Jag är född 1965 och uppvuxen i kuststaden
Fredrikstad i Norge. Jag kom till Värmland 1987 och bor nu i Karlstad.
Per 2024 har jag dubbelt medborgarskap.
Bland fina minnen från Norge är sommarstugan vi
hade. Kring då jag var fjorton fick jag en
Laserjolle, så jag har fantastiska minnen av
segling. Vi hade också en stor båt.
Min mor var tysk och min far norsk. Han var
tandläkare. Traditionen att "gå på tur" finns båda i
Norge och Tyskland, och jag var mycket i
naturen. Även i scouterna.
Det konstnärliga tror jag att jag fått från min
farmor. (Lite
mera om det.) Jag
gjorde tidigt allt möjligt kreativt och började
teckna av veteranbilar, djur och
natur m.m.
I skolan var jag tyst och lydig, och fick höga
betyg. Som jag hört andra med autism säga var det
förde jag presterade som man
inte förstod att jag egentligen hade problem.
Jag gillade matematik och har haft lätt för språk.
Annars har jag nog mest haft ett väldigt bra
minne, så jag kunnat memorera inför lektioner och
prov. (Jag har fortfarande bra minne. Se
707 decimaler av Pi.)
Jag gick sen den naturvetenskapliga linjen på
gymnasiet och fick höga slutbetyg. Så långt
hade jag bara gjort det alla ville och förväntade.
Då det nu var dags att besluta vad jag skulle göra
i livet valde jag det som betytt något för mig sedan
uppväxten, och avbröt det naturvetenskapliga. (Jag
gjorde som mytologiprofessorn Joseph Campbell sa man skall:
Follow your bliss.)
Jag gick först en ettårig estetisk gymnasielinje.
Att
mina föräldrar ogillade detta är absolut en orsak
till att jag "på dagen" hamnade i kris.
Året efter kom
jag in på konstfack i Oslo. Grafisk linje först,
sedan måleri.
Jag var essentiellt inte rustat att klara av
vuxenlivet sedan jag har Aspergers syndrom. Jag var
verkligen helt vilse. Pga.
psykiska problem slutade jag efter ett och ett halvt
år.
Jag bodde med en engelsk flickvän i Oslo, men
hanterade det inte.
Under den värsta krisen, som det inte fungerade att
tala med någon hemma om, fick jag förtroende för
Robert Jäppinen, som jag av en slump mött tio
minuter på konstfack. Jag flyttade till Ransäter
1987. Man kan säga att Robert räddade mig ur den
värsta krisen. Han är den ende som försökt förstå
mig. Jag har talat med honom om mina problem under
åren fram tills han gick bort
2006. Samma år fick jag min Aspergerdiagnos. Det är
inte mitt psyke som är problemet längre.
Robert är den ende som varit rak och inte trott overkligheter om mig. Vi hade daglig
kontakt. (Nog mera än vad som var nyttigt, för att
bli självständig. Samtidigt den enda riktiga
medmänsklighet jag fått uppleva.) Han såg vad jag gick igenom och
ville hjälpa. Huvudsakligen genom allt osant som
genom åren skrivits om honom, har folk
overkliga bilder av Robert. (Det finns även mycket
vilseledande saker om honom på nätet.) Det har bidragit
till alla overkliga bilder av mig.
Jag har blivit isolerad och kan inte göra något åt
att det finns och sprids lögner om mig. Det lever
sitt eget liv helt oberoende av vad jag gör. (Fast
"fiction-Torger", som jag kallar skapelsen, skulle
aldrig kunna memorera
707 decimaler av Pi.
Det borde gå att förstå.) Jag skulle aldrig kunna
leva nåt "bohemliv", utan har in absurdum fasta
vanor, så som människor med autism brukar behöva. |
|
Bilder från
Fredrikstad.
Laserjollen. Släktbesök.
Läs en seglingsanekdot!
|
|
1988 köpte jag hus i Ransäter och fick jobb på
stålbruket i Munkfors. Jag var där ett och ett
halvt år. Sen tog jag tjänstledigt och gick den
biotekniska inriktningen på Skogsindustrilinjen på
högskolan (nu universitet) i Karlstad. Jag klarade examen, men
hade nu fått sömnproblem och hade för stora problem för att kunna få ett jobb,
så jag arbetade ett och ett halvt år till på
bruket, tills jag inte klarade av det längre, och
fick sjukskriva mig. Jag var sjukskriven
tills jag kring 2000 fick förtidspension. Då hade
jag
flyttat till Karlstad och gick på den tvååriga
folkhögskolelinjen Ord, Bild, Drama.
Det konstnärliga har jag hållit på med under alla
år, och jag var medlem i Värmlands
konstnärsförbund under några år. Mina då icke
föreställande bilder fanns med på höstsalongen
och andra utställningar. Jag hade också ofta med
mina grejer på Roberts utställningar. Han ville
alltid låta mig vara delaktig i det han gjorde.
Nu gör jag små pennteckningar som jag samlar i böcker. Jag har inga andra ambitioner
längre, utan det passar mig bättre så.
Allt möjligt jag gjort under åren - som t.ex. att
köpa hus - har jag bara kunnat göra förde Robert
förmått mig till det. Man kan behöva någon sorts
mentor när man har Aspergers syndrom, och det är
en sån roll han haft. (Samtidigt hade han några
egenskaper som blir väldigt fel för någon med autism,
som oordning. Alla råd han gett har heller inte
varit bra.) Det var
Robert som tyckte att jag skulle göra en bok då
jag började skriva självterapeutiska dikter 1997.
Jag har inte möjlighet
ta mig ut i naturen längre, sedan jag ådragit mig
motions- och överansträngningsskador från 1999,
och inte får vård för det. Jag har alltid varit
överaktiv, och har förr brukat fly
ångest in i frenetisk motion, och senare datorjobb.
Har sällan sån ångest nu längre.
Se
Hälsoreferat 1999 - 2017,
där jag även är inom mycket annat.
Sedan jag älskar naturen är det mycket grönska i mina
teckningar.
På kvällen brukar jag tända stearinljus.
|
Annars
lyssnar jag mycket på musik och spelar själv
några instrument. Så mycket mina handleder tål är det
framförallt två gitarrer och
en äkta
grekisk bouzouki. Dessutom har jag en banjo,
mandolin, plus några andra stränginstrument, och en buffalo drum.
(Jag har också virveltrumma och cymbal.)
Att titta in i en musikaffär är för mig som att
titta in i himmelriket, så då är det inte konstigt
att min lägenhet snart ser ut som en musikaffär. |
|
|
Jag är inte på facebook eller på andra sätt
interaktiv på nätet.
Jag har inte smartphone.
Min icke interaktiva
YouTube-kanal.
Sedan jag är isolerad är det elementära
saker jag inte har koll på.
Mycket kan bli väldigt annorlunda
och öppet för misstolkningar när man har
autism och dessutom är isolerad. Jag har
blivit isolerad förde alla (bekanta och
professionella) föredragit att
tro overkligheter om mig.
(Fogat sig
efter konsensuslögner i stället för att ta
mig som jag är. - Deltagit i att ljuga
sönder mitt liv.) Läs om det nedanför:
Extrem oseddhet
|
|
Jag är
kristen. Det betyder inte att jag går i kyrkan
(eller vill se gudstjänster på tv), men jag
läser evangelierna regelbundet sedan 2014,
vilket har gjort och gör stor skillnad i mitt
liv.
Johannes 6:63:
Det är anden som gör levande; köttet är till
intet gagneligt. De ord som jag har talat till
eder äro ande och äro liv.
Ur Johannes12:
Den som tror på mig, han tror inte på mig,
utan på honom som sänt mig. Och den som ser mig,
han ser honom som har sänt mig.
Lukas
17:20-21:
| | | |