaktyta med mig har omedelbart åtagit sig att göra snokningsinsats för omgivningen. Sen får ju den sortens investering helst inte visa sig meningslös... (Ju större investering ju större behov av resultat. Det har gjorts och görs en del otroliga insatser mot mig.) Jag har i efterhand förstått mer och mer av vad som skett, och vad personer indirekt uttryckt. Dessa insatser, och konsekvenserna av de, finns beskrivna i mina böcker. 

Jag har först nu helhetsbilden av hur, under åren, alla möjliga gjort spännande små test med mig, och tyckt sig få "positiva resultat", som rapporterats vidare. - Och bidragit till mobben jag har mot mig nu.
Om mig är inte frågan vem som vittnat falskt, utan vem som inte gjort det... (Slut på text.)

Min situation är ett skräckexempel på att vad som helst kan normaliseras. (Förra boken fick det som undertitel.) Jag har en länk på hemsidan om normalisering, där jag skrivit mera om min situation. En mening, om det som sker mig: Hur många som helst kan ha hur fel som helst, hur länge som helst, med hur horribla konsekvenser som helst.
Här är några stycken från sidan:
Tittar man på det som görs mot mig så handlar det om allvarliga olagligheter. (Jag skulle aldrig kunna göra sådant som dagligen görs mot mig.)
Mitt sikte är att så småningom komma åt det med polisanmälan, följt av rättegång och skadestånd. Jag kan inte se hur det annars kan stoppas.
Jag skulle behöva någon som kunde tala om vem som säger vad om mig. Så länge alla går loss på mig indirekt - i bildform, "spoofigheter" och psykningsskådespel - kan jag inte göra något. [P.S. Problemet är att knappast någon kan vittna för mig sedan han/hon ju i så fall själv kommer få mobben mot sig.]
Det är förde jag är isolerat som det kan pågå som det gör.

Apropå hur man dehumaniserar mig har jag skrivit:
Jag finns nidbildsporträtterat som olika djur och är kallat ett monster. Behöver man inte åtminstone begå monstruösa handlingar för att klassificeras som monster? Saker skulle kunna klaras upp om någon kunde tala om för mig precis vad jag påståeligt har gjort, så jag fick möjlighet bemöta galenskapen. Får man det i en rättsstat som Sverige, eller tar man lagen i egna händer? Så långt tar man lagen i egna händer, d.v.s. man begår olagligheter. (Även svenskar skall följa svensk lag.) 
Det går inte för sig att kuva en oönskvärd röst med i system satta dagliga trakasserier. - Finns yttrandefrihet?... [P.S. Uppenbarligen inte.]
I en grej av HW står det t.o.m. att jag "egentligen inte är en människa längre". Explicit dehumanisering. (Slut på hemsidestycke.)

Sen listar jag en lång rad djur jag finns nidbildporträtterat som, och anger tre ”populära psykningsvarianter”. Det finns många teman och sätt. (I denna bok introduceras ett nytt: Hand-i-handpsykningar. Se hur ”kärlek” går ihop med trakasserier...)

Jag har också skrivit:
Att jag så noggrant dokumenterar allt som sker gör det hela unikt. En dag, när det är över, vore detta något att föreläsa utifrån. En makalös lärdom finns i det. Det blir inte mindre intressant av att uppslutningen är så stor.


Ingen
har sett något ”monsterbeteende” hos mig, men man verkar ha för sig att jag är nån sorts ”farlig dubbelnatur”… Apropå det skriver jag också:

Vidskepelse tar sig andra former än förr, och jag tror att bl.a. all kriminalunderhållning ger vår tids varianter. Det skall också göda destruktivitet. Jag skulle tro att alla som deltar i att hetsa mig har för sig att de "leker deckare". Vi skall absolut "lösa mysteriet" tillsammans. De som skapat det
skall ställas till svars.
Det som pågår mot mig är kriminellt och förr eller senare kommer jag åt det. - Inte bara i bokform.

Stycket där jag kallar det masspsykos:
Hur många behöver delta i något, som det som är i gång mot mig, innan det är rätt att kalla det för en masspsykos? Här i Karlstad fixar logistikskötarna några "nya i stövlarna" varje dag. (En oändlig ström av nya hjärntvättade muppar, som inte känner mig.) Djungeltelegrafen kring mig är en galen jätteapparat. Det hela har ett mål som funnits och finns uttryck sen 2009. - Hur gör man sig av med "oönskvärda individer" i en rättsstat? - En notorisk sanningssägare, i mitt fall. Man gör det man gör mot mig.
På länken Mig + Annat skriver jag:
Jag är inte på facebook eller på andra sätt interaktiv på nätet. [I Kadaverpudding 1 har jag beskrivit hur 2011 och 2012 en stor del av det engelskspråkiga Aspergercommunityt på YouTube (nästan alla jag hade koll på) gav sig på mig. Fastän jag är helt passiv nu har det blivit flera…] Jag har f.n. fem videor på min YouTube-kanal, där jag beskriver den groteska hetsen jag är utsatt för, som jag även tvingas skriva om för att stå ut. – De mest väldokumenterade systematiska trakasserierna mot en enskild individ någonsin. Att ta hand om tröskverket som satts i gång mot mig har blivit till en heltidssysselsättning.

På länken där jag presenterar mina nya böcker står det nederst:
Sedan jag får fortsätta "journalföra" hetsen som är i gång mot mig, kommer även enTrack A-dagbok 6. För att stå ut med det är jag tvungen ha en hantering. Jag gillar inte att tvingas skriva såhär mycket. Ingen av de sex böckerna över skulle ha skrivits om man låtit mig vara i fred. Inte heller den kommande. (Slut på hemsidetext.)

Allt jag gör känns som att hålla upp en flisa för att stoppa en lavin. Det går absolut inte se att ett vansinne som är så hårt kört i gång som detta, bara skulle kunna upphöra. Det rullar på av bara farten sen länge.

Från bok till bok i serien är det nya saker jag upptäckt och förstått. Då jag skrev Kadaverpudding 1 hade jag utsatts för väldigt mycket ruttet, som jag ville beskriva, och jag hade hittat de första allvarligare demoniseringsinsatserna. Men då anade jag fortfarande bara det jag efterhand fått klarhet i och beskrivit. Det finns väsentliga upptäckter i varje bok.

I Wikipediatexten om masspsykos står det också:
Nyckeln till förståelsen av masspsykoserna, antingen de uppenbarar sig som psykiska epidemier, präglade av religiös fanatism eller som folkrörelse av politisk eller krigisk natur (krigspsykoser), skänker oss studiet av massan som kollektiv personlighet.
Som sagt är ”hetsfolkrörelsen” mot mig absolut värd en studie!

Det finns väldigt många pennteckningar i denna bokserie. Jag försöker i allmänhet få in en bild på varje uppslag, så det sker nåt visuellt hela vägen. Vill man inte läsa texten – och så är det i varje fall ofta för mig – kan man titta på teckningarna. Jag är inte noga med att allt jag tar in är bra, utan tar även in sämre teckningar, sen det jag tecknar (eller skriver i ritblocket) också illustrerar det jag går igenom. 
Efter att ha gjort förra boken fick jag idén att göra en bok med ”kollage”/sammanställningar av bara de bättre teckningarna. Boken Pennteckningar (först utgett med titeln Bara teckningarna) finns till salu på nätbokhandlarna, och jag är väldigt nöjd med att ha gjort en innehållsmässigt oproblematisk konstbok, som jag kan stå för. Den finns på hemsidan.

Jag gör som i de tidigare böckerna och låter de tidigare förorden få följa på detta. Från Track A-dagbok 2 och fram. Det blir en del upprepningar.
 



Baksidan.                 



 

Denna fyrrading från 2004 finns på sidan innan förordet:

En höna kan man göra
av fjäder allestans
Med mig de byggt en hönsfarm
fast fjädern aldrig fanns
Jag skriver om olika saker huller om buller, så det är praktiskt att ha ett index.
Längst ner finns en infogad ram med ett antal av innehållspunkterna länkade.

Under är några exempel på hur sidorna ser ut.


 






 


       




















 
I boken Pennteckningar finns inga förklaringar av teckningarna. I dessa böcker förklarar jag mycket av det som har förklaring. (Det ovanför är strunt. Det är gott om strunt.)
Teckningarna är det kreativa med jobbet, som gör innehållet mera uthärdligt. Sedan det är bilder på i stort sett varje uppslag kan man bläddra och bara titta på bilderna. (Häpna över denne norska galenpanna...)



 























Jag går igenom väldigt många nät- attacker i böckerna, och det finns all möjlig dokumentation. Också av hur
min hemsida sett eller ser ut, sedan jag systematiskt psykas utifrån den. 


                   
















































Det finns genomgångar av olika saker i böckerna. I denna t.ex. av kommunens journaler, där det bl.a. står att jag fortfarande hade kontakt med min mor åtta månader efter att hon dött... I tidigare böcker har jag gått igenom psykiatrins journaler (från 1994 till bruten kontakt 2004) och de är motsvarande precisa i sina beskrivningar.


 

   
















 







































Appendixet.                     
 


 
Track A-dagbok 6 har 729 sidor och ca. 500 bilder. Mest teckningar.
Här följer alltså förordet till Track A-dagbok 5 Vad som helst kan normaliseras
följt av förordet till
Track A-dagbok 4 Hets och förföljelse,
följt av förordet
till Track A-dagbok 2 och 3. (Samma text.)
 

Några stycken ur boken finns i ramen under.
 
Först i böckerna har jag innehållslistat sånt jag tycker är viktigt eller intressant. Det kan vara allt från långa genomgångar till några meningar jag vill lyfta fram.

   



©Torger Berstad | www.lanterna.nu