Jag är född 1965 och uppvuxen i kuststaden Fredrikstad i Norge. Jag har bott i Värmland sedan 1987 och bor nu i Karlstad.
Jag har fina minnen från sommarstugan vi hade. Kring då jag var fjorton fick jag en Laserjolle, så jag har fantastiska minnen av segling. Min far hade också en stor båt.
Min mor var tysk och min far norsk. Han var tandläkare. Traditionen att "gå på tur" finns båda i Norge och Tyskland, och jag fick vara mycket i naturen.
Det konstnärliga har jag nog fått genom min farmor. (Lite mera om det.) Jag gjorde tidigt allt möjligt kreativt och började teckna av veteranbilar, djur och natur m.m.
I skolan var jag tyst och lydig, och fick höga betyg. Som jag hört andra med autism säga, så var det att jag presterade så bra som gjorde att man inte förstod att jag egentligen hade problem.
Jag gillade matematik och har haft lätt för språk. Annars har jag kanske mest haft ett väldigt bra minne, så jag kunnat memorera inför lektioner och prov.
Jag gick sen den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet och  fick höga slutbetyg. Så långt gjorde jag bara det alla förväntade.
Då det nu var dags att besluta vad jag skulle göra i livet valde jag det som betydde något för mig, och avbröt det naturvetenskapliga. Jag gick först en ettårig estetisk gymnasielinje. Hur detta ogillades av mina föräldrar är absolut en orsak till att jag "på dagen" hamnade i kris. Året efter kom jag in på konstfack i Oslo. Grafisk linje först.
Jag var essentiellt inte rustat att klara av vuxenlivet sedan jag har Aspergers syndrom. Pga. psykiska problem slutade jag efter ett och ett halvt år.
Jag bodde med en engelsk flickvän i Oslo, men hanterade det inte och utnyttjades. (Jag har utnyttjats av folk hela livet. Det är vanligt för personer med AS.) Jag tror jag skulle ha gått kvar om inte för hur hon förvärrade krisen, men jag skulle knappast ha klarat leva som konstnär/grafiker sen. En mentor hade behövts.
Jag har blivit isolerad och kan inte göra något åt att det finns lögner om mig i omlopp. (Det lever sitt eget liv.) En är att jag skulle vara homosexuell. Man har trott (eller tror) att det varit en sån relation jag haft med Robert Jäppinen. Jag har varit kär i bara tjejer enda sedan barnskolan, men med AS har man svårigheter med detta.
Under den värsta krisen -87, som det inte fungerade att tala med någon hemma om, fick jag förtroende för Robert Jäppinen, som jag av en slump mött tio minuter på konstfack. Jag flyttade till Ransäter 1987. Man kan säga att Robert räddade mig ur den värsta krisen. Jag har talat med honom om mina problem under åren fram tills han gick bort 2006. Samma år fick jag min Aspergerdiagnos. Det är inte mitt psyke som är huvudproblemet längre.
Robert är den ende som varit rak och inte trott overkligheter om mig. Vi hade daglig kontakt. (Nog mera än vad som var nyttigt, för att bli självständig.) Han såg vad jag gick igenom och ville hjälpa. Huvudsakligen genom allt osant som genom åren skrivits om honom, har alla overkliga bilder av Robert. Det har bidragit till alla overkliga bilder av mig.