Jag är född 1965 och uppvuxen i kuststaden
Fredrikstad i Norge. Jag kom till Värmland 1987 och bor nu i Karlstad.
Bland fina minnen från Norge är sommarstugan vi
hade. Kring då jag var fjorton fick jag en
Laserjolle, så jag har fantastiska minnen av
segling. Min far hade också en stor båt.
Min mor var tysk och min far norsk. Han var
tandläkare. Traditionen att "gå på tur" finns båda i
Norge och Tyskland, och jag var mycket i
naturen. Även i scouterna.
Det konstnärliga tror jag att jag fått från min
farmor. (Lite
mera om det.) Jag
gjorde tidigt allt möjligt kreativt och började
teckna av veteranbilar, djur och
natur m.m.
I skolan var jag tyst och lydig, och fick höga
betyg. Som jag hört andra med autism säga, har det
varit hur jag presterade så bra som gjort att man
inte förstått att jag egentligen hade problem.
Jag gillade matematik och har haft lätt för språk.
Annars har jag mest haft ett väldigt bra
minne, så jag kunnat memorera inför lektioner och
prov.
Jag gick sen den naturvetenskapliga linjen på
gymnasiet och fick höga slutbetyg. Så långt
hade jag bara gjort det alla ville och förväntade.
Då det nu var dags att besluta vad jag skulle göra
i livet valde jag det som betytt något för mig sedan
uppväxten, och avbröt det naturvetenskapliga. (Som
mytologiprofessorn Joseph Campbell rekommenderade:
Follow your bliss.) Jag
gick först en ettårig estetisk gymnasielinje. Hur
mina föräldrar ogillade detta är absolut en orsak
till att jag "på dagen" hamnade i kris. (Jag bodde
med morsan, som försökte få mig ge upp det.) Året efter kom
jag in på konstfack i Oslo. Grafisk linje först,
sedan måleri.
Jag var essentiellt inte rustat att klara av
vuxenlivet sedan jag har Aspergers syndrom. Jag var
verkligen helt vilse. Pga.
psykiska problem slutade jag efter ett och ett halvt
år.
Jag bodde med en engelsk flickvän i Oslo, men
hanterade det inte och utnyttjades. (Jag har
utnyttjats av folk hela livet, vilket är vanligt för
människor med AS.) Jag tror jag skulle ha gått kvar
om inte för hur engelskan förvärrade krisen, men jag
skulle nog
knappast ha klarat
leva som konstnär/grafiker sen. Något stöd eller en mentor hade
behövts.
Under den värsta krisen 1987, som det inte fungerade att
tala med någon hemma om, fick jag förtroende för
Robert Jäppinen, som jag av en slump mött tio
minuter på konstfack. Jag flyttade till Ransäter
1987. Man kan säga att Robert räddade mig ur den
värsta krisen. Han är den ende som försökt förstå
mig. Jag har talat med honom om mina problem under
åren fram tills han gick bort
2006. Samma år fick jag min Aspergerdiagnos. Det är
inte mitt psyke som är huvudproblemet längre.
Robert är den ende som varit rak och inte trott overkligheter om mig. Vi hade daglig
kontakt. (Nog mera än vad som var nyttigt, för att
bli självständig.) Han såg vad jag gick igenom och
ville hjälpa. Huvudsakligen genom allt osant som
genom åren skrivits om honom, har folk
overkliga bilder av Robert. (Det finns även mycket
vilseledande saker om honom på nätet.) Det har bidragit
till alla overkliga bilder av mig.
Jag har blivit isolerad och kan inte göra något åt
att det finns lögner om mig. (Det lever
sitt eget liv.) En är att jag skulle vara
homosexuell. Man har trott (eller tror) att det varit en
sån relation jag haft med Robert. Jag har
bara varit kär i tjejer enda sedan barnskolan, men
med AS har man svårigheter med detta. |
|


Bilder från
Fredrikstad.

Laserjollen. Släktbesök.
|

Just upptäckt att det går fotografera med
laptoppen. Helt omedveten om vad gitarren bakom
mig gör. |
 |
1988 köpte jag hus i Ransäter och fick jobb på
stålbruket i Munkfors. Jag var där ett och ett
halvt år. Sen tog jag tjänstledigt och gick den
biotekniska inriktningen på Skogsindustrilinjen på
högskolan (nu universitet) i Karlstad. Jag klarade examen, men
hade nu fått sömnproblem och hade för stora problem för att kunna få ett jobb,
så jag arbetade ett och ett halvt år till på
bruket, tills jag inte klarade av det längre, och
fick sjukskriva mig. Jag var sjukskriven
tills jag kring 2000 fick förtidspension. Då hade
jag
flyttat till Karlstad och gick på den tvååriga
folkhögskolelinjen Ord, Bild, Drama.
Det konstnärliga har jag hållit på med under alla
år, och jag var medlem i Värmlands
konstnärsförbund under några år. Mina då icke
föreställande bilder fanns med på höstsalongen
och andra utställningar. Jag hade också ofta med
mina grejer på Roberts utställningar. Han ville
alltid låta mig vara delaktig i det han gjorde.
Nu gör jag små pennteckningar som jag tar in
i mina böcker. Jag har inga andra ambitioner
längre, utan det passar mig bättre så.
Allt möjligt jag gjort under åren - som t.ex. att
köpa hus - har jag bara kunnat göra förde Robert
förmått mig till det. Man kan behöva någon sorts
mentor när man har Aspergers syndrom, och det är
en sån roll han haft. (Samtidigt hade han några
egenskaper som blir väldigt fel för någon med autism,
som oordning. Alla råd han gett har heller inte
varit bra.) Det var
Robert som tyckte att jag skulle göra en bok då
jag började skriva självterapeutiska dikter 1997.
Jag håller på med mina böcker, hemsidan eller andra kreativa
saker varje dag. Jag har inte möjlighet
ta mig ut i naturen längre, sedan jag ådragit mig
motions- och överansträngningsskador från 1999,
och inte får vård för det. Jag har alltid varit
överaktiv, och har flytt min
ångest in i frenetisk motion, och senare datorjobb.
Se
Hälsoreferat 1999 - 2017,
där jag även är inom mycket annat.
Sedan jag älskar naturen, och sedan jag har lite natur
framför mig när jag tecknar (krukväxter), är det mycket grönska i mina
teckningar.
På kvällen brukar jag tända
stearinljus och lyssna på Cd-skivor.
Jag tecknar ofta. (Dag som kväll.) Eller så kanske jag bläddrar i någon konstbok,
löser sudoku eller läser.
Jag lyssnar mycket på musik och spelar själv några
instrument.
Så mycket mina handleder tål (för lite) spelar
jag: gitarrer, en underbar
äkta grekisk bouzouki, en keltisk bouzouki, banjo, ukulelebanjo,
mandolin och en buffalo drum.
(Jag har också virveltrumma och cymbal.)
Att titta in i en musikaffär är för mig som att
titta in i himmelriket, så då är det inte konstigt
att min lägenhet snart ser ut som en musikaffär. |
 |
|
|
Jag är inte på facebook eller på andra sätt
interaktiv på nätet.
Se min
icke
interaktiva
YouTube-kanal.
Sedan jag är isolerad är det elementära
saker jag inte har koll på, samtidigt som
jag t.ex. kan göra en enkel hemsida som
denna.
Mycket kan bli väldigt annorlunda
och öppet för misstolkningar när man har
autism och dessutom är isolerad. Jag har
blivit isolerad förde alla (bekanta och
professionella) föredragit att
tro overkligheter om mig.
Läs om det nedanför:
Oseddhet

 |
|
Jag har matat kajor sedan ca
2009. Över är några kajvänner jag haft.
Mera om kajorna.

Jag är
kristen och läser sedan 2014 regelbundet
evangelierna. (För 11:e gången nu.)
Johannes 6:63:
Det är anden som gör levande; köttet är till
intet gagneligt. De ord som jag har talat till
eder äro ande och äro liv.
Ur Johannes12:
Den som tror på mig, han tror inte på mig,
utan på honom som sänt mig. Och den som ser mig,
han ser honom som har sänt mig.
Lukas
17:20-21:
| | | |