Jag är född 1965 och uppvuxen i kuststaden Fredrikstad i Norge. Jag kom till Värmland 1987 och bor nu i Karlstad.
Bland fina minnen från Norge är sommarstugan vi hade. Kring då jag var fjorton fick jag en Laserjolle, så jag har fantastiska minnen av segling. Min far hade också en stor båt.
Min mor var tysk och min far norsk. Han var tandläkare. Traditionen att "gå på tur" finns båda i Norge och Tyskland, och jag var mycket i naturen. Även i scouterna.
Det konstnärliga tror jag att jag fått från min farmor. (Lite mera om det.) Jag gjorde tidigt allt möjligt kreativt och började teckna av veteranbilar, djur och natur m.m.
I skolan var jag tyst och lydig, och fick höga betyg. Som jag hört andra med autism säga, har det varit hur jag presterade så bra som gjort att man inte förstått att jag egentligen hade problem.
Jag gillade matematik och har haft lätt för språk. Annars har jag mest haft ett väldigt bra minne, så jag kunnat memorera inför lektioner och prov.
Jag gick sen den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet och  fick höga slutbetyg. Så långt hade jag bara gjort det alla ville och förväntade.
Då det nu var dags att besluta vad jag skulle göra i livet valde jag det som betytt något för mig sedan uppväxten, och avbröt det naturvetenskapliga. Jag gick först en ettårig estetisk gymnasielinje. Hur mina föräldrar ogillade detta är absolut en orsak till att jag "på dagen" hamnade i kris. (Jag bodde med morsan, som ville få mig ge upp det.) Året efter kom jag in på konstfack i Oslo. Grafisk linje först, sedan måleri.
Jag var essentiellt inte rustat att klara av vuxenlivet sedan jag har Aspergers syndrom. Jag var verkligen helt vilse. Pga. psykiska problem slutade jag efter ett och ett halvt år.
Jag bodde med en engelsk flickvän i Oslo, men hanterade det inte och utnyttjades. (Jag har utnyttjats av folk hela livet, vilket är vanligt för människor med AS.) Jag tror jag skulle ha gått kvar om inte för hur engelskan förvärrade krisen, men jag skulle knappast ha klarat leva som konstnär/grafiker sen. Stöd eller en mentor hade behövts.
Under den värsta krisen 1987, som det inte fungerade att tala med någon hemma om, fick jag förtroende för Robert Jäppinen, som jag av en slump mött tio minuter på konstfack. Jag flyttade till Ransäter 1987. Man kan säga att Robert räddade mig ur den värsta krisen. Han är den ende som försökt förstå mig. Jag har talat med honom om mina problem under åren fram tills han gick bort 2006. Samma år fick jag min Aspergerdiagnos. Det är inte mitt psyke som är huvudproblemet längre.
Robert är den ende som varit rak och inte trott overkligheter om mig. Vi hade daglig kontakt. (Nog mera än vad som var nyttigt, för att bli självständig.) Han såg vad jag gick igenom och ville hjälpa. Huvudsakligen genom allt osant som genom åren skrivits om honom, har folk overkliga bilder av Robert. (Det finns även mycket vilseledande saker om honom på nätet.) Det har bidragit till alla overkliga bilder av mig.
Jag har blivit isolerad och kan inte göra något åt att det finns lögner om mig. (Det lever sitt eget liv.) En är att jag skulle vara homosexuell. Man har trott (eller tror) att det varit en sån relation jag haft med Robert Jäppinen. Jag har bara varit kär i tjejer enda sedan barnskolan, men med AS har man svårigheter med detta.

En vän av Lille prinsen.