Jag är född 1965 och uppvuxen i kuststaden Fredrikstad i Norge. Jag kom till Värmland 1987 och bor nu i Karlstad.
Per 2024 har jag dubbelt medborgarskap.
Bland fina minnen från Norge är sommarstugan vi hade. Kring då jag var fjorton fick jag en Laserjolle, så jag har fantastiska minnen av segling. Vi hade också en stor båt.
Min mor var tysk och min far norsk. Han var tandläkare.
Traditionen att "gå på tur" finns båda i Norge och Tyskland, och jag var mycket i naturen. Även i scouterna.
Det konstnärliga tror jag att jag fått från min farmor. (Lite mera om det.) Jag gjorde tidigt allt möjligt kreativt och började teckna av veteranbilar, djur och natur m.m.
I skolan var jag tyst och lydig, och fick höga betyg. Som jag hört andra med autism säga var det förde jag presterade som man inte förstod att jag egentligen hade problem.
Jag gillade matematik och har haft lätt för språk. Annars har jag nog mest haft ett väldigt bra minne, så jag kunnat memorera inför lektioner och prov. (Jag har fortfarande bra minne. Se 785 decimaler av Pi.)
Jag gick sen den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet och  fick höga slutbetyg. Så långt hade jag bara gjort det alla ville och förväntade.
Då det nu var dags att besluta vad jag skulle göra i livet valde jag det som betytt något för mig sedan uppväxten, och avbröt det naturvetenskapliga. (Jag gjorde som mytologiprofessorn Joseph Campbell sa man skall: Follow your bliss.) Jag gick först en ettårig estetisk gymnasielinje. Att mina föräldrar ogillade detta är absolut en orsak till att jag "på dagen" hamnade i kris.
Året efter kom jag in på konstfack i Oslo. Grafisk linje först, sedan måleri.
Jag var essentiellt inte rustat att klara av vuxenlivet sedan jag har Aspergers syndrom. Jag var verkligen helt vilse. Pga. psykiska problem slutade jag efter ett och ett halvt år.
Jag bodde med en engelsk flickvän i Oslo, men hanterade det inte. 
Under den värsta krisen, som det inte fungerade att tala med någon hemma om, fick jag förtroende för Robert Jäppinen, som jag av en slump mött tio minuter på konstfack. Jag flyttade till Ransäter 1987. Man kan säga att Robert räddade mig ur den värsta krisen. Han är den ende som försökt förstå mig. Jag har talat med honom om mina problem under åren fram tills han gick bort 2006. Samma år fick jag min Aspergerdiagnos. Det är inte mitt psyke som är problemet längre.
Robert är den ende som varit rak och inte trott overkligheter om mig. Vi hade daglig kontakt. (Nog mera än vad som var nyttigt, för att bli självständig. Samtidigt den enda riktiga medmänsklighet jag fått uppleva.) Han såg vad jag gick igenom och ville hjälpa.
Huvudsakligen genom allt osant som genom åren skrivits om honom, har folk overkliga bilder av Robert. (Det finns även mycket vilseledande saker om honom på nätet.) Det har bidragit till alla overkliga bilder av mig.
Jag har blivit isolerad och kan inte göra något åt att det finns och sprids lögner om mig. Det lever sitt eget liv helt oberoende av vad jag gör.
Jag skulle i själva verket aldrig kunna leva nåt "bohemliv", utan har in absurdum fasta vanor, så som människor med autism brukar behöva. (Har aldrig gjort och skulle aldrig ha kunnat.)
Min senaste bok, En blommas själ, avslutar med en önskedröm, där jag blir sedd som den jag är.