Track A-dagbok 7
Dokumentation av en masspsykos  
 
Här är det mesta av förordet, med bilder som i boken. Mera ur boken finns efter det.
Jag låter förorden till de senaste fyra böckerna i denna serie få följa på detta förord. Allt om hur jag faktiskt kommit att bli föremål för en masspsykos finns beskrivit i den förra bokens förord, så för att det inte skall bli för mycket upprepningar hänvisar jag också till det förordet. Sen försöker jag här komma med infallsvinklar jag inte redan haft. Fast det blir upprepningar.

När en isolerat människa blir föremål för en mobb, på det sätt jag blivit, är det nog vanligen uppenbart för honom/henne hur det kommer sig. Jag har aldrig gjort något ont. Det enda jag gjort är att skriva om andras ogärningar. Det är en väldigt märklig situation när man ändå börjar upptäcka hur otäcka saker byggs upp kring en, som inte direkt går att härleda till någonting konkret. Ur ingenting börjar psykningar. Man hittar demoniseringar på nätet. Var har det börjat? Böckerna visar mitt ”detektivarbete”. Det hela är som ett gigantiskt mardrömspussel. Jag har beskrivit varenda detalj jag kan tänka mig. Kanske borde jag ge bokserien titeln Facit, för hela det uppkonstruerade mysteriet är så klargjort jag kan göra det.
Från bok till bok har den ena polletten efter den andra som trillat på plats. Jag har förstått alla korrupta insatser som gjorts mot mig enda tillbaka till början av 90-talet, och allt som insinuerats i möten. En hel del är sådant som en icke autistisk människa skulle båda uppfatta och besvara i stunden.

Om man är utsatt förtal och liknande så har man

   
normalt någon vän eller bekant som talar om vad som skvallras, så att det kan stoppas. Jag är isolerat, och overkligheterna som byggts upp har därför bara kunnat eskalera helt utan hejd. De som skulle ha kunnat hjälpa mig har i stället själva fångats upp i snåret av konsensuslögner.
Sedan ingen säger något öppet ut till mig har jag ingen möjlighet bemöta. Alla attacker sker indirekt. Det är saker på nätet, det är det dagliga psykningsskådespelet som jag skriver om i texten på bokens baksida, det är t.o.m. saker på tv…
Min situation är också ett fullständigt otroligt exempel på vidskepelse i vår tid.

Böckerna är en unik dokumentation av en masspsykos, och materialet skulle kunna användas för studier i socialpsykologi och föreläsningar. Men innan det: Hur får jag stopp på en lavinartad hets?... Det är inget annat jag vill och behöver. Jag har sedan många år inget normalt liv.

Min situation är väldigt komplex, så det är svårt för mig att veta hur jag skall lägga fram det.
Hur har misstänkliggörandet, som lett fram till vansinnet som pågår kring ”mig”, börjat?
Som jag beskriver i det nästa förordet flyttade jag från Norge till Ransäter 1987. Jag var inte välkommen av grannar från dag ett, enkom p.g.a. kontakten med Robert Jäppinen. Att han varit illa sedd av många tror jag beror mindre på hur han varit än på allt lögnaktigt som skrivits om honom i tidningar, under hans tid i Sverige. Jag har fått en otrolig inblick i all möjlig röta genom allt han berättat och visat. Jag vet inte om jag skulle stå ut allt ruttet jag utsätts för om han inte talat så mycket om sådant, och då också i termer av hur folk reagerar och relaterar till någon som är annorlunda än det normala. Med autism är man i det stigmafacket per automatik, från födseln.
Robert hade erfarenheten av andra världskriget och kommunismen. Han brukade säga att kommunismen var att man gick på lik, brutalt klampande på, medan vår liberalism innebär ”att gå snyggt på lik”. Det har lagts jättemycket pengar på att ge mig låtsasvård och låtsasomsorg. Man har inte velat ge mig någonting, och har hållit sig till det (så till den grad att det är rent ekonomiskt olönsamt), men samtidigt har man sett till att allt ser förträffligt ut i papperen. Vad som faktiskt sagts i möten, och faktiskt hänt, är ständigt något fullständigt annat än vad journaler och brev uttrycker. Ansvarslösa, karriärklättrande läkare som ”går snyggt på lik”.
Vad som utspelar sig mot mig nu är i en grotesk förlängning av detta. Inom rättsstatens ramar pågår ett ”lönnmord”.
 



 

  

Text på bokens baksida:

 Böckerna i denna serie visar hur jag blivit föremål för en sorts masspsykos. Situationen skall vara unik, liksom min dokumentation av den. Jag är utsatt för dagliga, i system satta logistikskötta psykningar, som utförs av ständigt nya människor. Man vill knäcka mig, man vill faktiskt se mig död. Målet har funnits utstakat sedan flera år, bl.a. i en tv-serie...
Hetsapparaten pågår efter en fastlagd agenda som klarerats från toppinstanser (!), och som kostar pengar och resurser. Bokserien dokumenterar hur man kan ta sig för att göra sig av med en icke önskvärd individ i en rättsstat. Jag har skrivit om för många komprometterande saker, och det skall stoppas. Man har byggt upp en sorts "västvärlds-fatwa".
Tack vare en otroligt omfattande "propagandasnurr" har mobben visat sig få full tillslutning. Jag har blivit fritt villebråd.
Jag har bara skrivit om vad jag blivit offer för, för att ge mig upprättelse.
Sedan länge löper hetsen vidare fullständigt oberoende av vad jag gör. Jag är en helt isolerad, autistisk människa, som det är lätt att "ljuga sönder". Med nätet finns en kusligt effektiv ny möjlighet att mala ner en individ. Sedan man gör det indirekt – inte skriver ut mitt namn – har jag heller ingen möjlighet att försvara mig. Som det utvecklat sig är det inte nödvändigt att nämna mitt namn för att andra skall förstå vem det handlar om.
Ansvarslöshet, inskränkthet och ett bra mått av vidskepelse har fått mynna ut i något som borde vara otänkbart.
Jag är en helt oskyldig, frihetsberövad människa i ett välfärdsland. Det är grotesk och olagligt.
Det är kusligt att finna att alla tycks vilja delta i något som är omoraliskt och olagligt, när man vet att man kommer undan med det. Detta material är socialpsykologiskt högintressant.
Hur många som helst kan ha hur fel som helst, hur länge som helst, med hur horribla konsekvenser som helst.
Här finns ett otroligt exempel, dokumenterat i text och bild.
För ett tag sedan såg jag ett tv-reportage där det beskrevs hur ett visst folkslag i Pakistan eller Indien (minns inte vilket) hade så låg status att det var ok att våldta dem.
Det som sker med mig visar hur en isolerat individ, i en ett välfärdsland, kan hyvlas ner till minusstatus så till den grad att det är ok att göra vad som helst mot honom. - Bara man inte begår uppenbara brott. Man begår brott hela tiden – det sker varje dag i mitt liv – men man ser till att det är sådant som det inte går att bevisa.
Situationen är ett fullständigt otroligt exempel på hur något sådant kan riggas och fås att genomföras av den stora massan.
Sedan jag är helt isolerad är det fritt fram.
Man har satt en oskyldig individ i gapstocken, och det är ingen hejd på allas deltagande i att bespotta och tortera.
Jag har hört att det finns undersökningar som visar att 70 % av alla människor missbrukar makt om de får det. Makt korrumperar. På samma sätt missbrukar absolut 70 % makt om det gäller en ”vanlig medborgare” som blir paria, så att alla kan ge sig på honom. Definitivt när det t.o.m. uppmuntras och ses som en nödvändighet. (Något patriotiskt.)

Jag har skrivit på bokens baksida att det som görs är klarerat från toppinstanser. Det är faktiskt klarerat på kommunnivå, landstingsnivå, av kultureliten och t.o.m. av polisen i Karlstad, som vid ett par tillfällen deltagit i ”psyktjänst”. Alla är med på det här. När folk ser hur verkligen alla deltar – kommun- och landstingsarbetare, museet, ja, t.o.m. polisen – då är det ju definitivt fritt fram. Då visar det sig också att alla vill delta. 		                                  



 
Det behövs inget ”stort grupptryck” eller en krigssituation, för att folk sluter till rent onda gruppbeteenden. Vad jag kan se gör folk fullständigt vad som helst för att smälta in, bli populära och klättra i hierarkier.
Man kan odla gemenskap genom något positivt, men man har heller inget problem med att odla gemenskap i ren destruktivitet. ”Sick bonding”, som jag börjat kalla det. Flockbeteenden är skrämmande. Det egna moraliska ansvaret tas bort.

Som jag också skriver i de nästa förorden hade jag 1990 oturen att få en hyresgäst som visade sig vara missbrukare och ha sådana vänner. Grannar såg det, men ingen meddelade mig. Jag bodde i Karlstad. I stället har grannarna och psykiatrin gjort om hyresgästens skumma vänner till mina och tryckt missbruk på mig. Jag har aldrig haft missbruk eller umgåtts med missbrukare. (Det vore ”tekniskt omöjligt”.)
Jag fick en helveteshärva med hyresgästen och berättade om allt till psykiatrin, i minsta detalj. De har inte trott vad jag plågat mig med att beskriva om och om igen, utan de har trott på de falska ryktena och inbillat sig att jag döljer något. – Att jag spelat…
Här finns uppkomsten av mytbilderna enligt vilka jag hackas sönder.
Då jag 2001 skulle trycka den första boken i min självterapeutiska dikttrilogi, Öppningar till grottan, hade jag just råkat återfinna psykiatrins handskrivna journalnotater, som jag fått med journalerna 1994. Jag minns fortfarande ögonblicket då jag stod vid fönstret och tänkte att det var fullständigt otroligt. (Jag hade glömt eller förträngt det.) Jag tänkte faktiskt på det som en ”guldgruva”, men inte i meningen pengar, utan just: Hur är detta möjligt?! Jag har varit vidöppen, medan de beskrivit en bakslug bohemskummis, som döljer något för dem…
Under åratal sedan dess har personer och instanser riggat ”undersökningar” och test, för att komma åt det de inbillat sig finns. När folk går med på sådana riggade upplägg kommer de alltid vilja ge uppdragsgivarna/vännerna det resultat de önskar. P.g.a. min autism är det busenkelt att trycka overkligheter på mig.
Robert tyckte 2001 att jag skulle ta in psykiatrins handskrivna lappar i Öppningar till grottan. Så hamnade de där. Några år senare har han kunnat konstatera att det inte var någon bra idé. Som han sa är folk auktoritetstrogna, och tanken att så många läkare skulle ta fel är för skrämmande, så folk tror i stället att det som står där är sant… Jag har gjort mina böcker mycket för att ge mig upprättelse, men resultatet har blivit det motsatta.

Min far begick självmord 1996. Till skillnad från mig hade han alkoholproblem. (Jag har i stället problem med att folk tror att jag har det…) Annars liknade hans situation min i att han blev isolerat och skall ha varit stigmatiserad. Han har i själva verket, som jag, haft odiagnostiserat Aspergers syndrom.
Psykiatrin feldiagnostiserade mig, och jag fick min diagnos hos en privat psykolog först 2006.
Min far var förmögen, så jag fick ett stort arv. Då jag 1997 började skriva självterapeutiska dikter tyckte Robert att jag skulle göra en bok – det som blev Öppningar till grottan. Robert har uppmuntrat mig att bli öppen på ett sätt som det inte är bra att man är. Han var öppen, och han talade vitt och brett om hur han skulle skriva förordet till min bok, och då också skriva om vad psykiatrin gjort mig.
Detta var orsaken till den första större korrupta insatsen mot mig, gjort av psykiatrin. Jag har först fattat vad man gjort för ett och ett halvt år sedan.
Det nästa tillfället, då det var läge att fabricera något mot mig, var 2002, då inte bara mina brännbara saker började komma fram på min hemsida, utan, kanske viktigare, Roberts brännbara saker utlovades att presenteras närmre på hans hemsida. Robert hade 2001 övertygat mig att gå en Komvuxkurs i webbdesign, så jag gjorde våra hemsidor. Hans hemsida var full av politiska saker, som visat sig gå ut över mig, fast det alltsammans var hans åsikter och jag bara var ”sekreterare/webbdesigner”. Vi var nära vänner och ställde självklar upp för varandra. Han var också en sorts ständig terapeut för mig.

Jag har beskrivit flera andra riggade situationer man, sedan 1997, skapat för att ha koll på mig och snoka. Det allvarligare nästa har börjat 2006. Robert dog, och i och med att jag tappade det skydd han var, blev det verkligen fritt fram att hitta på djävulskap mot mig. Jag har aldrig kunnat försvara mig. Anmälningar jag gjort, och allt möjligt annat, har jag bara kunnat göra förde att jag hade Robert som rådgivare. En sorts fadersroll. (Måste påpeka det igen: Det har inte varit en sexuell relation.)
När man har Aspergers syndrom är det i allmänhet väldigt viktigt att man får diagnosen ställt, för att man kan börja förstå sig själv och svårigheterna riktigt. Jag fick min livsnödvändiga diagnos samma dag som Robert dog. Efter det följde tyvärr det ena ruttna upplägget efter det andra. Det har varit kört i förväg med allt som varit av professionella kontakter, förde de alla köpt grundlögnerna om mig som gäller.
Jag hoppar en del i beskrivningen nu, men jag tänkte jag kunde ta in ett stycke ur min begäran om journalraderingar till socialstyrelsen 2004. De gav mig rätt. Robert hjälpte mig med några formuleringar. Det känns inte rätt när det inte är ord man själv skulle ha valt, men med facit i hand kan jag konstatera att det varit allvarligare än han hjälpt mig uttrycka:

[Jag låter i första omgång bli att lägga ut mera än avslutningen av brevet.]

"...(För andra bekräftas den monstruöst uppfunna bilden av vem jag är. Bilden är en kollektiv uppfinning på psykiatriska avdelningen.)
Läsningen av Hagfors psykiatriska avdelnings journaler var den direkta orsaken till att jag fick läggas in på psyket i Karlstad 1995.”

Hela brevet finns i tidigare böcker.
Det är formuleringarna om ”terrorism mot min framtid”, och att det är en ”kollektiv uppfinning” jag ville ha med här. Det är otroligt att någon som de facto aldrig gjort någon annan något illa, eller varit ostyrigt bråkig, kan framställas som att han inte kan vara med vänliga människor. Jag behöver pressa väldigt hårt för att överhuvudtaget reagera utåt. Det har aldrig varit det minsta problem de få gångerna jag var på en dagtidsenhet mellan 1996 och 1999.
Det följer en cd-skiva med min dikttrilogis sista bok, Spelar ingen roll. Där finns rubb och stubb av allt med psykiatrin. Jag har också kommenterat hela den hundra sidors mardrömsluntan av journaler. Jag har gjort tre böcker med material från cd-skivan. En om Robert och två med hela härvan jag haft, först med psykiatrin, och sen i mina förgäves försök att få vård för motions- och överansträngningsskador.
Jag har alltid flytt ångest in i överaktivitet. Det var Roberts, som det visat sig, förödande idé, att få mig fly ångest in i motion. Det började med en joggingskada 1999. Jag har nu förfallit av vanvård i sexton år, efter att ha ådragit mig det ena efter det andra, fram till där jag är nu. Jag tvingas gå med kryckor här inne i min lägenhet och tar mig bara ut med min nu andra egeninköpta elrullstol. Jag skulle ruttna och dö om det inte vore för att jag kan ta av mitt arv.
Jag fick foten opererat privat 2012. Det var osteokondros i ett sesamben. Men en bit av benet lämnades kvar i foten (synligt på röntgen), och den nästa privatkliniken har, påstår jag, inte tagit ut den. Efter den första operationen kunde jag återigen gå, så jag gjorde en 2½ kilometers promenad varje dag. Jag märkte att det låg en gräns
vid 2½ kilometer. Sommaren 2013 gick jag en dag kanske 800 meter längre, och det förvärrades igen.
Det visade sig att det berodde på den kvarlämnade biten av sesambenet. Nästa klinik gjorde extremt effektivt sabotage. Jag har även pajat mina handleder, så, förutom fotoperationen, gjorde de en dyr handoperation. Ingen av delarna blev bra. Det är p.g.a. kontakten med djungeltelegrafen, som finns kring mig, som man gjort sabotageinsatser och inte gett vård.









                                              

             


I appendixet till Spelar ingen roll har jag en text jag skrivit om journalföring. Journaler skall skrivas för att hjälpa patienten att få rätt vård. Mina journaler står i stället i vägen för att jag ses rätt och får vård… Det är allvarliga felaktigheter även i den vanliga vårdens journaler, så jag har spärrat de så gott det går, när det nu är möjligt. Fast som det är med mig nu, slirar alla lögner ändå runt ryktesvägen, och alla ”vet allt” om mig sen länge…

Tillbaka till 2006. Jag behövde bara min Aspergerdiagnos, för att förstå mina problem. Jag visste inte om att det fanns något som hette Vuxenhabiliteringen och att min psykolog kom att slussa in mig dit för ”mera hjälp”… Robert var död, och min psykolog fick lite hans roll.
En sak man skall förstå är att sedan Robert är en sån snackis har också jag blivit det. Sedan han inte tagits på allvar, och behandlats som han gjort, är det heller inte möjligt för mig att få seriöst någonting alls. Definitivt inte i och med ”grundlögnerna”, som Vuxenhabiliteringen och alla, varit helt insatta i. Jag har bortförklarats av hela välfärdsapparaten. Jag kan inte stå på mig och har ett kommunikationsfunktionshinder, så det är enkelt. 2006 har en allmänläkare journalfört mig som ”helt och hållet psykosomatisk”. Ett extremt effektiv sätt att sätta stopp för att jag får vård för någonting överhuvudtaget. Det är ingen idé för mig att söka vård för något om det inte är väldigt synligt för ögat.
Så har det sig att sjukgymnasten jag fick på Vuxenhabiliteringen inte trodde på mina skador. (Det var ju f.ö. heller ingen sjukgymnast jag skulle ha, utan kirurgi.) Jag har gjort hennes övning, och min fotskada förvärrades kroniskt. Jag sparkades ut, och brutaliteten i det gjorde att jag flydde in i maniskt datorjobb med trilogins sista bok, vilket ledde till att jag även pajade mina handleder. Det är ingen idé för mig att prata med en läkare om någonting av detta, eller att tala om smärta. Det är ju allt overkligheter. Jag är bara en fullständigt otroligt fräck simulant. Så otroligt lat att jag föredrar att köpa en elrullstol för 17 000:- (den andra) och åka runt med ett ben stickande rakt fram pga. en låtsasknäskada. Knäskadan fick jag då jag skulle upp på bergstoppar i Skottland 1999.
Jag har beskrivit detta i de följande förorden. Jag blev beroende av hjälp från kommunen. Hemtjänst, färdtjänst, ledsagare och andra har mobbat livet av mig under ett och ett halvt år. De var ju alla övertygade om att de ”servade en simulant”. Jag var i stort sett instängd, utan att få frisk luft, i femton månader innan jag inte längre stod ut med behandlingen och köpte den första elrullstolen på Blocket. Sedan var jag ute med den. Men se det kunde man inte tåla. Att jag ruttnade i min lägenhet var inget problem, för då kunde de säga: ”Han är där inne och har livsstilsproblem!” Jag såg dessutom ovårdat ut. Hemtjänst har ljugit om mig i hus och hem häromkring och faktiskt initierat ”psykningssporten” som nu hela Karlstad vill delta i. De var de första att komma efter mig i systematiska psykningar.
Då är vi framme kring 2010, och det hade gått kanske ett år sedan jag brutit all kontakt med kommunen. Jag gjorde det efter en riktigt korrupt sak i slutet av 2009, arrangerat av Autism- och Aspergerförbundet (dåv. Föreningen Autism), kommunen, fastighetsföreningen här jag bor, plus insats även av en kille jag umgicks lite fram tills Roberts död. Detta är den första mera intrikata ”aktionen”. Den finns beskriven, med dokumentation, i den första boken i denna serie, Kadaverpudding 1.
Jag kom till en Aspergerträff, som visade sig vara en låtsas-aspergerträff… Det var inom ett halvår efter att jag hade lämnat Spelar ingen roll på Karlstads bibliotek. En provokation som bara inte gick an. Dags att ta till skrämselsaktioner. Killen jag umgåtts med trängde sig in här då jag var knäckt av det de gjort. Väl inne började han genast mobba mig. Trots att jag sa att man inte fick det, bolmade han också maniskt cigariller, så att när han gått, och dåvarande fastighetsföreningsordförandens man händelsevis tittade inom (…), fanns här röklukt (!)… – En snygg liten fabrikation. Fast vad det verkar har killen stått för något allvarligare än bara det.
Jag telefonterroriserades också just efter ”träffen”. Den ena uppringningen var från ett hushåll med en kommunanställd som jobbade på samma avdelning som där fastighetsordföranden jobbade... Det hela är fullständigt genomskinligt.
Denna aktion ledde senare till ytterligare demoniserande korrupta insatser, med en viss Aspergerföreläsares saker på nätet. Och sen kom ytterligare en Aspergerföreläsare. Och andra. Och flera.

Det ser ut som att jag kommer gå mera i detalj än tänkt i detta förord.
Den korrupta insatsen man hittade på 2002 initierades av Värmlands konstetablissemang. En vän (inte så tillförlitlig…) ville plötsligt hyra rum i mitt hus i Ransäter. Det förvånade mig lite att det inte skulle vara möjligt att hitta något i Karlstad, men jag misstänkte inget. Jag tänkte att jag fick en drömhyresgäst. Han har funnits där för att få tryckt skit på mig, och allt tyder på att han tryckt väldigt allvarliga lögner på mig. Jag har beskrivit hur det var ständiga misstolkningar i kommunikationen, och hur det har sig att han kunnat ge sina uppdragsgivare ofantligt spännande saker…
En vän av honom är filmregissör, och han hade fått en roll i en av hans filmer, som redan då var på en ”spoofnivå” mot mig. (Jag har först förstått det på sistone.) Filmregissören har sen dess gjort två andra filmer som slår mot mig. Jag har bara sett fragment, men jag har beskrivit allt jag funnit och förstått. Den ena filmen är gjort i samarbete med Värmlands museum… Museet har i själva verket varit mycket pådrivande i propagandahetsen.
[Uteslutet stycke.]
Robert talade om hur människor utgår från sitt eget tillstånd i sina tolkningar. Det var tydligt i alla misstolkningar av honom. Det är med mig som det var med honom. Som han sa fattar folk saker fragmentariskt och fel, och fastlåser sina tolkningar. Det är just sedan alla fastlåser sina fördomar, stereotypa bilder och missuppfattningar, som det hela blir hopplöst. Det har investerats omåttligt mycket prestige i rena overkligheter om mig.
Personer med Aspergers syndrom brukar att ha s.k. ”specialintressen”. Ett av mina är Frank Zappa. Väldigt mycket han talar om överensstämmer med vad Robert sagt. Jag har hört alla intervjuer med honom som finns på YouTube. En del intervjuare har inte läst på, och har en dålig attityd sedan de utgått från vad de fått berättat om honom. I en intervju bemöter han det, när han frågar intervjuaren om hon tror allt hon ser på tv och läser i tidningar; om hon tror allt hon hör berättat; och om hon tror allt hennes vänner berättar. Alla vill tro sina vänner. Jag kan se att personer jag kontaktat i mejl, klamrande efter halmstrån, genast förhört sig om mig hos någon ”tillförlitlig källa” i Värmland…
- Och därför har det aldrig hjälpt vad jag skrivit. Alla har gått in i jag-måste-göra-sabotageinsats-läge i stället, och gjort saken värre…
- Ackumulerat flera falska vittnesmål, utifrån nya snokinsatser…

[Uteslutet stycke.]
 

               




                  




              


             
Man brukar säga ”som man bäddar får man ligga”, men det är andra som bäddat ner mig där jag ligger illa. Därför har jag uttryckt mig lite väl negativt om Sverige och Värmland. Fast vad jag förstår skall antipatierna mot mig också handla om psykologiska försvarsreaktioner. (Lika överallt i världen, fast antagligen värre i bruksorter…) Det går inte för mig att utreda hur mycket det är det ena eller andra, men det är inte fråga om att hetsen vore omöjlig om det inte vore för fundamentala allvarliga lögner om mig.

[Uteslutet stycke.]

...
Jag har funnit att ”fiction-Torger” flätats in i mera som visats på SvT. T.ex. också på Kulturnyheterna. Uppenbart första gången med kvinnan som 2014 ställde ut på museet samtidigt som utställningen med Roberts konst. Det har tydligen blivit en allmän sport att ”spoofa loss” på den jag gäller som. Den jag gäller som, men som jag aldrig varit…

Jag försökte alltså flytta (fly hetsen) till Norge, 2013. (Jag skriver om det i ett av förorden längre fram.) Då jag var där gjorde jag många mardrömsupptäckter på nätet. Det finns flera tidningsartiklar om utställningar med konstnärer som gjort trampa-på-Torger-konst. (Sen dess säkert tallösa flera.) Man behöver fortfarande bara googla ”robert jäppinen” för att hitta påhoppsgrejer mot mig. Att Robert var så speciell gör honom till en tacksam markör för att låta folk förstå att det hela egentligen handlar om smarta påhopp på mig.
Som jag skriver längre fram har det att göra trampa-på-Torger-konst nästan utvecklat sig till en egen konstriktning. Jag har funnit att en konstnär i Munkfors ägnar sig åt det på heltid. (Jag antar att han inte slutat sen senast jag kollade.) I Track A-dagbok 2 har jag gått igenom ca hundra skärmklipp från hans trampa-på-Torger-facebooksida. Det är många i gång som honom. Det hela är såpas horribelt att jag generellt måste avhålla mig från att leta efter mera. Det poppar upp här och var om jag tittar efter det minsta. Ett bra antal personer med Aspergers syndrom har gjort insatser, eller är i gång fortfarande. Jag har gått igenom väldigt många webbsidor, blogginlägg och saker på YouTube-kanaler i denna bokserie. Det pågår även bland Aspergare i engelskspråkiga länder.

1970 hade NWT en nidserie om Robert. Han var ”Jeppe med pinnen” i Spökhuset. Detta var efter att hans skulpturer körts på tippen. I ett brev där Robert försökte få stopp på serien har han skrivit att den inte stod efter nazisternas nidbilder på judar. (Jag har lagt fram allt som fanns av sådant brännbart på cd:n till Spelar ingen roll, och även mycket i boken jag gjort med Roberts texter.) Roberts son har sagt mig att nidserien ”gick in”. Även grannar följde det. Det som nu pågår mot mig är motsvarande, fast tusen gånger värre.
Människor som utsätts för förtryck, apartheid eller annat djävulskap, har i allmänhet stöd av närstående och andra i samma situation. Jag är helt isolerat i vansinneskarusellen runt mig.

Museets utställning av Roberts konst och texter handlade uppenbart mycket om att rättfärdiga hur de tidigare behandlat honom. De har avsiktligt gjort det skräpigt. [Samma sak med boken, som är väldigt olik min bok med Roberts texter.] Konceptet för utställningen och boken Vem är rädd för Robert Jäppinen, vädjade/vädjar till folks vidskepelse. Jag har gått igenom boken i Track A-dagbok 4 och går inte närmre in på det här.
Jag märkte redan i museets utställningskort 2012 och 2013 att de, och konstnärer de utställde, var ”on my case”.
Robert har beskrivit vidskepelse som funnits kring honom, så att jag fått insyn i det. I toppen på hans hemsida hade han skrivit ”Vidskepelsen blåser vi bort till det förgångna.”
Vår tids vidskepelse handlar mycket om deckare och all våldsförhärligande underhållning som dagligen forslas ut på TV, och därtill datorspel. (Jag har aldrig spelat datorspel och tittar inte på kriminalunderhållning överhuvudtaget sedan länge.) Sådant bör rimligen påverka folks tankar en del. Brottslingar ges gärna någon psykiatrisk diagnos, och nu finns den jättemystiske, väldigt dubiösa nya diagnosen Aspergers syndrom… All nödvändig information om Aspergers syndrom finns i väldigt bra dokumentärer, men sådant visas inte. Det gick en bra serie om autism på UR, där experten Utah Frith beskrev AS i ett avsnitt, men det var på dålig sändningstid. Under tiden dyker AS i stället upp, som en spännande krydda i orealistiska deckare eller andra mindre seriösa programkoncept. Min upplevelse är att när det gäller AS befinner vi oss i den mörka medeltiden.
Aspergare gestaltas som känslokalla robotmänniskor. En form för dehumanisering.
Allt som funnits och finns av nidbilder och demonisering av mig, innebär en så ultimat dehumanisering det går att tänka sig. Funktionen med dehumaniseringen är att man inte skall behöva känna skuld när man ger sig på – kanske mördar – ”fienden”. Därför pågår det fullständigt vildsint mot mig. Jag har beskrivit och tecknat av olika nidbilder och beskriver hur man ägnar sig åt detta dagligen i psykningsskådespel. Sist i boken finns 40 sidor med skärmklipp från videofilmningar av psykningar, som jag beskriver närmre i dagböckerna. Man kan se en del exempel på hur det artar sig där.		                                 
Attackerna pendlar alltid mellan förnedring och demonisering. Intensiteten i hetsen har bara stegras sedan den började, och är nu vildsint. Om jag 2010 mötte en handfull personer i psykningsinsatser när jag gav mig ut, så ligger antalet nu i allmänhet mellan tjugo och fyrtio. Det är verkligen en tillströmning så snart jag sticker ut näsan. Logistikskött hela vägen. Uppenbarligen finns någon sorts ”rekryteringssystem” och folk som planerar vem som skall komma var. Det är givna psykningar på flera specifika platser. Som man kan se på psykningsbildsidorna finns det några personer som gör återkommande ”psyktjänst”, men i allmänhet är det nya personer varje gång. Man klär upp sig och spelar skådespel för mig. ”Jokern i leken” är att alla gott vet att så snart jag beskriver detta för någon, så kan det inte uppfattas som annat än paranoia. (För de som inte själva är invigda i hetsen.) Det går redan använda mot mig nu, när jag gått så pass i detalj om det hela i detta förord…

Om jag vore det man har mig till skulle jag ha kollapsat för länge sedan. Redan av det borde man förstå att man har fel. (P.S. Och man borde vara glad att man haft fel - att jag inte är ett ”farligt monster”. Några personer har faktiskt gjort mig till ett monster på nätet.)
Det har visat sig att jag inte kan göra någonting alls annat åt min situation än att fortsätta skriva och dokumentera det hela, och möjligen lägga ut mera på hemsidan framöver. Jag har några videor om det på min YouTube-kanal, men ingen vill se de… Det är inte som om jag väntar att man skall köpa mina böcker heller. Alla tycks vara fullständigt överens – eller tittar bort.

Vad jag kan förstå av vad som pågår så måste människors rollspelande i livet vara en psykologiskt otrolig öm punkt. Det är heller inget det verkar pratas om. Sedan jag utgett Spelar ingen roll vill alla skådespela med mig, och den dagliga psykiska terrorn sker alltså i skådespelsform. (Ingen har varit rak mot mig sedan Robert dog.)
Robert talade jättemycket om människors rollspelande, och som han uttryckte det, ”alienation till livet”. Jag har varit öppen inför psykologer, men de har trott att jag spelat. Robert brukade säga att det var något positivt att jag inte  ”spelade några idiotroller”. Tyvärr förstod han inte att autism innebär just att man inte lärt ömsesidig kommunikation under uppväxten, och att det är något man behöver jobba på. Annars tror jag det är som Zappa uttrycker i en intervju från 1981, där han talar om ärlighet. Han säger att ingen vill vara ärlig längre sen man kommer längre om man är en fejkad personlighet.
Robert sa att människor ser sitt rollspelande som om vore det ”livet självt”.
Det må ha varit förmätet av mig att kalla sista diktboken Spelar ingen roll, men poängen var just att man har mig att vara nån sorts fuskis, när jag verkligen inte har det i mig att kunna göra något sådant.
Ett stycke ur Roberts inledning till Öppningar till grottan:

”När flera doktorer och psykologer talat med Torger, och han återgav samtalen till mig, fann jag att det verkade som dom blev rädda - som om han hade rört på en öm punkt - för själva den biktandets barnsliga öppenhet verkade ha förvillat, så dom misstänkte att han egentligen inte hade problem - som om han skulle ha spelat och var ute efter sjukbidrag, för att bli konstnär.”

Här är vad Robert skrivit om rollspelande i en text från 1986:

"...Människan har uppfostrat - lärt sig förtrycka i årtusenden, som i en cirkel - och denna cirkel är ond, men människan och livet är inte ont - hon är liksom levande och död samtidigt, i sovande dvala gömd bakom roller och masker utan önskan att komma till frihet. Därav följden, det är bekvämare att tro på krig för då slipper man krypa ur sitt skal och man kan fortsätta att låtsas vara fri - falskt fri (frigjord - från vem eller vad - ....)"

Jag vet inte om folk allmänt får för lite utlopp för fantasi. I en hets, som den mot mig, får man chansen tänka ut ”spännande saker”. Man verkar tro det är som en deckare, fast på riktigt…

Kay Pollaks beskrivning av mobbningsmekanismerna finns längre fram. Det eskalerar som han beskriver, men jag vet inte hur mycket det beror på skuldkänslor. Robert sa att de som förtrycker får en maktkänsla av att trampa på någon som är ”svag”.
Jag har inte läst Christian Jungersens bok Undtagelsen (bara sett en tv-intervju), men en poäng är tydligen att det är samma psykologiska mekanismer i gång vid terror som vid mobbning. Han beskrev hur han själv blivit offer för mobbning, och sa att mobbarna närmast blev anklagande, att han ”tvingade dem bete sig på ett sätt som de mådde illa av”.

 P.g.a. bakgrunden med nazismen har man bättre diskussioner om gott och ont i Tyskland än här, och troligen också än i andra länder.
Det som pågår mot mig visar hur fullständigt omedvetna människor är om vad de dras med i.
Robert talade mycket om detta. Jag har läst Nya Testamentet sedan ett och ett halvt år, och korrupt mänskligt beteende finns så bra beskrivet som det går där. När Jesus gör blinda seende så är det en liknelse för att han väcker medvetandet. (Det finns tydliggjort i slutet av nionde kapitlet i Johannes-evangeliet.)

Då är det bara några saker till jag vill ha med. Först förklaringen av ett ord jag använder.
Jag bemöts och psykas hela tiden utifrån de overkliga bilderna av mig som gäller. Det betyder att jag ständigt måste orientera mig utifrån sådana signaler. Jag tvingas leva i ”uppochnervärlden”. Det gäller inte bara alla möjliga insinuationspsykningar, utan även när jag söker vård. Jag vet vad man tänker om jag t.ex. talar om hur jag inte kan andas genom näsan (behöver egentligen en näsoperation), och hur det gör att jag blir muntor av att jag tvingas andas med munnen när jag skall sova, och därmed inte får nog sömn sedan jag tvingas ta en slurk vatten varje tionde minut. Det är sanningen, det är orsaken till ringarna under ögonen (och kanske lungproblem om några år…), men jag vet att i den andras huvuden blir detta till: Han är uppe och super så mycket att han är muntor på morgonen.
Efterhand som jag förfaller av vanvård får jag olika sekundärproblem, som passar som hand i handske för att styrka ”livsstilsproblemen” som aldrig funnits. Ekvationen går ihop!...
Under tiden skulle jag ge vad som helst för att igen kunna gå två långpromenader varje dag, som jag gjorde mellan 1988 och 1999. (Vad konstigt att det, och all jogging, tog slut sådär brått. Kan det ha nåt att göra med…? … nej!?…)

I förordet till förra boken har jag tagit in några stycken från min hemsida. Det var ett stycke som borde kommit med, som jag i stället lägger in här:

”Att få och behålla vänner är allmänt svårt när man har AS. De flesta av mina kontakter har brutits av samma skäl: Krocken mellan den jag är och den man haft mig till, och krocken mellan min verkliga situation och situationen man trott jag haft, har blivit för brutal.”

Kontaktpersoner, folk från kommunen, och andra, har alla fått ta del av samma grundlögner innan kontakterna knutits. De har ofta uttryckt de indirekt, så att jag först fattat i efterhand, och aldrig fått möjlighet att bemöta det.
All ilska i mejl jag skickat till personliga ombud, min psykolog eller andra, handlar om frustrationen över glappet mellan verkligheten och de kränkande bilderna. Alla uppfläkta videor jag förr lagt ut (dessutom seende ovårdat ut) beror på min fastlåsthet i en hopplös situation där jag inte tros. Det är inte bra att vara isolerat, men kämpandet med att försöka att bli sedd och trott har i sig varit ruggigt slitigt för mig i så många år… (Det går inte att stånga huvudet mot väggen hur länge som helst. Har man varit instängt i femton månader köper man t.ex. en elrullstol för egna pengar, när man ändå redan vet att ens läkare inte tror en.)

Jag skulle förstås önska att jag kunde få någon mänsklig kontakt igen. Någon som såg mig för den jag är. Men jag kan ärligt talat inte egentligen ha hopp om det längre. Jag är inte lätt att förstå - ingen annan än Robert har kommit nära – och med hetsen kring mig nu kan jag inte se hur det skulle kunna gå till.

Jag har ruggigt mycket film på människor som gör psykningar. Jag tar skärmklipp från filmerna och lägger in miniatyrbilder av de uppenbara psykningarna i böckerna. Från och med Track A-serier har jag gjort så.
Det finns olika punkter eller genomgångar i varje bok i serien, som jag tycker är viktiga. Den senaste boken är den första där jag känt att just dessa psykningsbilder är något av det viktigaste. Det beror på att intensiteten ökat sån, och man kört vissa psykningsvarianter så konsekvent dagligen, att det blir fullständigt uppenbart för en utomstående att det är som jag beskriver. Att det inte är paranoia. Så jag tycker m.a.o. nu att jag har ”bevis nog”.
Min idé med denna bok har varit att den skulle vara ett ”bildspecial”. Jag har gått igenom alla bilder från böckerna innan och gjort bildsidor med psykningarna från Track A-serier fram till nu. Det har alltså blivit 40 sidor, som finns samlat från sidan 341.
För varje bild jag tagit in finns många skärmklipp. Ofta är kroppsspråket, och framförallt mimiken, så talande att man också borde få se filmerna. Jag vill igen säga att det är ett material som skulle kunna tillrättaläggas ännu bättre, och som borde kunna intressera socialpsykologer.

Jag vill skriva lite om mina teckningar.
För att det skall ske något visuellt hela vägen försöker jag i allmänhet att få minst en på varje bokuppslag. Det jag tecknar och skriver i mina ritblock speglar vad jag går igenom, så ofta tillför det något dokumentärt.
Att göra underliga surrealistiska teckningar är inget jag sökt mig till. Jag har inte haft någon att visa vad jag gör sedan Robert dog. Under 90- och 00-talet gjorde jag nästan bara abstrakt konst. (I uppväxten, och fram tills åren på konstfack i Oslo, har jag gjort naturalistiskt skickliga bilder.) Från 2006 började jag igen teckna föreställande. Formatet var A5, sen jag ville ha in teckningar i hemmasnickrade häften jag den gången gjorde. Då jag monterade Kadaverpudding 1 fann jag att teckningar i A5 var otympliga att ta in på sidorna. Sedan jag nu mest tänkte mig teckningarna som siddekorationer till dessa böcker frigjorde jag mig från att jobba innanför fyrkanter. Det visade sig vara utvecklande. Jag började skugga mera och experimentera med rumslighet. Pretentionerna med motiven försvann. Sen dess har jag mera och mera tecknat (och skrivit) fullständigt vad som helst som dyker upp i mitt huvud, eller även helt planlöst. När man inte längre tecknar med andras reaktioner i åtanke, utan gör det mera fritt, kommer mera och mera fram undermedvetet, vilket jag tycker är spännande. Utan någon idé gör jag en teckning. Efteråt upptäcker jag hur det jag gjort kommit fram undermedvetet, utifrån någon teckning intill, eller något jag skrivit intill. Det brukar poppa upp något ord, eller en kort mening, när jag gjort en teckning. Jag ifrågasätter inte vad orden betyder, utan skriver ner det under teckningen. Ibland är det uppenbara och medvetna associationer, ibland är det nonsens, ofta är det saker som kopplats undermedvetet, som jag först ser att har mening i efterhand.		  
Detta är ju sådant som intresserade surrealisterna. Det är inte fråga om att jag har mera än normalt tillgång till mitt undermedvetna. Det ser jag också av hur jag kan härleda drömmer till intrycken från dagen innan. Då jag kom till Sverige 1987 sa Robert att drömmar är hjärnans sätt att bearbeta obehagligheter. Jag har börjat skriva ner mina drömmar, och att kunna uttyda dem, från då. Det är inte alls frågan om någon ”mystisk drömtydning”, utan det brukar vara mera eller mindre klart vad som gett ”drömingredienserna”.
Jag har gjort några få teckningar som har längre förklaringar.
Det är saker jag först förstått i efterhand att kommit fram undermedvetet. - Motsvarande hur drömmar kan ha långa kedjor av associationer. Teckningen överst på bokens framsida är en sådan, och förklaringen finns i boken. Teckningen Trädmannen, från 2007, har också en lång förklaring som jag gett innan. Fast något helt väsentligt med den har jag faktiskt först förstått nu på sistone, så det finns också i denna bok. (Jag tar in den stor sedan jag behöver sidutfyllnad för att få sidorna att gå ihop rätt. Förklaringen finns på sidan 231.)
Förutom allt det traggliga med min livssituation innehåller böckerna en del sådana saker, som jag tycker är intressant.
Jag tar sömntabletter två timmar innan jag lägger mig. (Oförändrad dos sedan 1998.) Som många andra med autism har jag väldigt fasta vanor, så jag tar tabletterna vid 22. De har långsam verkan, och jag har för vana att teckna medan jag lyssnar på musik fram tills jag lägger mig. Det betyder att sömntabletterna påverkar så att jag ”svävar i väg” lite extra sent på kvällen. Fast jag tecknar ungefär lika ”konstiga” saker på dagen, eller tidigare på kvällen.
Det är närmre till hands att bli mera introvert när det är mörkt. Jag tecknar i allmänhet bättre på dagen, men det mesta i böckerna är tecknat på kvällen.

Något annat som jag tycker är trevligt i böckerna, är beskrivningarna av hur jag matar kajor här på vinden. De kan bli rätt tama och kallar på mig för mat. Kråkfåglar är
intelligentare än man kan tro. Jag har lärt känna kajor väl över åren. 		           


             
Texten under finns på baksidan av tidigare böcker i serien. Avslutningen om att verkligheten och sanningen är intressantare, är något jag först tänkt om Robert och vad han gjort, kontra stereotypoverkligheterna det hela reducerats ner till.

 I Kadaverpudding 1 har jag angett ett par "alternativa titlar": Levande begravd i andras sopor och Jungfruoffer på idiotins altare. (En annan rätt täckande titel, på en av mina YouTube-videor: När "ruta ett" är fel - Osedd.)
Bakpå Track A serier står följande:
Gällande mig är "verkligheten intressantare än dikten". Det "diktas" otroligt mycket om mig och man går loss på mig enligt lögnparametrar. Det pågår en hets. Den lever sitt eget liv. Det är en löpeld - ryktesvis och på nätet. Jag beskriver det i detalj, och det är groteskare än nånting man kan föreställa sig. Jag är en skötsam, men isolerat människa med autism. Jag trakasseras varje dag...
Verkligheten är intressantare än dikten! - Sanningen intressantare än lögnen.

 

 
Fyrrading om psykiatrin från 2004:

 En höna kan man göra
av fjäder allestans
Med mig de byggt en hönsfarm
fast fjädern aldrig fanns
                                
 

Här följer i boken förordet till Track A-dagbok 6 Föremål för en sorts masspsykos
följt av förordet till Track A-dagbok 5 Vad som helst kan normaliseras
följt av förordet till Track A-dagbok 4 Hets och förföljelse,
följt av förordet till Track A-dagbok 2 och 3. (Samma text.)

Några stycken ur boken finns i ramen under.
Track A-dagbok 7 har 391 sidor.









Först i böckerna har jag innehållslistat sånt jag tycker är viktigt eller intressant. Det kan vara allt från långa genomgångar till några meningar jag vill lyfta fram.

 


©Torger Berstad | www.lanterna.nu